Hoppet, ansvaret

 och lagen om anställningsskydd

Nu kan vi inte skylla på att världen är ur led längre. Världen och vi är dumma, men det finns ändå en slags värme och hopp. 

Jag kunde inte förhålla mig till Coronan i våras, jag kände att foliehatten gavs den som sa, hey, stop this madness, men jag försökte. Försökte uppmärksamma den avslappnade medelklassens självgoda känsla av trygghet om att det faktiskt inte är lugnt på bussar, skolor och torg. För den utsatta människan. Även sjuka och ensamma människor måste röra på sig, ni vet. Människor hostar på varandra och vår Ica-handlare tog det nästan ett halvår att skaffa fram någon ynka pump handsprit för. Vi är inte härliga svenskar som lyssnar på råden, vi är bara vanliga självupptagna korkskallar som glömmer bort att visa hänsyn och solidaritet, även om alla innerst inne mest bara vill väl. Har du familj, möjlighet att jobba hemifrån och bil, cykel eller gångavstånd är det ju förhållandevis lugnt. Har du något avtal med din arbetsgivare likaså, nästan. Fast nu, mitt i detta, ska vi visst luckra upp arbetsrätten också. Skönt tajmat politiskt initiativ, indeed.  Jag kan således fortfarande inte förhålla mig.

Det jag däremot begriper är att det är svårt att relatera, särskilt för unga människor. Jag förstår verkligen det. Kunde inte di unge få vara i fred på något vis? Gå på krogen, föreläsningen, konserten, idrotten, skolan och hångla lite försiktigt i någon studentkorridor, så offrade vi medelålders oss lite mer aktivt istället? Eller har jag missat något? 

Sedan har vi lustigkurren Tegnell som skulle kunna komma undan med mord vid det här laget, så populär är han. Han sa chilla i våras, i början av epidemin, och han sa detsamma för några veckor sedan, om jag inte missminner mig helt? I resten av världen ses vi utan munskydd som foliehattar, kanske tänker vi svenskar att Tegnell kommer och ger oss en kram (sen, när faran är över) för att vi varit så duktiga på att följa råden?  Men att en andra våg skulle komma, det visste vi. Det är det mentala, känslorna av lätthet och förhoppning precis innan den nya puckeln, som blev svårare än väntat. I alla fall för mig. Jag  tittade upp mot himlen, tänkte att flygplan ska man ju ändå inte flyga med, men hjälp vad jag saknar att resa, Paris... Nattåg till Berlin i alla fall...? Men nu ska vi alltså fortsätta åka buss med småförkylda och be till högre makter om virusskydd för den det berör, i väntan på Godot, ytterligare mutationer och ett säkert vaccin? 

Läste någonstans att Covid-sjuka önskar specialbehandling av Försäkringskassan också. Som att cancer, MS, melankoli och oläkta benbrott ska klassas som vanliga skitsjukdomar och den svårt sjuke ska prövas mot hela arbetsmarknaden och säga upp sig från sin tjänst (som man kan förlora ändå på grund av försvagad arbetsrätt/arbetsgivarens omättliga behov av frihet) för ett "vanligt förekommande arbete" (oklart vilket, men förslagsvis ett där du inte behöver arbeta med säg hjärnan, dina händer eller kropp, så typisk för de flesta vanligt förekommande arbeten som finns på arbetsmarknaden. På "vanligt förekommande arbetsplatser" ligger människor på madrasser i mörka rum och jobbar med tankeöverföring för det mesta. Men har du fått detta virus så ska du slippa den vanliga förnedringen och avslagen? Rekommenderar er hellre att läsa  Avslagsmaskinen än Arbetes inkännande text om Covid-sjuka. Så att en covidsjuk inte ska behöva möta samma eländiga rättsosäkra myndighetsutövning och inte prövas på exakt samma sätt som säg en trafikskadad eller ME-sjuk person? Men kanske vaknar någon, någon gång. Minns det gedigna delbetänkandet  Claes Jansson levererade  till regeringen tidigt i våras. Alldeles för tyst efter den utredningen tycker jag, för Claes uttryckte sig milt men glasklart.

Well, chocken blir alltid så lika stor när en person som gjort som hen ska blir sjuk och ändå tvingas förnedras. Oj, jag visste inte att det var så på riktigt.

Ja, så tänkte kanske jag med en gång i tiden.

Ja, ja, att den svenske modellen sugs sönder av kommunal inkompetens, svågerpolitik, NPM, näriga privata aktörer i skola, vård och omsorg och husägare, oftast gamla sossar (borgerligheten goes without sayin) som inte fattar att det inte är de sköra människorna som som ska förändra samhället utan de som har det bra; människorna som har orken, hälsan och en ekonomi som inte bara möjliggör dyra yogaklasser, friluftskläder, kulturevent, poolbyggen och champagnebruncher för skön social återhämtning, utan att faktiskt göra något. Säga ifrån, på riktigt. Inte via någon fräsig app eller tjänst/upprop, utan politiskt påverka. Jag vet att ni är busy, men under tiden ni flaxar runt i era tokdyra dunjackor kan ni väl tänka till lite till, även om det är trååååååkigt och kicken med direkt personlig playoff uteblir.

Covid dödar självaste samhället, men för dem som säljer mat, stugor, husdjur, byggvaror och klistermärken går det i alla fall bra. Alltid nåt när allt annat tynar bort. Vi renoverar ihjäl den svenska ekonomin, men alla gillar väl klistermärken i alla fall? 

Saknar vårat gamla hus så att hjärtat sprängs sönder. Saknar inte oron över ett gammalt hus intill lerig åker med sliten fasad. Jag älskar Malmö, men hatar att bo i stan. Men en sak man lär sig som villaägare är att det är fett gött ekonomiskt och att alla har fräsiga tips om hur man ska äska bidragspengar från staten för renoveringar och maxa plus i kassan. Skrev om detta redan då och kritiserade rot-och rutbidragen, så mitt samvete hyfsat rent. Alla "entreprenörer" som tipsar om hur man kan gå till väga för att kunna maxa allt. Ja, man får pengarna kastade över sig som husägare. Detta vet alla som ägt eller äger ett hus. Tick tack tick tack, värdet stiger. Tick tack, tick tack. Tack tack från chauffören vars blick du aldrig möter, lärarna, undersköterskorna, alla sjuka, barnen som stressas och de snart uppsagda/ersatta/ och så alla timmisarna vi inte ska glömma bort. Okej, till husägarnas försvar, så finns alltid stressen över om något ska gå sönder alltid där, men samtligt, du behöver knappast jobba med så låg boendekostnad, även om träningen, resorna, kläderna, den ekologiska maten, sophämtningen och barnens fritidsaktiviteter inte är gratis... Men frågar du killen som kommer och kollar avloppet eller fönstersnickerierna - för han är också olycklig över en massa saker som inte fungerar i samhället och kan ha barn som kan behöva det extra stöd i skolan som inte längre finns kvar - varför det bidde på detta viset, så vet du såklart vad hen (hanhanhan!) svarar. Så du riktar blicken mot rasisten och tänker dumma dumma dig, så drar du i väg på spa/jakt/tennisen och fattar inte att det är på dig ansvaret vilar.  Alla ni/vi som renoverat och konsumerat och fixat och trixat rut och rot tjänster för miljarder, - och det är okej, grattis din gamla skojare, men ta lite samhällsansvar och gör inte ert bidragsberoende förslavande och till ett livststilsmåste, utan visa lite tacksamhet någon gång. Men vi talar tyst om detta för de flesta skäms nog litelitegrann.

Och nu till något helt annat: på Facebook rekommenderar någon den fantastiska dokumentären Martha Cooper: att föreviga gatukonst vilken gjorde denna morgon.

 Se, se, se! 

👊

Barn är bäst! Foto: Martha Cooper

 ❤️

Du friska, priviligierade, välmående, starka, välutbildade medelklassmänniska. Det är du som har kompetensen, kraften och möjligheten att göra din röst hörd nu. Inte sen. Då är det försent, även för dig. Tro det eller ej. Detta ansvar ligger på alla med en röst. Jag är sjukt trött och jag försöker på mitt erbarmliga vis, men du som sitter där i de havs-, skog sjönära villaförorterna och jäser (efter träningen!) kan väl också säga ifrån någon gång?

Let's give peace a chance...

PUSS!

/Döden döden döden