My ass.
I could do whatever I wanted, whether people liked it or not. (Niki de Saint Phalle )
Eller:
”an artist can only produce the purest expression of their art when the expectations and influences of the outside world are not taken into consideration at all.” (The Mysterious N. Senada/The Residents)
Ja, man måste 💩 i vad andra tycker. Men det är utan tvekan lättare sagt än gjort, för de flesta av oss. Det kan också bli något ensamt om man inte är tillräckligt behaglig eller saknar frimodet, alternativt, de medel och stöd, som krävs.
Påsklov. Vännen och jag åker runt i lånad bil på Österlen. Mellan hagelskurar, vindbyar och snöstorm skiner solen över Hollywood-snygga moln och hav. Alla håller avstånd Vi tittar på konst/hantverk och design och efter ett möte med en underbart charmig överkreativ kvinna och en glutt på hennes döttrars framgångsrika skapande liv, föll poletten äntligen ner: det är ingen idé för vanlig folk att ens försöka. Ge upp, bara ge upp! Hollywood- och Magrittemolnen må sväva jämlikt över oss, men resten är en chimär. Tänker på kollegan som huxflux kunde fixa en lägenhet utomlands till mediachefens barn och var så stolt över just det. Kopplingen till framgång, och den egna förträffligheten, Gud, jag känner en kändis/någon med makt. Det är faktiskt vanligt folks fel att det blir räkmackor, utöver kändisarna och snyggingarna själva då, som likt alla andra också förförs av framgångar, estetik och arv. Man tror att beröring smittar. Någon slags Midas touch. Det är mycket rörande och samtidigt förfärligt, men det är banne mig inte barnens fel. Dom bara glider på banan vi alla är med (i media, väldigt mycket) och sopar ren.
Yung Leans mamma, ambassadör Elsa, nästan kräver att Jonathan måste få fortsätta med sin konst i dokumentären In My Head i SVT. Det är fint men svindlande. Tänker att han, precis som Niki de Saint Phalle är helt övertygad om:
I could do whatever I want , whether people like it or not.
Kanske.
Så kan killarna chilla i någon ärvd skärgårdsnära miljö och bara vara sköna. Skönheten (och odjuret) i detta ändå. Nej, nu är jag orättvis. Men livet är orättvist! Han kan inte hjälpa att han ser ut som en pojke man vill nypa i kinden och ge en kopp varm choklad. Jag tror att han vet om det som alla pojkar vet: att de ser ut som bäbisar i sina mammors ögon resten av sina liv. Nej, förlåt, inte alla mammor, givetvis. Däremot ser vi mammor oss själva i våra döttrar och det blir ibland mer komplicerat där. Hur pappor ser på sin barn verkar variera mera... Har aldrig varit tillsammans med en pojkvän som rökt (i närheten av sin mamma). Yung Lean/Jonathan-filmen är mycket bra och spännande, helt klart. Han är garanterat en helfin och djupt begåvad person med sina sidor, precis som alla andra, min text handlar inte om honom, utan vem som har rätten till konsten. Det är det som fascinerar mig.
- Vi behöver inte den här diskussionen om räkmacksbarnen. Den är över. Sluta låtsats. Min text är redan passé. Alla är lika pantade, tvångsmässigt fascinerade, köpta, förblindade, påverkade av blodsband, kändisskap, fördomar, skönhet, ärvda anlag och den självklarhet vissa är födda med - och vi älskar den inneboende orättvisan i detta. Go with flow. Hitta en mecenat och jobba med dig själv, så kanske, kanske det vänder även för dig. Jag vet. Vi ska kämpa. Jag har gjort det hela mitt liv, men det är verkligen kört. Blundar och håller för öronen och låtsat något annat. Min inre ytterst positiva glada lax brottas med en självhatande dysterkvist.
Varje människa är en konsult (autkorr för konstnär, när man har för bråttom...).
Berättelsen
Det är därför Therory of obscurity (tyvärr) aldrig slår igenom. Man är sällan intresserad av självaste konsten eller det utförda arbetet enbart, vi är alla intresserade av skaparen i alltför stor grad, sagan och skimret: en legend, en säljare, ett bokomslag och historisk påklistrad magi. Kontext/narrativ bla bla bla. Kanske alla kan skapa något, men alla väcker inte samma intresse. Alla har verkligen inte heller samma friheter. Möjlighet att sticka ut hakan. Att kasta sig handlöst ut i det okända, utan verkliga konsekvenser, är få förunnat, och främst för dem som vet att de alltid landar mjukt. Arrogansen i detta. Det är som föräldrarna till normativa barn. De som kan släppa, och släpper, barnen med blicken på isen, isen som slutar vid havet, för att dom tror att dom kan. För deras isar spricker aldrig. Deras barn, så välknådade av (imaginärt) gott föräldraskap. Människorna som lever utan skräck, befinner sig i en annan värld och verklighet. Barn är ett folk och dom bor i ett främmande land, tänker jag om dessa vuxna, typ.
Åter konsten. Livet. Jag kan inte samla ihop mig och texten, den är redan körd. Min frihet är att jag inga krav på mig har.
När du inte har något att förlora är det såklart lättare att vara modig. Är du kontant är du också friare. Det finns däremot gränser för frihet och rättigheter för den som litet utrymme har, eller behöver pengar till mat och hyra. Banaliteterna = överlevnaden. Så sluta inbilla normalsnygga människor utan större social kompetens, flashig proveniens eller sylvassa armbågar att de har en chans. Så kan vi fortsätta titta på när (framgångs)rika människors barn ger ut skivor, målar tavlor, designar kläder, känner sig entreprenöriella, skriver böcker och filmar filmer i evigheters evigheter. Det bildas ett ackumuliv, precis som jag misstänker är fallet med alla diagnosbarn. It runs in the family, och ju fler kockar desto mustigare DNA-soppa... Sen, de som blir över, blir slutligen någon slags lågavlönade tjänstemän och samhällsbärare och kan få vara statister i nästa Roy Andersson-film, om dom har några kontakter i filmsvängen det vill säga. Men så klart, inte alla räkmacksbarn. Eller så startas nya kollektiv som spjärnar emot och gör revolt (avkommor till svensk, fattig medelklass och bildade invandrare) och så kör vi en vända till?
Vi får inte glömma att många av räkmacksbarnen kämpar hårt och verkligen besitter talang, såklart. Men klart lättare att skapa i mormors skärgårdshus än om du måste upp och jobba varje dag.
Som jag skrev häromdagen, så kan jag fylla på med hur många kvinnliga undersköna konstnärer med olika sorts kapital i bagaget som helst. Frågan kvarstår: är kvinnan beroende av skönhet*, kapital och kontakter/mecenat/mentor (helst alla tre) utöver talang för att kunna lyckas som konstnär? Precis som maskrosbarnens behov av charm och begåvning för att få en vuxen persons engagemang och stöd? Männen behöver bara personlighet och ibland någon ”patron”. Det är därför folk kommer att fortsätta tro att de behöver ligga med el jefe.
Det är i princip bara människor med diagnos och galningar som förmår krossa patriarkatet och föra konstklasskampen vidare. Att kasta sig ut och våga skapa något av intresse. Brinna. Problemet är bara självmedicinering (missbruk), depressioner och svårigheten att avsluta tråkiga saker i tid. Läste någonstans en intressant och välformulerad text om knarkande och missbrukande artister (att verket inte var beroende av knark, men att många gått på myten, slarvigt sammanfattningsvis) och jag minns så väl att jag tänkte: finfin spaning, men att den stora konsten kanske inte hör ihop med knark, men en trasslig hjärna gärna gör det, så på så vis hör dessa element ändå ihop.
”Att ha en eller två föräldrar som är födda i Sverige, som därigenom har vana av att navigera samhället och den svenska byråkratin. Att ha en eller två föräldrar med studievana och både tid och lust att hjälpa till med läxor. Att ha familj med stabil ekonomi, och då menar jag inte ens att de sitter på dyra bostadsrätter eller idylliska sommarställen, utan att de har tillgång till heltidsjobb som ger dem möjlighet att låna ut pengar om saker skulle skita sig. Listan kan göras lång och alla är de privilegier som gör de lättare för vissa än andra att klättra på den imaginära stegen, om det så är för att bli entreprenör eller anställd på kultursidorna.” (Amat Levin, DN)
Joseph Beuys ville att hans föreläsningar skulle vara öppna för alla. Tvi vale, sa Konstakademin i Düsseldorf ... och han blev av med sin fasta tjänst. För en sak ska vi ha klart för oss och det är att det är väldigt viktigt att ha stängda dörrar för den som söker öppningar och kommer utifrån. Vilket är motsägelsefullt om man inte är sugen på ett permanent konstnärligt von oben-perspektivet, vilket många institutioner ändå hävdar att de önskar bryta (genom att inkludera högutbildade människor med ”exotisk” bakgrund). Modigt. För å den ena sidan ska det vara höga bildningsideal men å den andra vill de inte att folk utifrån ska hitta in (om dom inte är supergulliga och perfekta alibin förstås). Var finns det verkliga motståndet och stötandet/nötandet av tankar?
Jag är okej med kändisskap och orättvisor men inte som samhället ser ut idag. Det är helt enkelt för orättvist och det är utarmande och farligt i förlängningen.
In 1973, Beuys explained the thinking behind his most famous phrase, ‘Every man is an artist’: ‘Only art is capable of dismantling the repressive effects of a senile social system that continues to totter along the deathline: to dismantle in order to build A SOCIAL ORGANISM AS A WORK OF ART. This most modern art discipline – Social Sculpture/Social Architecture – will only reach fruition when every living person becomes a creator, a sculptor, or architect of the social organism.’
Alla måste få vara med och skapa ett bättre samhälle som Beuys menar på. Vi talar om mångfald, mod och kreativa lösningar men frågan är om inte det bara är en fasad för att slippa just det och det verkligt intressanta och utmanande. Räckmackorna kan var nog så utmanande och bra, men vem utmanar en räkmacka? Jag älskar räkmackor men det finns andra goda mackor också.
/Döden döden döden
* är skönhet lika med en slags talang?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar