Hoppet, ansvaret

 och lagen om anställningsskydd

Nu kan vi inte skylla på att världen är ur led längre. Världen och vi är dumma, men det finns ändå en slags värme och hopp. 

Jag kunde inte förhålla mig till Coronan i våras, jag kände att foliehatten gavs den som sa, hey, stop this madness, men jag försökte. Försökte uppmärksamma den avslappnade medelklassens självgoda känsla av trygghet om att det faktiskt inte är lugnt på bussar, skolor och torg. För den utsatta människan. Även sjuka och ensamma människor måste röra på sig, ni vet. Människor hostar på varandra och vår Ica-handlare tog det nästan ett halvår att skaffa fram någon ynka pump handsprit för. Vi är inte härliga svenskar som lyssnar på råden, vi är bara vanliga självupptagna korkskallar som glömmer bort att visa hänsyn och solidaritet, även om alla innerst inne mest bara vill väl. Har du familj, möjlighet att jobba hemifrån och bil, cykel eller gångavstånd är det ju förhållandevis lugnt. Har du något avtal med din arbetsgivare likaså, nästan. Fast nu, mitt i detta, ska vi visst luckra upp arbetsrätten också. Skönt tajmat politiskt initiativ, indeed.  Jag kan således fortfarande inte förhålla mig.

Det jag däremot begriper är att det är svårt att relatera, särskilt för unga människor. Jag förstår verkligen det. Kunde inte di unge få vara i fred på något vis? Gå på krogen, föreläsningen, konserten, idrotten, skolan och hångla lite försiktigt i någon studentkorridor, så offrade vi medelålders oss lite mer aktivt istället? Eller har jag missat något? 

Sedan har vi lustigkurren Tegnell som skulle kunna komma undan med mord vid det här laget, så populär är han. Han sa chilla i våras, i början av epidemin, och han sa detsamma för några veckor sedan, om jag inte missminner mig helt? I resten av världen ses vi utan munskydd som foliehattar, kanske tänker vi svenskar att Tegnell kommer och ger oss en kram (sen, när faran är över) för att vi varit så duktiga på att följa råden?  Men att en andra våg skulle komma, det visste vi. Det är det mentala, känslorna av lätthet och förhoppning precis innan den nya puckeln, som blev svårare än väntat. I alla fall för mig. Jag  tittade upp mot himlen, tänkte att flygplan ska man ju ändå inte flyga med, men hjälp vad jag saknar att resa, Paris... Nattåg till Berlin i alla fall...? Men nu ska vi alltså fortsätta åka buss med småförkylda och be till högre makter om virusskydd för den det berör, i väntan på Godot, ytterligare mutationer och ett säkert vaccin? 

Läste någonstans att Covid-sjuka önskar specialbehandling av Försäkringskassan också. Som att cancer, MS, melankoli och oläkta benbrott ska klassas som vanliga skitsjukdomar och den svårt sjuke ska prövas mot hela arbetsmarknaden och säga upp sig från sin tjänst (som man kan förlora ändå på grund av försvagad arbetsrätt/arbetsgivarens omättliga behov av frihet) för ett "vanligt förekommande arbete" (oklart vilket, men förslagsvis ett där du inte behöver arbeta med säg hjärnan, dina händer eller kropp, så typisk för de flesta vanligt förekommande arbeten som finns på arbetsmarknaden. På "vanligt förekommande arbetsplatser" ligger människor på madrasser i mörka rum och jobbar med tankeöverföring för det mesta. Men har du fått detta virus så ska du slippa den vanliga förnedringen och avslagen? Rekommenderar er hellre att läsa  Avslagsmaskinen än Arbetes inkännande text om Covid-sjuka. Så att en covidsjuk inte ska behöva möta samma eländiga rättsosäkra myndighetsutövning och inte prövas på exakt samma sätt som säg en trafikskadad eller ME-sjuk person? Men kanske vaknar någon, någon gång. Minns det gedigna delbetänkandet  Claes Jansson levererade  till regeringen tidigt i våras. Alldeles för tyst efter den utredningen tycker jag, för Claes uttryckte sig milt men glasklart.

Well, chocken blir alltid så lika stor när en person som gjort som hen ska blir sjuk och ändå tvingas förnedras. Oj, jag visste inte att det var så på riktigt.

Ja, så tänkte kanske jag med en gång i tiden.

Ja, ja, att den svenske modellen sugs sönder av kommunal inkompetens, svågerpolitik, NPM, näriga privata aktörer i skola, vård och omsorg och husägare, oftast gamla sossar (borgerligheten goes without sayin) som inte fattar att det inte är de sköra människorna som som ska förändra samhället utan de som har det bra; människorna som har orken, hälsan och en ekonomi som inte bara möjliggör dyra yogaklasser, friluftskläder, kulturevent, poolbyggen och champagnebruncher för skön social återhämtning, utan att faktiskt göra något. Säga ifrån, på riktigt. Inte via någon fräsig app eller tjänst/upprop, utan politiskt påverka. Jag vet att ni är busy, men under tiden ni flaxar runt i era tokdyra dunjackor kan ni väl tänka till lite till, även om det är trååååååkigt och kicken med direkt personlig playoff uteblir.

Covid dödar självaste samhället, men för dem som säljer mat, stugor, husdjur, byggvaror och klistermärken går det i alla fall bra. Alltid nåt när allt annat tynar bort. Vi renoverar ihjäl den svenska ekonomin, men alla gillar väl klistermärken i alla fall? 

Saknar vårat gamla hus så att hjärtat sprängs sönder. Saknar inte oron över ett gammalt hus intill lerig åker med sliten fasad. Jag älskar Malmö, men hatar att bo i stan. Men en sak man lär sig som villaägare är att det är fett gött ekonomiskt och att alla har fräsiga tips om hur man ska äska bidragspengar från staten för renoveringar och maxa plus i kassan. Skrev om detta redan då och kritiserade rot-och rutbidragen, så mitt samvete hyfsat rent. Alla "entreprenörer" som tipsar om hur man kan gå till väga för att kunna maxa allt. Ja, man får pengarna kastade över sig som husägare. Detta vet alla som ägt eller äger ett hus. Tick tack tick tack, värdet stiger. Tick tack, tick tack. Tack tack från chauffören vars blick du aldrig möter, lärarna, undersköterskorna, alla sjuka, barnen som stressas och de snart uppsagda/ersatta/ och så alla timmisarna vi inte ska glömma bort. Okej, till husägarnas försvar, så finns alltid stressen över om något ska gå sönder alltid där, men samtligt, du behöver knappast jobba med så låg boendekostnad, även om träningen, resorna, kläderna, den ekologiska maten, sophämtningen och barnens fritidsaktiviteter inte är gratis... Men frågar du killen som kommer och kollar avloppet eller fönstersnickerierna - för han är också olycklig över en massa saker som inte fungerar i samhället och kan ha barn som kan behöva det extra stöd i skolan som inte längre finns kvar - varför det bidde på detta viset, så vet du såklart vad hen (hanhanhan!) svarar. Så du riktar blicken mot rasisten och tänker dumma dumma dig, så drar du i väg på spa/jakt/tennisen och fattar inte att det är på dig ansvaret vilar.  Alla ni/vi som renoverat och konsumerat och fixat och trixat rut och rot tjänster för miljarder, - och det är okej, grattis din gamla skojare, men ta lite samhällsansvar och gör inte ert bidragsberoende förslavande och till ett livststilsmåste, utan visa lite tacksamhet någon gång. Men vi talar tyst om detta för de flesta skäms nog litelitegrann.

Och nu till något helt annat: på Facebook rekommenderar någon den fantastiska dokumentären Martha Cooper: att föreviga gatukonst vilken gjorde denna morgon.

 Se, se, se! 

👊

Barn är bäst! Foto: Martha Cooper

 ❤️

Du friska, priviligierade, välmående, starka, välutbildade medelklassmänniska. Det är du som har kompetensen, kraften och möjligheten att göra din röst hörd nu. Inte sen. Då är det försent, även för dig. Tro det eller ej. Detta ansvar ligger på alla med en röst. Jag är sjukt trött och jag försöker på mitt erbarmliga vis, men du som sitter där i de havs-, skog sjönära villaförorterna och jäser (efter träningen!) kan väl också säga ifrån någon gång?

Let's give peace a chance...

PUSS!

/Döden döden döden

Ola, han som kände glädjen.

Höstonaten

Ibland går jag in och tittar på statistiken. Bloggstatistiken. Det dyker alltid upp ett gäng texter jag för längesedan glömt bort. Jag ju skriver samma text om och om igen. Om hur trött jag är (...), och så en och annan tanke. Vill gå in och rätta språkliga fel och missar, men låter dem vara och skriver några nya istället. 

Ett sydsvenskt debacle jag helt förträngt var stormen kring Ola på Helsingborgs Dagblad, Ola-killen som blev så glad av att spana in fulsnygga tjejer på tåget,  som skrev jag om i Party pooper del 2 och 3. Undrar vad Party pooper del 1 handlade om? Orkar inte kolla efter. Läser några andra texter istället. Ibland glimmar det ju till, men inte ofta, ska gudarna veta. Men Ola med glädjen står sig. Det handlar inte bara om hur man uttrycker det, utan även vem som uttrycker det. En av livets stora orättvisor. 

/Döden döden döden, ska tvinga mig att skriva ett inlägg om dagen. hur pisslitet den än må bli. Världen är grå men löven gula, sammanfattningsvis. 

Watching the hydroplanes

Åh, hösten kom. Äntligen. 

Åtstramningarna likaså. Igen.

Inlåsningen. Inte bara fysisk. 

Hjärtat snörps ihop av alltings dålighet. Jag ser inte längre ljuset utan bara en allt lortigare väg ner. Jodå, jag kan se ljuset över nejden, huset, skogen, dalen.  Och jag kan se guldet, skimret och den rosa himlen lägga sig mjukt över havet och vila på trädstammen, eller någons axel eller kind. Och jag kan se dig le och känna en mjuk liten hand i min. Men i övrigt känns det svart. Är det mitt tålamod som brister, därför så bister? 

Barn blir utvisade, kommuner, regioner, förvaltningar och myndigheter som famlar i ett ineffektivt människohatande själsdött mörker. Små prickar, statistisk och tjänstemän. "Det bara är som det är". Precis som med rasismen och sinnesslöa ideologier, det blir döden döden döden om och om igen. Står inte ut. Finns inget att säga om sakernas tillstånd mer. 

Det är som genomvidrigt på alla sätt. Så jag fortsätter leta efter någon stråle här och något annat där. 

Hade jag shoppat och renoverat mig lyckligare om livet utvecklats åt ett annat håll? Skrivit bättre. Maxat rut och rot och låtsats vara en humanist, natur- och människovän? Blivit någon ann? Eller är detta min ödeslott. Nästintill förintad, men glad och käck ändå. Den sjuka imbecilla optimism som sträcker sig utåt uppåt likt någon Will Ferrell-karaktar i min kropp: att aldrig fatta vem man egentligen, på riktigt, är. 

 /Döden döden döden 

Ett eget rum

I'm every woman/deformation 

(Fotografiska processer)

Nu är tiden förbi när man tvekar på om lövet är en ensam fjäril eller lövet bara är ett löv.  Men under mossan kan det gula vara något annat än.  Getingen krockar med sig själv i solen mot husfasaden en sista gång, och även om solens strålar fortfarande kan hetta till så tillåter vädret en annan slags vardagslunk och stress. Det är okej att vara sig själv för ytterligare en stund, men snart sluts dörrarna igen. Mellantid. Rocken blir lätt för varm, svetten kallnar på ryggen en stund senare.

Läser i DN om Ett eget rum. Får ett skriande behov av att läsa just den. Det egna rummet, det skapande rummet. Eller längtar jag bara efter det tysta rummet: att få andas och vila en stund? 

Helene Schjerfbeck (same same, but different)

Den här våren och den bedrövliga sommaren skulle uthärdas, och vänligen, försöka överlevas. Till hösten skulle jag börja en distanskurs i fotografi på en folkhögskola som jag kommit in på, var det tänkt. En riktigt, riktigt bra utbildning, tolv studenter och allt i lugnan ro.  Kände mig så himlastormande glad! En som aldrig fått gå någon utbildning och saknar nätverk,  stimulans och kritik, och som har så fruktansvärt ojämnt med hjärnans ork. Det blir ju så oerhört lätt jättefel. Men på distans, där fanns en chans, även för den utan social kompetens.

Vi kursdeltagare fick en uppgift inför kursstart: ”självporträtt”, så jag stal mig några timmar en sommareftermiddag. Fann en gammal vedbod, spindelnät som tunna draperier och tegel- och murbrukshål och ett litet fönster med LJUSET i. Ja, som jag älskar ljus. Och mörkret, skymningen och gryningen, givetvis. Där satt jag på en skramlig pall. Och där stod jag, rörde mig och tänkte det är kanske sådan här jag är: jag vill vara vacker, fin och stark, men mår eländigt och ser ut som en sketen gammal clown. Hur gör jag. Vem är jag. Catch me if you can. Än glittrar det och än brinner det, även om det är min skeva verklighets hemlighet. En är ju flerdimensionell. Kameran på stadigt stativ. 

Det finns något underbart och skrämmande med att åldras. Det finns en annan slags grace och pondus men också stelhet och skörhet som kommer med äldre tiders rätt. Den lytta lyckans ensamhet. Vi grinar helt plötsligt som skelett. Tänderna större och fulare, liksom tydliggjorda, eller har huvudet blivit mindre när skinnet släppt litegrann? Vi hackar, vaggar oss, lite mer otight, mot döden fram. Tanken på intet svindlar, skrämmer som rymden och känns lika oacceptabel som när jag var fem, men i mig finns också känslan av något tillåtande och vilsamt, om än frustande frustrerande. 

Jag talar med en handläggare på Försäkringskassan. Hen säger att det är ovanligt att man får studera med sjukersättning* men eftersom det är en konstnärlig utbildning som kan räknas som rekreation och social rehabilitering som är på distans så skulle jag nog kunna få gå denna kurs ändå. Viktigt att det inte var på högskolenivå dock. Hon ville minnas ett annat fall med en konstnär som fått lov att gå en skapande utbildning. Jag skulle återkomma när jag visste om jag kunde gå och kommit in. Återkommer. Ny handläggare en med varierande dialekt (hen pratade bred skånska, men bara ibland). Sen blev det stopp. Vad kan jag säga om det? Självklart att man inte ska få pyssla med en hobby ens via en dator hemmavid, eller kunna bli bra eller bättre på någonting på något sätt. Såklart ska alla möjligheter och vägar tillbaka straffas bort. Sjukdom/skada är något du ska skämmas över. Något att tiga eller viska om  - och det med skammen/straffet är kanske rimligt, även om mitt hjärta gick i tusen bitar denna höst. Jag faller ibland i handlös gråt, men samlar ihop mig gång på gång. Det finns gränser för vad jag orkar och reder ut. Jag känner det så tydligt. Försöker verkligen bara att stå ut. Varenda sekund och vareviga dag. Jag ville bara gå en liten kurs, så trött på denna ensamhet. På att alltid vara autodidakt, för det ger ingeting i isolerad ensamhet. 12 år, utan pardon. Jag krymper så att det syns om man tittar på nära håll, men jag håller självhatet något sånär i schack.  Som att livet inte vore komplicerat nog. 

"Deformation av en kropp är rörelse av interna partiklar 

vilket ger upphov till interna krafter då partiklarna i 

rörelse påverkar partiklarna i direkt omnejd. 

När dessa interna krafter agerar på en ytarea ger de upphov till inre 

spänningar mellan tvärsnitt i materialet. 

Hur ett konstruktionsmaterial deformeras till följd av yttre belastningar 

som ger upphov till inre spänningar 

är av stort intresse inom konstruktion och design..." **

Självporträtten som jag blev nöjd med är säkert inte märkvärdiga på något fotografiskt vis, vad vet jag, och det kommer jag heller aldrig få veta. Men bland mina deformationer av mig själv såg jag tusen andra konstnärer och kvinnor och det kändes fint. Jag ville nog morfa mig mellan Francesca Woodman och en åldrande Virginia Woolf, och kanske finner jag, inspirerad av glipan mellan Helene Schjerfbeck och Cindy Shermans galna självporträtt, ett eget skabbigt rum. Ni hör. Jag tycker ju om det jag gör - även om jag saknar förmågan att kontextualisera mina bilder, det är detta med med narrativet jag inte behärskar; det är lite som att konsulta och promota sig själv, det reder jag helt enkelt inte ut. En forcerad pretentiös floskeltung efterkonstruktion, som ändå kan vara helt bärande, lite beroende på. Min antiintellektuella intellektualism slår mig i huvudet med en knölpåk varje gång jag försöker och jag vrålar, men bara ta mig och mitt för den och det jag är. Men jag kan inte bli bättre själv, utan stimulans och eget (and)rum någonstans. Så är det bara, en tyar inte kämpa mer. Jag är redan så trött att det känns som att jag skulle kunna lägga mig ner och dö. 

© Cindy Sherman 

Hjärnan förstörs, funktionerna dör. Jag fladdrar, tynar sakta bort. Jag finner ingen kraft i sorg och tragedi, bara uppgivenhet. Men annars är livet riktigt bra. 

/Döden döden döden 

* Jag får 11577 kr i månaden och för detta är jag oändligt tacksam. Denna sjukförsäkring som jag varit med och betalat till från dess att jag började extrajobba vid 12 års ålder. Jag har alltid jobbat. Om inte på skivbolag, så som städare, med funktionsvarierade, i grillrök och på restaurang och bar, som ekonomiadministratör, researcher och på tv, galleri och kontor och även ideellt.  Jag är ingen snobb. Men beakta att om det inte hade varit för ytterligare en försäkring så hade jag och familjen bott på gatan. Men jag är faktiskt tacksam ändå. Men att inte få komma tillbaka eller få vara med en gnutta, utan att svältas ihjäl är svårt att hantera även för mig. Jag har svårt att orka leva utan något litet hopp. Det ska bli en häftig utmaning att bli pensionär kan jag tänka på ibland.

**(lånat från Wikipedia, du betalar väl in en slant till dem någon gång ibland?)

Inkluderingsövning

This too shall pass 

Sommaren sög tag i mig, sparkade på mig, hånskrattade, hällde en skurhink vatten över mig och pressade sin aggressivitet mot mina barriärer, förlöjligade mig vid minsta lilla och varje dag tänker jag bara en dag till, stå ut en dag till utan att förlora förståndet helt, och så: aldrig mer. Luktar fortfarande kräftor om fingrarna och kaffefiltren är slut. Orkar inte läsa, rätta texten. Den blev så här. 

Värmen kom åter. Jag låter mig omfamnas. Drar djupa andetag, pustar ut. Svettas. Vill till havs. På äventyr. Vill ta det lugnt. Lyssnar på Endre och Lundberg och det är fina sommarprat. Snart ska jag dra igång med professorn.  Patrik fick ögonen att tåras flest gånger, men det är ingen tävling, såklart. Även om jag inte finns i arbetarrörelsen så finns det få saker som gör mig så rörd som just den.  Upp trälar! Nu jävlar! (Förlåt, förlåt). Finns det något viktigare än arbetarrörelsen och alla människors lika värde, på riktigt? Lifs sommarprat var också underbart. Vi delar vurmen för just nu är det ganska bra-ögonblicken. Njuta av allt som är bra om det rent objektivt är rätt besvärligt. Önskar att jag kunde få familjen att begripa detta någon gång. Att njuta av ögonblicken, fånga dagen Carpe diem:a litegrann, ni vet. Detta hånskrattade som får en riktigt olyckligt människa att orka en dag till. Kanske inte dagen, men  stunderna av något fint-viktigt-skönt-och-bra. Att stå ut för att det finns stunder när hjärtat blir mjukt och varmt, trots att du egentligen bara vill lägga dig ner och dö. 

Kroppen som en klumps. Jag skäms. Maken och barnen hatar allt, är det inte vidrig så är det äckligt, olidligt eller hemskt. Sätter på mig en käck glädjehatt. Den positiva idioten försöker en dag till. Man skall ju vara snäll som en karamell. Föröka, sen ramlar även jag ihop med den arga rösten och ihopsnörpta munnen. Usch...  

Barfota i gräset.

Drar ogräs. Ingen lyssnar. Blir överröstad eller avbruten. Sitter tyst hela frukosten. Om jag pratar ”maler jag på”. Ska vara tyst mer. Kliar deras ryggar, kanske lite för hafsigt, slafsigt? Jag är ju trött. Googlar cancer, järnbrist och sånt där. Läster min anmälan till patientnämnden om och om igen, som att texten ska läka, ge mig upprättelse eller svar.

Hur många anmälningar med samma typ av kritik finns inte? Det blir inte bättre. Svaret blir alltid, ”vi hör dig” eller ”vi tar med oss det till nästa gång” och sedan intet nytt under solen. Någon som dör. Hoppsan! Vi tar med oss det till nästa gång... Kanske, som på föräldrarådet på barnens skola en inkluderingsövning: sitt i grupper och diskutera ordet delaktighet, kom på synonymer och presentera dessa ord! Tada, nu känner ni er väl riktigt inkluderade, lyssnade på, D E L A K T I G A, visstdå? Kaffe och kaka, nån?  Lurendrejerisamhället, men trötta skolbarnsföräldrar bockar av på listan och drar hem eller ut på sitt. Vill inte alla ändå väl?

Patientnämnden rekommenderar mig att googla samtliga vårdcentraler i Malmö för att hitta en ny. Det skulle jag inte ha gjort: ingen vårdcentral i Malmö är bra, eller så här: samma typ av problem överallt och en viss typ av patienter som ger glädje- eller bottenbetyg. Nej, jag byter inte vårdcentral. Allt är skräp, låt dem jobba. Reparera det som de har ställt till med istället för hoppa runt. Kräva att de tar proverna, istället för att skicka patienter till närakuter och belasta kvällsmottagningar och låta de allmänna betala och belastas i onödan.  Jag är så less på att betala svindlarna, krämarna och de fräsiga entreprenörerna. Kul för er, dåligt för hela samhället. Men vi har det ju så bra, säger någon? För bra säger jag.

Det enda bra med skolsvindleriet som Sveriges makthavare vurmar så för är att de barn som gått i den kommunala skolan, de som inte får glädjebetyg, kommer att bli framtidens stjärnor. Väldigt få, förvisso, och kanske får de inte tillgång till högre bättre utbildningar, men de är de unga vuxna som lärt sig något på riktigt och dessutom har fått kämpa lite. Samtidigt förstår en ju att om framtidens arbetsgivare och lärare själva glidit runt med för höga betyg och för lite allmänbildning och kunskap kanske det upplevs skrämmande med individer med huvudet på skaft? Det är en ondskefull  dumhetsspiral när vi slåss för rätten att ge bort våra egna pengar till någon som högaktningsfullt ignorerar sitt uppdrag och som med största sannolikhet dessutom skrattar åt oss och systemets okontrollerbarhet.  Men visst kan det upplevas tossigt att man från svenskt politiskt håll aktivt vill försämra för oss alla, för den okränkbara rätten till maximal vinst till anonyma människor som redan har för mycket. Det är så dumt att man inte tror att det är sant.

Ni sköna kapitalister, gör något, skapa något, tjäna en hacka, heja heja, men kom inte hit och sno mormors vård, brorsans trygghet eller barnens framtid, tack.

Kråkorna kraxar, duvorna kurrar medan småfåglarna bidar sin tid. Sitter i kondensen. I fuktiga morgonen och himlen lyser ljusblått medan molnen fluffar förbi, rosavita skira på väg från oss. Månen, nästan en halva, har inga glasögon så det mesta blir lätt oskarpt hittepå, försvinner sakta bort. Morgonsolens guld på måsens mage skapade en strålande ljusprojektil på himlen. Granens kottar som rödgula droppar och i detta sitter jag.

Tänker mycket på skönhet och konst. På att mitt skal blir tömt på tankar, minnen och innehåll och fylls allt mer med fett och luft. Det är skrämmande och något jag bär helt själv.

En vän skriver: this too shall pass. Jag lever på det hoppet. 

/Döden döden döden

Rose Nu

Vardagen

Sedan följer hans programförklaring: ”Men tillvaron för oss människor består av enkla ting. Den enskilda människans förhoppningar är konkreta och verklighetsnära. De kretsar kring familj och bostad, utbildning och arbetsplats, fritidssysselsättningar och vardagliga relationer med omgivningen. Det är i denna tillvaro som utopierna ska bli praktisk verklighet.” Samhället är inte till för att förverkliga någon enda idé frigjord från dessa livets vardagsvillkor. (Björn Wiman om Olof Palme i DN 13/6 2020)

Hade det blivit lättare och bättre att skriva om det som inte får uttalas om jag började med Hon. Hon låg och vred sig i vanmakt och sorg, till exempel? Hennes hand doftade gammal tvål och när hon... Läser Per Olov Enquist biografi. Han. Han. Han. Inte jag. Än i alla fall.

I januari skrev jag i inlägget Minnen: ”En dag tänkte jag: tänk om jag fick cancer, kanske skulle jag få lov att vila då? Denna vidriga och sjuka tanke. Så får man inte tänka eller skriva.”... 

Lite drygt en månad senare akutopereras jag. Gud hör bön säger någon, en annan trallar Be thankful for what you got. Tumören opereras bort, cellgifter fås och inte så jättemycket vila såklart men allt går bra. Svår järnbrist. Järntabletter. Fortfarande yr och alldeles för trött.

Allt handlar om graden Hon orkar stå ut. Själv står jag inte ut med vanemässigt lidande över livets triviala missöden. Hon håller på att gå sönder, så håll käften dramadrottning och tröttsamma offerkofta, tänker jag. Du har och får allt, ändå gnäller du. Hon knyten näven för att orka en dag till. Hon gnäller inte. Själv klagar jag. Sen glömmer hjärnan och Hon rullar stenen upp för berget en gång till. Någon måste liksom rulla stenen annars går vi alla under. Jag förtränger. Jag glömmer bort. Var började Hon någonstans egentligen? 

När började jag skriva på det här? Vardagen. En månad sedan? Två? Ingen aning. Texter och tankar, huller om buller. Jag googlar Lancôme Rose Nu på rean (no luck, so far) och står ut. Ser det fina i tillvaron (på riktigt!), samtidigt som jag drunknar - ni har ingen aning. Men jag ser skönheten, jag gör verkligen det, samtidigt som hjärtat brister, om och om igen. Finns det ens kvar något som gör mer än slår?

Jag söker två distansutbildningar i fotografi. Baskurser. Inget fancy, givetvis. Vem tror jag att jag är? Om jag undviker för mycket människor irl kanske jag klarar av det? Kommer in på den ena (hurra!!!), blir reserv på den andra. 28:e reserv.... 23 ur samma urvalsgrupp inne, alltså över 50 som fotograferar bättre än mig på en fucking jävla baskurs på halvtid. Känner självhat och förakt skölja över mig, som vågor rinner de över min kropp. Det knyter sig i magen och den gamla ungdomsångesten säger tjenare, looser!  Men jag grät av rörelse ändå, jag var i alla fall behörig.

I min avundsjuka bitterhet så tröstar jag mig, lika ensamt som Knyttet, med tankar som att jag är för gammal och ointressant; att jag inte har anat naket, suddigt navelskåderi, missbruk, udda existenser, krig, norrländskt inland eller kulturgener att bjuda på. Inte heller någon vacker lugg eller hittepå utanförskap att blicka inunder ifrån. Jag är så osexig som en konstnärssjäl någonsin kan bli. En medelålders blobb. Jag har så satans svårt för konstruktion. Therefore, maybe I’m not. Kanske är mina bilder helt enkelt ointressanta. Kanske borde jag studera dammtussar, istället för ljusets hastighet? Förstora, dekonstruera, väcka lusten i handen att stryka hakan eftertänksamt. Inte ta en bild, för bildens skönhets eller ögonblickets skull. Det där förbannade, konstruerade narrativet som krävs eftersom annars skulle ett fotografi faktiskt bara vara ett fotografi och bedömas därefter. Inte, här är en skärva av min nagel, den representerar mitt hemlands svala morgnar och övergiven gammal frukt. Ja. Hakan gnids, blickar möts i en stilla nick. Jag avskyr det enkla. Det är för lätt att luras med en konstruerad berättelse. Men vi behöver kanske berättelserna för att begripa det osagda. Själens hål ska fyllas med svar eller debatt. Inte frågor. Jag djupdyker ner i ensamhetens ocean. Hittar ingen sand. Inget skavsår jag vill dokumentera just nu. 

Nej, jag är bara värdelös och avundsjuk. 

Låter som alla musiker som aldrig får något skivkontrakt. Charmigt. Cirkulera. Fuck off! 

Jag vänder blad och andra kinden till. Bitter, olycklig, hjärnskadad. Det är i alla fall toppen att leva! Dra åt fanders borskämda gnällspik. Jag hade ju ändå inte kunnat gå utbildningen, hade inte från myndighetshåll fått, och ändå är det som en dolk snurrar runt där inne som skaver och gör ont. 

Så fruktansvärt dum i huvudet. 

Hon fick dåligt samvete och kände skuld om det gick för bra. Hon kände också skuldkänslor över sina misslyckanden och fåfänga drömmar. Hon kände att hon borde förstå att hon ingenting var. Är.

Malmöperspektiv.

Då havet låg mörkt och svart. Köpenhamn balanserar vid horisonten. 

Morgonrodnaden och vinden från hustaken. Duntäcket och mitt öppna fönster. Sista skvätten kaffe kallnar i koppen. Ibland blundar jag och fantiserar om att vara någon annan stans. På landet. Vid Medelhavet (förlåt, men jag älskar de grekiska gudarnas hav).

Måsarna tar det för stunden lugnt och dagen ser ut att bli vacker igen. Vill sätta på mig skorna och dra till fåglarna vid stranden. Klappa en hund, mata en katt och vila en stund. Det är så befriande att inte få göra så mycket, inte måst’ en massa ting. 

Kände mig stursk och stark. Sen kom oron och tröttheten och lade ett lock över intellekt och känsla. Dag för dag, baby steps och så vidare. Jag tror att jag blir sämre. Oron när ingen som helst sjukvård finns. Ett akut snitt, ett gift och ett piller och några test

Försöker få till det med allt,  men hjärna svarar inte som den ska.

/Döden döden döden 

Skära sköra

Jag röker, ni ska dö!
Var det så hon sa?

Alla trillar av pinnen. Männen skriker ut sin sorg över männen. Musikmännen. Först, störst, viktigast och vackrast.
Kvinnorna piper vid poeten, vid författaren någon gång.

Vi ska alla veta våran plats.

Fyra år sedan Olle drog. Dog. Han, och Freddie. De sköra.
De enda som betyder nåt, som kan tala till hjärtat så att barnen förstår.
Det enda som räknas.

Nu vaknar Björnen...
Dags att diska gårdagens disk.


/Döden döden döden

She enjoyed making loud noises in quiet places.

En liten sak i det stora. 

Marcia Resnick

Hur många inlägg har jag inte burit på den senaste tiden?
Hur många tankar snurrar inte där?
All denna oro. All denna sömnlöshet.
Lite cancer.  Det som inte dödar stärker säger nån.
Coronan som förvirrar. Förstärker all världens sinnessjukdom.

Städar. Fuskstädar igen. Solar på balkongen och blir alldeles för röd.

Karantänen. Vi måste ligga lågt. Jag lägger mig platt.
Känner lättnaden och friden. Och Tiden.

En duva och en koltrast och en kaffekopp.

Känner mig lycklig, det måste verkligen vara något fel på dumma mig.
Jag borde gråta, hytta med näven.
Kräva kärlek, sänkt hyra och respekt.

Skramla med en tunna.

/Döden döden döden

Mellan ljus och mörker

Ta det kallt, det är allt.

”År 1978 diagnosticeras den amerikanska poeten Audre Lorde med cancer och tvingas operera bort sitt högra bröst. Dagarna efteråt tillbringar hon med att vandra från rum till rum, eller ligga med ögonen slutna, akut medveten om kroppens skröplighet: den stickande smärtan i bröstkorgen, ryggmusklerna som skriker som slitits de isär. Men ställd inför livets ändlighet upplever hon också en plötslig frihet: ”Vad finns egentligen kvar att vara rädd för när man stått ansikte mot ansikte med döden utan att omfamna den? Om jag accepterar döendets faktum som en livslång process, vem kan någonsin få makt över mig igen?” ” (DN, Viola Bao om Martin Hägglunds bok ”This Life Secular faith and spiritual freedom”)

Mitt svar: försäkringskassan/din ekonomiska verklighet, men annars, helt sant.  Önskar att vi slapp detta med pengar på något sätt. För att orka känna livet lite mer.

.........

När jag vaknar, alldeles för tidigt, ligger gården i dimma. Nu efter två koppar kaffe har inte bara fågeln slutat sjunga utan dimman lättat.

Har fortfarande inte återhämtat mig efter jul och nyår, snart kommer nästa puckel med aktiviter och utvecklingssamtal. Sen, kommer vardagen då? Nej, då kommer sportlovet. Hurra...

..........

När skrev jag detta? Nu ligger gården bara mörk och fönstret det har jag stängt. Dagarna är bisarrt tunga.

........

En länk om skönhet har har sparat för den var så himla intressant. 

.........

En morgon skrev jag om livets ändlighet. Sen kom det artiklar om svensken, en litteraturkille (Martin Hägglund, nämnd ovan), professor och filosof och tänkte att det här det hör ju litegrann ihop. Men orkar inte knyta ihop någon liten säck eller ens en gammal soppåse. Men visst, dessa tankar sysselsätter mig dagligen. Inte hans idé om ateism men dem om självaste livets helighet och ändlighet.

........

Dagarna är svåra. Satt på bussen härom kvällen, jag skulle följa ett av barnen på aktivitet, och  himlen sken i rosa och fasaderna glänste som av guld och jag tänkte att om inte livet, världen, var så vacker hade jag inte stått ut en endaste sekund. 

...........

Sitter på bussen efter ett sjukhusbesök och gråter. Tyst. Vi satt där alla på buss 3 som körde längs Nobelvägen mot Värnhem i kvällen och delade denna stund. Borde tagit ett tuggummi eller nåt’, något som fått ledsamhetens fokus att för ett ögonblick trilla bort. Men vågade inte röra mig ur fläcken, tänk om kontrollen rämnar och tårarna blir till groteska kloakmaskar som ger ifrån sig tråkiga ljud, så knepig stämning det hade blitt’. En håller ihop. Mannen ligger i soffan och tittar på Anchorman när jag kommer hem. Det känns både overkligt och befriande. Det finns allt något bra med allt. Nästan. Låtsas att läget är under kontroll. Somnar i tårar. Vaknar i tårar. Barnen till skolan. Huvudvärk och sen fredagsmys, och nu är jag här.

.............

Jag upplever att jag varken kan skriva rent eller intellektuellt, men även det faktum att det är för mycket som är för fel för att det ska kunna vara möjligt att sortera bland all enfald och inkompetens gör det outhärdligt svårt och alltför komplicerat för mig. Jag blir så fruktansvärt upprörd men utan kylig analys, språklig lätthet och distans står man sig ju alltid slätt. Men jag skulle, utan att blinka, kunna påstå att jag känner ett samhällelig förakt, och det är ju inte riktigt bra. Men jag ser ljuspunkter som glittrande stjärnor, så allt är verkligen inte nattsvart.

............

Beundrar skribenterna som orkar skriva samma politiska texter och om igen samtidigt som det bara blir värre och värre. Tjattrande, gnabbande, alltid en air av gammal mobbare och samtidigt självföraktet och skräcken över att bli lämnad efter.
Sedan tänker jag på alla som liksom badar runt i sin olyckas glans, försöker tjäna en hacka på påstådd misär och ledsenhet. En influencer med nyslingat hår gråter ut och ska ge alla med psykiskt sjukdom någon slags legitimitet?

...........

Himlen vårigt lätt och blå. Ikväll kommer västliga stormbyar mot vår kust, på balkonger står krukorna och darrar.

..........

På sjukhuset. Väntar i mörklagt rum. Orkar inte fråga efter rena strumpor. På fastande mage. Vill ha en kopp kaffe. Suget efter kaffe kommer att vara det som håller mig vid liv. Alla är så otroligt snälla, men ingen vet någonting. Jag blir stressad av ovissheten. Jag blir olycklig av att veta allt som kan gå fel. Som går fel. Som bevisligen gått fel.

..........

Har längtat efter vila så länge. Bönat och bett om lite ro. Efter återhämtning. Efter ett givande liv. Har bett om hjälp men enkom mötts av ögon utan djup. Trampar i vattnet, i en brunn utan slut, några sekunder till. Nu har jag fått vila en pytteliten stund.

.......

Oh, jag lever en dag till!

 Hoppas jag 😊 (vi dårar som vet att inte ta något för givet).


/Döden döden döden 

Skatan

Fool’s gold

Balenciaga

Överallt guld och glitter, metallic och paljetter. Mina ögon fröjdas. Drar i ett par urtjusigt silvriga paljettbyxor på Zara kids och frågar dottern: - Åh, fina, inte sant!? Hon: - Vem xxxx vill ha byxor i silver? 

Jag. Tänker jag. 

Allt som glittrar och blänker är fint. Hade jag varit man, fantiserar jag, hade jag varit transa. Tänk att få klä ut och upp sig varje helg... Längtans glittriga blomma. 

Visst finns det teorier om världskonjunkturen, kjollängder och modet och om romarrikets dekadens och fall? 

Det brinner och jag, jag längtar efter guld... 

/Döden döden döden

Minnen

Alltings förgänglighet

Emmett, The Last Time Emmett modeled Nude, av Sally Mann. 

Bilden tog tre veckor att ta. I iskallt vatten, med stativ. Emmett tog livet av sig 2016.

Har läst några väldigt fina texter om skrivande med en gemensam uppmaning: skriv! Lättare sagt än gjort. Det Åsa Lindeborg vinner/förlorar genom att skriva sin sanning och det Kristofer Andersson menar på: skriv för livet är så fint, men, tänker jag, jag skriver för döden jag. Vi vanliga slafsiga kan inte skriva sanningen. Frågan är om vi ens får finnas till. Eller: hur vi får finnas till? 

Året som passerat. Fyllt 50. Firade i paljetter i Paris. Plockar fram kvällen som en hemlig skatt när dagarna känns svåra. Egentligen hade vi inte råd eftersom vi inte äger vårat boende längre, men jag kunde inte fått en vackrare dag och kväll. 

En dag tänkte jag: tänk om jag fick cancer, kanske skulle jag få lov att vila då? Denna vidriga och  sjuka tanke. Så får man inte tänka eller skriva. Denna galenskap jag lever i. Lever i en slags krigszon. Attacker. Alltid. Jag bär knappt min kropp. Glömmer bort att andas och leva, kan inte läsa, tänka, skriva eller analysera. Varje dag tänker jag: bara en dag till. En liten ynka sketen dag till. Har bönat och bett om hjälp, men finns ingen att få. Jag är fortfarande en dålig kvinna, en sådan som blir upprörd och blir arg på rösten och inte kan gråta eller tala andra kvinnors hemliga språk. Eller så skiter vård och omsorg helt sonika i barnfamiljer. Det finns väl annat att pyssla med, en kurs, ett styrdokument eller nåt. 

Jag tycker att livet är för komplicerat. Jag tycker inte om tiderna vi lever i: hur kunde det bli så här himla snett? 

Läste Sally Manns Hold Still. Älskade den. Återigen en ytterst priviligierad skönhet, men som hon skriver, och vilket förlåtande skimmer hon skänker alla som fotograferar ändå. Miljön och livet och vem man är - och vilka människor man omges av inte minst. Allt har betydelse. Så jag tänker att jag som lever i en mental krigzon utan natur, ljus, människor, ork och möjlighet ändå kan ta någon bra bild ibland inte behöver hata mig själv och ett liv utan framgång så otroligt djupt och mycket? Jag har faktiskt inte en chans. Älskar att Sally Mann bjuder så generöst på sig själv. Livet får levas av di andre. Att förlåta sig själv för att man bara är en vanlig misslyckad ovanligt övertrött och svag människa helt enkelt? Att man aldrig skulle utsätta sina barn för att bli fotograferade, eller har barn som skulle låta sig utsätta sig på samma sätt som Sally Manns. Men heller aldrig nå dit bildmässigt. Våga stå för det och hitta någon annan väg fram. Minnas Paris. Känna tacksamhet över mina döttrar. I övrigt, vara medioker. Känna fallhöjden. Bäva. Låtsas. Orka en dag till.

Åsa Lindeborg nämner att texten, efter att den skrivits, suddar ut minnet och Sally M skriver något liknade om sina barndomsbilder (man minns bilden alltså är bilden minnet, inte minnet av stunden självt enkelt uttryckt). Själv fotar och skriver jag för annars hade mitt liv varit ett tomt blad. Jag minns i princip ingenting, mest bara känslor och förnimmelser. Jag minns väl händelser men få saker slår dofter, en blick, en smak och röster; specifika snälla barndomsröster. Doften av en ny stencil och vatten drucket ur vikt handdukspapper i skolans toalett. Jag minns hur snöklistriga och sedan blöttunga lovvikavantar känns (och smakar). Jag minns hur busselementet nästan bränner benet, att väskan blir varm men att kinden känns kylig mot fönstret, men inte vart jag var på väg. 

När det gäller föraktet mot de sjuka så önskade jag att folk började titta upp lite, på dem som har och inte vill dela med sig. På julafton läste jag den här artikeln i Sydsvenskan Hon förlorade sin sjukpenning efter spelning hos kyrkan. Det handlar inte om rehabilitering, komma tillbaka, bli bättre, få lov att delta litegrann, det handlar enkom om förnedring. Men kan jag ens skriva detta, utan att riskera allt, det är frågan? Samhället gör mig sjuk av oro. Hatet mot den svagare svindlar.

/Döden döden döden