Skattebetalarnas Riksförbund.

En god vän börjar fundera över huruvida hen ska betala kyrkoskatt eller inte och lägger upp frågan på Facebook. Svaren som kommer in är många, kloka, kul och varierade. 

När det gäller just kyrkoskatten så tycker jag verkligen att det är upp till var och en och inget måste. Bra att det är fritt val helt enkelt. Jag betalar själv av flera olika skäl, men eftersom jag inte är någon höginkomsttagare så rör det sig om några tusen om året, och det reder jag ut. Det är inte tiondet, det handlar om. Men jag kanske ändrar mig någon dag. 

Vad som däremot provocerar mig är slöseriet med våra gemensamma resurser, för jag har verkligen ingen lust att betala en stor del av svenska folkets bostadskarriärer och fönsterbyten*, poolbyggen, nya kök eller dräneringar, de borde bostadsägarna kunna klara ut själva. Det var längesedan det kostade att bo i hus, det är en lyxig version av pensionssparande bara. Jag har själv använt både ROT och RUT, för vem älskar inte ett bra pris!? Finns ett par stövlar för 1000 kronor på ett ställe och ett par identiska för 500 kronor på ett annat vore det direkt ekonomisk oansvarigt att köpa det dyrare paret. Men till problemet hör att vilken trea som helst i Malmö har högre hyra än ett köpehus i säg Vellinge kostar i månaden (inklusive alla avgifter och detta exklusive ränteåterbetalningen). Till exempel. Jag är inte heller superpeppad på att betala kungens festande (han borde också ha råd att betala för sig kan man få lov att tycka) men framförallt är jag otroligt osugen på att våra pengar går till annat än de är ämnade. Pengarna ska gå till infrastruktur, vård, skola, omsorg, forskning, generell samhällsutveckling, krispaket (till verksamheter/företag, inte aktieutdelningar), beredskapslager, socialtjänst och så vidare. Inte en spänn till Kry, men skolböcker till barnen, och vettiga bostäder och medicin åt alla, om ni förstår hur jag resonerar? 

Så var signar jag upp mig, Skattebetalarnas Riksförbund? 

(Här, visade det sig)

/Döden döden döden

* så kom jag att tänka på alla vänner som bytt kök, slipat golv och fått putsat, rappat och snyggt och byggt, och kära svärföräldrarna som fick fönstret förstört av inbrottstjuvar och såklart gäller detta inte er. Såklart! Allt detta gäller däremot oss. Det är baske mig inte lätt att göra rätt alla gånger. Kanske om byggherren inte måste ha så många bilar, hus, och resa jämt och dyrt, med en fru som ”downshiftat” (alltså inte jobbar mer än med sig själv) att herrn kunde sänka priserna lite istället? Bara tänker lite högt nu och kastar ut en liten idé... 

Och det faktum att arbetare med svenska arbetsvillkor byts ut mot utländska hantverkares, utan bra villkor, och enbart företagen går med vinst, är också en aspekt att fundera på. Åtminstone ett argument för ROT mindre. 

Konstnärlig frihet?

My ass. 

I could do whatever I wanted, 

whether people liked it or not. (Niki de Saint Phalle )

Joseph Beuys

Eller: 

”an artist can only produce the purest expression of their art when the expectations and influences of the outside world are not taken into consideration at all.” (The Mysterious N. Senada/The Residents)

 

Ja, man måste 💩  i vad andra tycker. Men det är utan tvekan lättare sagt än gjort, för de flesta av oss. Det kan också bli något ensamt om man inte är tillräckligt behaglig eller saknar frimodet, alternativt, de medel och stöd, som krävs. 

Påsklov. Vännen och jag åker runt i lånad bil på Österlen. Mellan hagelskurar, vindbyar och snöstorm skiner solen över Hollywood-snygga moln och hav. Alla håller avstånd  Vi tittar på konst/hantverk och design och efter ett möte med en underbart charmig överkreativ kvinna och en glutt på hennes döttrars framgångsrika skapande liv, föll poletten äntligen ner: det är ingen idé för vanlig folk att ens försöka. Ge upp, bara ge upp! Hollywood- och Magrittemolnen må sväva jämlikt över oss, men resten är en chimär. Tänker på kollegan som huxflux kunde fixa en lägenhet utomlands till mediachefens barn och var så stolt över just det. Kopplingen till framgång, och den egna förträffligheten, Gud, jag känner en kändis/någon med makt. Det är faktiskt vanligt folks fel att det blir räkmackor, utöver kändisarna och snyggingarna själva då, som likt alla andra också förförs av framgångar, estetik och arv. Man tror att beröring smittar. Någon slags Midas touch. Det är mycket rörande och samtidigt förfärligt, men det är banne mig inte barnens fel. Dom bara glider på banan vi alla är med (i media, väldigt mycket) och sopar ren. 

Yung Leans mamma, ambassadör Elsa, nästan kräver att Jonathan måste få fortsätta med sin konst i dokumentären In My Head i SVT. Det är fint men svindlande. Tänker att han, precis som Niki de Saint Phalle är helt övertygad om:

I could do whatever I want , whether people like it or not.

Kanske. 

Så kan killarna chilla i någon ärvd skärgårdsnära miljö och bara vara sköna. Skönheten (och odjuret) i detta ändå. Nej, nu är jag orättvis. Men livet är orättvist! Han kan inte hjälpa att han ser ut som en pojke man vill nypa i kinden och ge en kopp varm choklad. Jag tror att han vet om det som alla pojkar vet:  att de ser ut som bäbisar i sina mammors ögon resten av sina liv. Nej, förlåt, inte alla mammor, givetvis. Däremot ser vi mammor oss själva i våra döttrar och det blir ibland mer komplicerat där. Hur pappor ser på sin barn verkar variera mera... Har aldrig varit tillsammans med en pojkvän som rökt (i närheten av sin mamma). Yung Lean/Jonathan-filmen är mycket bra och spännande, helt klart. Han är garanterat en helfin och djupt begåvad person med sina sidor, precis som alla andra, min text handlar  inte om honom, utan vem som har rätten till konsten. Det är det som fascinerar mig. 

 - Vi behöver inte den här diskussionen om räkmacksbarnen. Den är över. Sluta låtsats. Min text är redan passé. Alla är lika pantade, tvångsmässigt fascinerade, köpta, förblindade, påverkade av blodsband, kändisskap, fördomar, skönhet, ärvda anlag och den självklarhet vissa är födda med - och vi älskar den inneboende orättvisan i detta. Go with flow. Hitta en mecenat och jobba med dig själv, så kanske, kanske det vänder även för dig. Jag vet. Vi ska kämpa. Jag har gjort det hela mitt liv, men det är verkligen kört. Blundar och håller för öronen och låtsat något annat. Min inre ytterst positiva glada lax brottas med en självhatande dysterkvist. 

Varje människa är en konsult (autkorr för konstnär, när man har för bråttom...).

Berättelsen

Det är därför Therory of obscurity (tyvärr) aldrig slår igenom. Man är sällan intresserad av självaste konsten eller det utförda arbetet enbart, vi är alla intresserade av skaparen i alltför stor grad, sagan och skimret: en legend, en säljare, ett bokomslag och historisk påklistrad magi.  Kontext/narrativ bla bla bla. Kanske alla kan skapa något, men alla väcker inte samma intresse. Alla har verkligen inte heller samma friheter. Möjlighet att sticka ut hakan. Att kasta sig handlöst ut i det okända, utan verkliga konsekvenser, är få förunnat, och främst för dem som vet att de alltid landar mjukt. Arrogansen i detta. Det är som föräldrarna till normativa barn. De som kan släppa, och släpper, barnen med blicken på isen, isen som slutar vid havet, för att dom tror att dom kan. För deras isar spricker aldrig. Deras barn, så välknådade av (imaginärt) gott föräldraskap. Människorna som lever utan skräck, befinner sig i en annan värld och verklighet. Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, tänker jag om dessa vuxna, typ. 

Åter konsten. Livet. Jag kan inte samla ihop mig och texten, den är redan körd. Min frihet är att jag inga krav på mig har. 

När du inte har något att förlora är det såklart lättare att vara modig. Är du kontant är du också friare. Det finns däremot gränser för frihet och rättigheter för den som litet utrymme har, eller behöver pengar till mat och hyra. Banaliteterna = överlevnaden. Så sluta inbilla normalsnygga människor utan större social kompetens, flashig proveniens eller sylvassa armbågar att de har en chans. Så kan vi fortsätta titta på när (framgångs)rika människors barn ger ut skivor, målar tavlor, designar kläder, känner sig entreprenöriella, skriver böcker och filmar filmer i evigheters evigheter. Det bildas ett ackumuliv, precis som jag misstänker är fallet med alla diagnosbarn. It runs in the family, och ju fler kockar desto mustigare DNA-soppa... Sen, de som blir över, blir slutligen någon slags lågavlönade tjänstemän och samhällsbärare och kan få vara statister i nästa Roy Andersson-film, om dom har några kontakter i filmsvängen det vill säga. Men så klart, inte alla räkmacksbarn. Eller så startas nya kollektiv som spjärnar emot och gör revolt (avkommor till svensk, fattig medelklass och bildade invandrare) och så kör vi en vända till?  

Vi får inte glömma att många av räkmacksbarnen kämpar hårt och verkligen besitter talang, såklart. Men klart lättare att skapa i mormors skärgårdshus än om du måste upp och jobba varje dag. 

Som jag skrev häromdagen, så kan jag fylla på med hur många kvinnliga undersköna konstnärer med olika sorts kapital i bagaget som helst. Frågan kvarstår: är kvinnan beroende av skönhet*, kapital och kontakter/mecenat/mentor (helst alla tre) utöver talang för att kunna lyckas som konstnär? Precis som maskrosbarnens behov av charm och begåvning för att få en vuxen persons engagemang och stöd? Männen behöver bara personlighet och ibland någon ”patron”. Det är därför folk kommer att fortsätta tro att de behöver ligga med el jefe. 

Det är i princip bara människor med diagnos och galningar som förmår krossa patriarkatet och föra konstklasskampen vidare. Att kasta sig ut och våga skapa något av intresse. Brinna. Problemet är bara självmedicinering (missbruk), depressioner och svårigheten att avsluta tråkiga saker i tid.  Läste någonstans en intressant och välformulerad text om knarkande och missbrukande artister (att verket inte var beroende av knark, men att många gått på myten, slarvigt sammanfattningsvis) och jag minns så väl att jag tänkte: finfin spaning, men att den stora konsten kanske inte hör ihop med knark, men en trasslig hjärna gärna gör det, så på så vis hör dessa element ändå ihop.  

”Att ha en eller två föräldrar som är födda i Sverige, som därigenom har vana av att navigera samhället och den svenska byråkratin. Att ha en eller två föräldrar med studievana och både tid och lust att hjälpa till med läxor. Att ha familj med stabil ekonomi, och då menar jag inte ens att de sitter på dyra bostadsrätter eller idylliska sommarställen, utan att de har tillgång till heltidsjobb som ger dem möjlighet att låna ut pengar om saker skulle skita sig. Listan kan göras lång och alla är de privilegier som gör de lättare för vissa än andra att klättra på den imaginära stegen, om det så är för att bli entreprenör eller anställd på kultursidorna.” (Amat Levin, DN) 

I samband med Ingela Linds bortgång läser jag om hur mycket hon tyckte om konstnären Joseph Beuys: 

Joseph Beuys ville att hans föreläsningar skulle vara öppna för alla. Tvi vale, sa Konstakademin i Düsseldorf ... och han blev av med sin fasta tjänst. För en sak ska vi ha klart för oss och det är att det är väldigt viktigt att ha stängda dörrar för den som söker öppningar och kommer utifrån. Vilket är motsägelsefullt om man inte är sugen på ett permanent konstnärligt von oben-perspektivet, vilket många institutioner ändå hävdar att de önskar bryta (genom att inkludera högutbildade människor med ”exotisk” bakgrund).  Modigt. För å den ena sidan ska det vara höga bildningsideal men å den andra vill de inte att folk utifrån ska hitta in (om dom inte är supergulliga och perfekta alibin förstås). Var finns det verkliga motståndet och stötandet/nötandet av tankar? 

Jag är okej med kändisskap och orättvisor men inte som samhället ser ut idag. Det är helt enkelt för orättvist och det är utarmande och farligt i förlängningen. 

In 1973, Beuys explained the thinking behind his most famous phrase, ‘Every man is an artist’: ‘Only art is capable of dismantling the repressive effects of a senile social system that continues to totter along the deathline: to dismantle in order to build A SOCIAL ORGANISM AS A WORK OF ART. This most modern art discipline – Social Sculpture/Social Architecture – will only reach fruition when every living person becomes a creator, a sculptor, or architect of the social organism.’

Alla måste få vara med och skapa ett bättre samhälle som Beuys menar på. Vi talar om mångfald, mod och kreativa lösningar men frågan är om inte det bara är en fasad för att slippa just det och det verkligt intressanta och utmanande.  Räckmackorna kan var nog så utmanande och bra, men vem utmanar en räkmacka? Jag älskar räkmackor men det finns andra goda mackor också. 

/Döden döden döden 

* är skönhet lika med en slags talang? 

Okända människors inre liv

De kvinnliga villkoren. 

Leonora Fini (surrealist och kattälskare bland annat), foto:  Henri-Cartier-Bresson

Tittar på hennes enorma ben, nylonklänningens kjolkant som åker upp, knästrumpornas fläskveck, den mjuka gropiga huden, toffelskorna och det fluffiga långa vita håret över ryggen.  Rullatorn som står, liksom på sniskan, full-lastad med vattenflaskor och toalettrullar och annat jag inte ser. Ingen kommer in eller ut. Hon frustar, sliter, kämpar och drar. Vill hjälpa till men känner att det ska jag nog inte göra. Hon är sin egen. Sin egen drottning, drottning över kung och fosterland. 

På Coop står påskgodiset framme. Stearinljusen (Änglamarks kronljus) är åter slut. Vissa hyllor gapar tomma, varor med kort datum reas ut. Vill att allt ska vara som det alltid har varit. Stanna kvar i tid, rum och ett allmänt samhällsansvar. Jag klarar av små orättvisor om det finns en rimlighet i dem, men det måste finnas en möjlighet till mat, någon form av utjämning och revansch, i alla fall. 

Kulturbarnet Unge tyckte att skönhet var precis lika orättvist som kulturbarnens förmodade räkmackor. Och där har han givetvis en stadig poäng, även om det inte handlar om samhällets strukturer, utan tur, på ett helt annat mer genetiskt halv-slumpmässigt vis. Till kulturbarnens lilla (enda?) försvar så måste det också vara knöligt att bära förväntningarnas tunga ok. Om pappa är chef på ett mediaföretag är det en sak, då är det till att glida om man kan, men är mamma en upplyft konstnär så förväntas du bära samma begåvningspotential och den bördan kan nog också kännas svår. Alla får ju dessvärre inte heller självkänslan med modersmjölken. Vissa skapanden föds ur ursinne, sorg, missbruk, utanförskap, självhat, psykisk sjukdom och andra mindre härliga känslor, men att ha möjligheter och tillåtas att skapa är ett privilegium i sig. Trots eventuella umbäranden. Det är inte alla förunnat. Bara detta faktum borde vara en fråga för den som tänker på rättvisa (sedan vill kanske/bör inte alla skapa konst, utan hellre böja verb, kroppslemmar, matematiska formler eller eller något annat spännande). Vissa unga lyser igenom med sin drivkraft, charm/skönhet och begåvning men de allra flesta kommer från en miljö som möjliggör/-gjort kreativitet. Däri ligger farorna med konsten och dess perspektiv. Kvinnorna måste vara vackra eller väldigt gay, männen kan vara bara män, men alla behöver rikedom/ett eget rum eller en sponsor/mentor/mecenat för att lyckas. Vad gör det med oss att nästa all konst skapas från ett fjärran, ovanperspektiv? Tillgångarna (till pengen, skönheten och kunskapen/kontakterna/rummen). 

Vi kan ta exempelvis de kvinnliga surrealisterna som jag tycker så mycket om, som alla var modellvackra, och var tillsammans med erkända män eller uppväxta med föräldrar som kunde skicka dem ut i världen. Kanske en konstskola i Paris, dejta Man Ray, bo i studiomiljö. Om du följer länken och sedan klickar på namn efter namn så handlade det om förhållanden/sex, skönhet och förmögenheter. Är det det konst handlar om, egentligen? Är det konstens villkor. Orättvisans tunna lager på lager. Kvinnorna fick inte ens existera i sin egen rätt,  men var de begåvade, snygga och rika så fick de vara med på ett hörn i alla fall. 

Drömmen är en slags neural objektivitet, men den är givetvis omöjlig när det kommer till konst. MEN om alla fick möjlighet, utan tillgång till rätt dörrar, språk eller utseende att strålas av, så hade livet och konsten blivit lite mer intressant misstänker jag. Men, återigen, men, ibland står skönheten där, som en barriär. Det är inte bara jag som är en skata som förförs av skönhet, den glittrar ju så skönt och dant. Ser jag ens klart?

Och kvinnorna, de fotograferar lika bra som männen, men helst ska kvinnorna som får lov att vara med fotografera sig själva eller vänner nakna alternativt vältra sig i tjocka eller deformerade kroppar. Jag har aldrig gått igenom en kvinnlig fotografs bildhistoria utan att en glimt av att en tutte eller att en naken kropp slunkit med. Det måste såklart finnas någon som gjort det, men har fortfarande inte hittat henne. Hon som inte varit frigjord (ung) och snygg. Det stör mig. Samtidigt är ju kroppen all konsts urmoder, så varför retar jag mig? För att kvinnorna måst vara vackra/fula (enligt normen, eller väldigt utanför densamma) och klä av sig/någon för att få vara med, medan en kille kan fota närbilder på humlor och ingen ifrågasätter hans (konstnärliga) kompetens. Kanske är det där skon klämmer? Eller hyllar vi bara kvinnokroppen?  Eller är skönhet och sex helt enkelt makt? Alla dessa trosor med unga flickors små konturer. Är det inte ett utstuderat enkelt, men (väldigt) tveksamt, sätt att få vara med?          

Detta tror jag tvingar in många i ett trångt och hämmande estetiskt hörn. Man börjar fotografera abstraktioner och hittar (på) ett narrativ, för att slippa klä av någon (eller för att få göra det), eller letar efter, vad många uppfattar är freaks (det vill säga allt utanför normen), och det är ju i och för sig också en konst. Eller låtsat att det är betraktaren som har snuskig blick, och konstruerar en berättelse som motiverar kroppen utifrån ett konstnärligt perspektiv. Jag älskar kvinnokroppar, men är den ett måste/krav, är frågan. Så detta skaver i mig, även om mycket också är så väldigt, väldigt fint. Eller så har jag ingen aning alls? Tanken har krupit in i mig, måste jag fota naket (exotiskt eller vackert), eller hitta på något som berättar att den här bilden är en förstoring av en por som suttit på en kropp. Kanske en död kropp kan vara fantasieggande nog? Vad hände med att gräva där man står? Eller blir det per automatik hötorgskonst utan rätt kontext eller en lagom finstämd, provocerande eller skrämmande kropp? 

                                   

Jag önskar bara att kvinnans med sina dallrigt veckiga ben och tunga överkropp också får flyta runt i något vatten och älskas just för den hon är. Kanske jag med. Jag. Vi. Kvinnan. Objekt. Från födelse till död. Utan att spela rollen som udda eller defekt i en konstnärlig kontext. En drottning med rullator i ett mindre samhälle, i ett land som hatar svaga, sjuka och äldre och bara tigger om snabba lösningar, sköna säljartyper och framtida misär. Hon som skiter i att jag står och väntar för att hon har sitt att pyssla med. Fanfar!

...  

Solen värmer den fuktiga marken. Igår var vi inne då regnet lät oss ha en mellandag, i förrgår låg jag i solen mellan sekatör och kaffekopp. Det låg en doftstrimma gödsel över byn, och jag tänkte att livets mening allt ligger i jorden med knopparna och maskarna och vår döda gamla katt. Ser att vallmon, syrenen, tulpanerna och körsbären kommer fint i vår. Gullvivan är redan uppe med krokusen men löven från i höstas ligger prassligt envist kvar. 

I stan känns årstider och blommorna på ett annat sätt. 

/Döden döden döden