Watching the hydroplanes

Åh, hösten kom. Äntligen. 

Åtstramningarna likaså. Igen.

Inlåsningen. Inte bara fysisk. 

Hjärtat snörps ihop av alltings dålighet. Jag ser inte längre ljuset utan bara en allt lortigare väg ner. Jodå, jag kan se ljuset över nejden, huset, skogen, dalen.  Och jag kan se guldet, skimret och den rosa himlen lägga sig mjukt över havet och vila på trädstammen, eller någons axel eller kind. Och jag kan se dig le och känna en mjuk liten hand i min. Men i övrigt känns det svart. Är det mitt tålamod som brister, därför så bister? 

Barn blir utvisade, kommuner, regioner, förvaltningar och myndigheter som famlar i ett ineffektivt människohatande själsdött mörker. Små prickar, statistisk och tjänstemän. "Det bara är som det är". Precis som med rasismen och sinnesslöa ideologier, det blir döden döden döden om och om igen. Står inte ut. Finns inget att säga om sakernas tillstånd mer. 

Det är som genomvidrigt på alla sätt. Så jag fortsätter leta efter någon stråle här och något annat där. 

Hade jag shoppat och renoverat mig lyckligare om livet utvecklats åt ett annat håll? Skrivit bättre. Maxat rut och rot och låtsats vara en humanist, natur- och människovän? Blivit någon ann? Eller är detta min ödeslott. Nästintill förintad, men glad och käck ändå. Den sjuka imbecilla optimism som sträcker sig utåt uppåt likt någon Will Ferrell-karaktar i min kropp: att aldrig fatta vem man egentligen, på riktigt, är. 

 /Döden döden döden