Ett eget rum

I'm every woman/deformation 

(Fotografiska processer)

Nu är tiden förbi när man tvekar på om lövet är en ensam fjäril eller lövet bara är ett löv.  Men under mossan kan det gula vara något annat än.  Getingen krockar med sig själv i solen mot husfasaden en sista gång, och även om solens strålar fortfarande kan hetta till så tillåter vädret en annan slags vardagslunk och stress. Det är okej att vara sig själv för ytterligare en stund, men snart sluts dörrarna igen. Mellantid. Rocken blir lätt för varm, svetten kallnar på ryggen en stund senare.

Läser i DN om Ett eget rum. Får ett skriande behov av att läsa just den. Det egna rummet, det skapande rummet. Eller längtar jag bara efter det tysta rummet: att få andas och vila en stund? 

Helene Schjerfbeck (same same, but different)

Den här våren och den bedrövliga sommaren skulle uthärdas, och vänligen, försöka överlevas. Till hösten skulle jag börja en distanskurs i fotografi på en folkhögskola som jag kommit in på, var det tänkt. En riktigt, riktigt bra utbildning, tolv studenter och allt i lugnan ro.  Kände mig så himlastormande glad! En som aldrig fått gå någon utbildning och saknar nätverk,  stimulans och kritik, och som har så fruktansvärt ojämnt med hjärnans ork. Det blir ju så oerhört lätt jättefel. Men på distans, där fanns en chans, även för den utan social kompetens.

Vi kursdeltagare fick en uppgift inför kursstart: ”självporträtt”, så jag stal mig några timmar en sommareftermiddag. Fann en gammal vedbod, spindelnät som tunna draperier och tegel- och murbrukshål och ett litet fönster med LJUSET i. Ja, som jag älskar ljus. Och mörkret, skymningen och gryningen, givetvis. Där satt jag på en skramlig pall. Och där stod jag, rörde mig och tänkte det är kanske sådan här jag är: jag vill vara vacker, fin och stark, men mår eländigt och ser ut som en sketen gammal clown. Hur gör jag. Vem är jag. Catch me if you can. Än glittrar det och än brinner det, även om det är min skeva verklighets hemlighet. En är ju flerdimensionell. Kameran på stadigt stativ. 

Det finns något underbart och skrämmande med att åldras. Det finns en annan slags grace och pondus men också stelhet och skörhet som kommer med äldre tiders rätt. Den lytta lyckans ensamhet. Vi grinar helt plötsligt som skelett. Tänderna större och fulare, liksom tydliggjorda, eller har huvudet blivit mindre när skinnet släppt litegrann? Vi hackar, vaggar oss, lite mer otight, mot döden fram. Tanken på intet svindlar, skrämmer som rymden och känns lika oacceptabel som när jag var fem, men i mig finns också känslan av något tillåtande och vilsamt, om än frustande frustrerande. 

Jag talar med en handläggare på Försäkringskassan. Hen säger att det är ovanligt att man får studera med sjukersättning* men eftersom det är en konstnärlig utbildning som kan räknas som rekreation och social rehabilitering som är på distans så skulle jag nog kunna få gå denna kurs ändå. Viktigt att det inte var på högskolenivå dock. Hon ville minnas ett annat fall med en konstnär som fått lov att gå en skapande utbildning. Jag skulle återkomma när jag visste om jag kunde gå och kommit in. Återkommer. Ny handläggare en med varierande dialekt (hen pratade bred skånska, men bara ibland). Sen blev det stopp. Vad kan jag säga om det? Självklart att man inte ska få pyssla med en hobby ens via en dator hemmavid, eller kunna bli bra eller bättre på någonting på något sätt. Såklart ska alla möjligheter och vägar tillbaka straffas bort. Sjukdom/skada är något du ska skämmas över. Något att tiga eller viska om  - och det med skammen/straffet är kanske rimligt, även om mitt hjärta gick i tusen bitar denna höst. Jag faller ibland i handlös gråt, men samlar ihop mig gång på gång. Det finns gränser för vad jag orkar och reder ut. Jag känner det så tydligt. Försöker verkligen bara att stå ut. Varenda sekund och vareviga dag. Jag ville bara gå en liten kurs, så trött på denna ensamhet. På att alltid vara autodidakt, för det ger ingeting i isolerad ensamhet. 12 år, utan pardon. Jag krymper så att det syns om man tittar på nära håll, men jag håller självhatet något sånär i schack.  Som att livet inte vore komplicerat nog. 

"Deformation av en kropp är rörelse av interna partiklar 

vilket ger upphov till interna krafter då partiklarna i 

rörelse påverkar partiklarna i direkt omnejd. 

När dessa interna krafter agerar på en ytarea ger de upphov till inre 

spänningar mellan tvärsnitt i materialet. 

Hur ett konstruktionsmaterial deformeras till följd av yttre belastningar 

som ger upphov till inre spänningar 

är av stort intresse inom konstruktion och design..." **

Självporträtten som jag blev nöjd med är säkert inte märkvärdiga på något fotografiskt vis, vad vet jag, och det kommer jag heller aldrig få veta. Men bland mina deformationer av mig själv såg jag tusen andra konstnärer och kvinnor och det kändes fint. Jag ville nog morfa mig mellan Francesca Woodman och en åldrande Virginia Woolf, och kanske finner jag, inspirerad av glipan mellan Helene Schjerfbeck och Cindy Shermans galna självporträtt, ett eget skabbigt rum. Ni hör. Jag tycker ju om det jag gör - även om jag saknar förmågan att kontextualisera mina bilder, det är detta med med narrativet jag inte behärskar; det är lite som att konsulta och promota sig själv, det reder jag helt enkelt inte ut. En forcerad pretentiös floskeltung efterkonstruktion, som ändå kan vara helt bärande, lite beroende på. Min antiintellektuella intellektualism slår mig i huvudet med en knölpåk varje gång jag försöker och jag vrålar, men bara ta mig och mitt för den och det jag är. Men jag kan inte bli bättre själv, utan stimulans och eget (and)rum någonstans. Så är det bara, en tyar inte kämpa mer. Jag är redan så trött att det känns som att jag skulle kunna lägga mig ner och dö. 

© Cindy Sherman 

Hjärnan förstörs, funktionerna dör. Jag fladdrar, tynar sakta bort. Jag finner ingen kraft i sorg och tragedi, bara uppgivenhet. Men annars är livet riktigt bra. 

/Döden döden döden 

* Jag får 11577 kr i månaden och för detta är jag oändligt tacksam. Denna sjukförsäkring som jag varit med och betalat till från dess att jag började extrajobba vid 12 års ålder. Jag har alltid jobbat. Om inte på skivbolag, så som städare, med funktionsvarierade, i grillrök och på restaurang och bar, som ekonomiadministratör, researcher och på tv, galleri och kontor och även ideellt.  Jag är ingen snobb. Men beakta att om det inte hade varit för ytterligare en försäkring så hade jag och familjen bott på gatan. Men jag är faktiskt tacksam ändå. Men att inte få komma tillbaka eller få vara med en gnutta, utan att svältas ihjäl är svårt att hantera även för mig. Jag har svårt att orka leva utan något litet hopp. Det ska bli en häftig utmaning att bli pensionär kan jag tänka på ibland.

**(lånat från Wikipedia, du betalar väl in en slant till dem någon gång ibland?)

Inkluderingsövning

This too shall pass 

Sommaren sög tag i mig, sparkade på mig, hånskrattade, hällde en skurhink vatten över mig och pressade sin aggressivitet mot mina barriärer, förlöjligade mig vid minsta lilla och varje dag tänker jag bara en dag till, stå ut en dag till utan att förlora förståndet helt, och så: aldrig mer. Luktar fortfarande kräftor om fingrarna och kaffefiltren är slut. Orkar inte läsa, rätta texten. Den blev så här. 

Värmen kom åter. Jag låter mig omfamnas. Drar djupa andetag, pustar ut. Svettas. Vill till havs. På äventyr. Vill ta det lugnt. Lyssnar på Endre och Lundberg och det är fina sommarprat. Snart ska jag dra igång med professorn.  Patrik fick ögonen att tåras flest gånger, men det är ingen tävling, såklart. Även om jag inte finns i arbetarrörelsen så finns det få saker som gör mig så rörd som just den.  Upp trälar! Nu jävlar! (Förlåt, förlåt). Finns det något viktigare än arbetarrörelsen och alla människors lika värde, på riktigt? Lifs sommarprat var också underbart. Vi delar vurmen för just nu är det ganska bra-ögonblicken. Njuta av allt som är bra om det rent objektivt är rätt besvärligt. Önskar att jag kunde få familjen att begripa detta någon gång. Att njuta av ögonblicken, fånga dagen Carpe diem:a litegrann, ni vet. Detta hånskrattade som får en riktigt olyckligt människa att orka en dag till. Kanske inte dagen, men  stunderna av något fint-viktigt-skönt-och-bra. Att stå ut för att det finns stunder när hjärtat blir mjukt och varmt, trots att du egentligen bara vill lägga dig ner och dö. 

Kroppen som en klumps. Jag skäms. Maken och barnen hatar allt, är det inte vidrig så är det äckligt, olidligt eller hemskt. Sätter på mig en käck glädjehatt. Den positiva idioten försöker en dag till. Man skall ju vara snäll som en karamell. Föröka, sen ramlar även jag ihop med den arga rösten och ihopsnörpta munnen. Usch...  

Barfota i gräset.

Drar ogräs. Ingen lyssnar. Blir överröstad eller avbruten. Sitter tyst hela frukosten. Om jag pratar ”maler jag på”. Ska vara tyst mer. Kliar deras ryggar, kanske lite för hafsigt, slafsigt? Jag är ju trött. Googlar cancer, järnbrist och sånt där. Läster min anmälan till patientnämnden om och om igen, som att texten ska läka, ge mig upprättelse eller svar.

Hur många anmälningar med samma typ av kritik finns inte? Det blir inte bättre. Svaret blir alltid, ”vi hör dig” eller ”vi tar med oss det till nästa gång” och sedan intet nytt under solen. Någon som dör. Hoppsan! Vi tar med oss det till nästa gång... Kanske, som på föräldrarådet på barnens skola en inkluderingsövning: sitt i grupper och diskutera ordet delaktighet, kom på synonymer och presentera dessa ord! Tada, nu känner ni er väl riktigt inkluderade, lyssnade på, D E L A K T I G A, visstdå? Kaffe och kaka, nån?  Lurendrejerisamhället, men trötta skolbarnsföräldrar bockar av på listan och drar hem eller ut på sitt. Vill inte alla ändå väl?

Patientnämnden rekommenderar mig att googla samtliga vårdcentraler i Malmö för att hitta en ny. Det skulle jag inte ha gjort: ingen vårdcentral i Malmö är bra, eller så här: samma typ av problem överallt och en viss typ av patienter som ger glädje- eller bottenbetyg. Nej, jag byter inte vårdcentral. Allt är skräp, låt dem jobba. Reparera det som de har ställt till med istället för hoppa runt. Kräva att de tar proverna, istället för att skicka patienter till närakuter och belasta kvällsmottagningar och låta de allmänna betala och belastas i onödan.  Jag är så less på att betala svindlarna, krämarna och de fräsiga entreprenörerna. Kul för er, dåligt för hela samhället. Men vi har det ju så bra, säger någon? För bra säger jag.

Det enda bra med skolsvindleriet som Sveriges makthavare vurmar så för är att de barn som gått i den kommunala skolan, de som inte får glädjebetyg, kommer att bli framtidens stjärnor. Väldigt få, förvisso, och kanske får de inte tillgång till högre bättre utbildningar, men de är de unga vuxna som lärt sig något på riktigt och dessutom har fått kämpa lite. Samtidigt förstår en ju att om framtidens arbetsgivare och lärare själva glidit runt med för höga betyg och för lite allmänbildning och kunskap kanske det upplevs skrämmande med individer med huvudet på skaft? Det är en ondskefull  dumhetsspiral när vi slåss för rätten att ge bort våra egna pengar till någon som högaktningsfullt ignorerar sitt uppdrag och som med största sannolikhet dessutom skrattar åt oss och systemets okontrollerbarhet.  Men visst kan det upplevas tossigt att man från svenskt politiskt håll aktivt vill försämra för oss alla, för den okränkbara rätten till maximal vinst till anonyma människor som redan har för mycket. Det är så dumt att man inte tror att det är sant.

Ni sköna kapitalister, gör något, skapa något, tjäna en hacka, heja heja, men kom inte hit och sno mormors vård, brorsans trygghet eller barnens framtid, tack.

Kråkorna kraxar, duvorna kurrar medan småfåglarna bidar sin tid. Sitter i kondensen. I fuktiga morgonen och himlen lyser ljusblått medan molnen fluffar förbi, rosavita skira på väg från oss. Månen, nästan en halva, har inga glasögon så det mesta blir lätt oskarpt hittepå, försvinner sakta bort. Morgonsolens guld på måsens mage skapade en strålande ljusprojektil på himlen. Granens kottar som rödgula droppar och i detta sitter jag.

Tänker mycket på skönhet och konst. På att mitt skal blir tömt på tankar, minnen och innehåll och fylls allt mer med fett och luft. Det är skrämmande och något jag bär helt själv.

En vän skriver: this too shall pass. Jag lever på det hoppet. 

/Döden döden döden