Inkluderingsövning

This too shall pass 

Sommaren sög tag i mig, sparkade på mig, hånskrattade, hällde en skurhink vatten över mig och pressade sin aggressivitet mot mina barriärer, förlöjligade mig vid minsta lilla och varje dag tänker jag bara en dag till, stå ut en dag till utan att förlora förståndet helt, och så: aldrig mer. Luktar fortfarande kräftor om fingrarna och kaffefiltren är slut. Orkar inte läsa, rätta texten. Den blev så här. 

Värmen kom åter. Jag låter mig omfamnas. Drar djupa andetag, pustar ut. Svettas. Vill till havs. På äventyr. Vill ta det lugnt. Lyssnar på Endre och Lundberg och det är fina sommarprat. Snart ska jag dra igång med professorn.  Patrik fick ögonen att tåras flest gånger, men det är ingen tävling, såklart. Även om jag inte finns i arbetarrörelsen så finns det få saker som gör mig så rörd som just den.  Upp trälar! Nu jävlar! (Förlåt, förlåt). Finns det något viktigare än arbetarrörelsen och alla människors lika värde, på riktigt? Lifs sommarprat var också underbart. Vi delar vurmen för just nu är det ganska bra-ögonblicken. Njuta av allt som är bra om det rent objektivt är rätt besvärligt. Önskar att jag kunde få familjen att begripa detta någon gång. Att njuta av ögonblicken, fånga dagen Carpe diem:a litegrann, ni vet. Detta hånskrattade som får en riktigt olyckligt människa att orka en dag till. Kanske inte dagen, men  stunderna av något fint-viktigt-skönt-och-bra. Att stå ut för att det finns stunder när hjärtat blir mjukt och varmt, trots att du egentligen bara vill lägga dig ner och dö. 

Kroppen som en klumps. Jag skäms. Maken och barnen hatar allt, är det inte vidrig så är det äckligt, olidligt eller hemskt. Sätter på mig en käck glädjehatt. Den positiva idioten försöker en dag till. Man skall ju vara snäll som en karamell. Föröka, sen ramlar även jag ihop med den arga rösten och ihopsnörpta munnen. Usch...  

Barfota i gräset.

Drar ogräs. Ingen lyssnar. Blir överröstad eller avbruten. Sitter tyst hela frukosten. Om jag pratar ”maler jag på”. Ska vara tyst mer. Kliar deras ryggar, kanske lite för hafsigt, slafsigt? Jag är ju trött. Googlar cancer, järnbrist och sånt där. Läster min anmälan till patientnämnden om och om igen, som att texten ska läka, ge mig upprättelse eller svar.

Hur många anmälningar med samma typ av kritik finns inte? Det blir inte bättre. Svaret blir alltid, ”vi hör dig” eller ”vi tar med oss det till nästa gång” och sedan intet nytt under solen. Någon som dör. Hoppsan! Vi tar med oss det till nästa gång... Kanske, som på föräldrarådet på barnens skola en inkluderingsövning: sitt i grupper och diskutera ordet delaktighet, kom på synonymer och presentera dessa ord! Tada, nu känner ni er väl riktigt inkluderade, lyssnade på, D E L A K T I G A, visstdå? Kaffe och kaka, nån?  Lurendrejerisamhället, men trötta skolbarnsföräldrar bockar av på listan och drar hem eller ut på sitt. Vill inte alla ändå väl?

Patientnämnden rekommenderar mig att googla samtliga vårdcentraler i Malmö för att hitta en ny. Det skulle jag inte ha gjort: ingen vårdcentral i Malmö är bra, eller så här: samma typ av problem överallt och en viss typ av patienter som ger glädje- eller bottenbetyg. Nej, jag byter inte vårdcentral. Allt är skräp, låt dem jobba. Reparera det som de har ställt till med istället för hoppa runt. Kräva att de tar proverna, istället för att skicka patienter till närakuter och belasta kvällsmottagningar och låta de allmänna betala och belastas i onödan.  Jag är så less på att betala svindlarna, krämarna och de fräsiga entreprenörerna. Kul för er, dåligt för hela samhället. Men vi har det ju så bra, säger någon? För bra säger jag.

Det enda bra med skolsvindleriet som Sveriges makthavare vurmar så för är att de barn som gått i den kommunala skolan, de som inte får glädjebetyg, kommer att bli framtidens stjärnor. Väldigt få, förvisso, och kanske får de inte tillgång till högre bättre utbildningar, men de är de unga vuxna som lärt sig något på riktigt och dessutom har fått kämpa lite. Samtidigt förstår en ju att om framtidens arbetsgivare och lärare själva glidit runt med för höga betyg och för lite allmänbildning och kunskap kanske det upplevs skrämmande med individer med huvudet på skaft? Det är en ondskefull  dumhetsspiral när vi slåss för rätten att ge bort våra egna pengar till någon som högaktningsfullt ignorerar sitt uppdrag och som med största sannolikhet dessutom skrattar åt oss och systemets okontrollerbarhet.  Men visst kan det upplevas tossigt att man från svenskt politiskt håll aktivt vill försämra för oss alla, för den okränkbara rätten till maximal vinst till anonyma människor som redan har för mycket. Det är så dumt att man inte tror att det är sant.

Ni sköna kapitalister, gör något, skapa något, tjäna en hacka, heja heja, men kom inte hit och sno mormors vård, brorsans trygghet eller barnens framtid, tack.

Kråkorna kraxar, duvorna kurrar medan småfåglarna bidar sin tid. Sitter i kondensen. I fuktiga morgonen och himlen lyser ljusblått medan molnen fluffar förbi, rosavita skira på väg från oss. Månen, nästan en halva, har inga glasögon så det mesta blir lätt oskarpt hittepå, försvinner sakta bort. Morgonsolens guld på måsens mage skapade en strålande ljusprojektil på himlen. Granens kottar som rödgula droppar och i detta sitter jag.

Tänker mycket på skönhet och konst. På att mitt skal blir tömt på tankar, minnen och innehåll och fylls allt mer med fett och luft. Det är skrämmande och något jag bär helt själv.

En vän skriver: this too shall pass. Jag lever på det hoppet. 

/Döden döden döden