De kvinnliga villkoren.
| Leonora Fini (surrealist och kattälskare bland annat), foto: Henri-Cartier-Bresson |
Tittar på hennes enorma ben, nylonklänningens kjolkant som åker upp, knästrumpornas fläskveck, den mjuka gropiga huden, toffelskorna och det fluffiga långa vita håret över ryggen. Rullatorn som står, liksom på sniskan, full-lastad med vattenflaskor och toalettrullar och annat jag inte ser. Ingen kommer in eller ut. Hon frustar, sliter, kämpar och drar. Vill hjälpa till men känner att det ska jag nog inte göra. Hon är sin egen. Sin egen drottning, drottning över kung och fosterland.
På Coop står påskgodiset framme. Stearinljusen (Änglamarks kronljus) är åter slut. Vissa hyllor gapar tomma, varor med kort datum reas ut. Vill att allt ska vara som det alltid har varit. Stanna kvar i tid, rum och ett allmänt samhällsansvar. Jag klarar av små orättvisor om det finns en rimlighet i dem, men det måste finnas en möjlighet till mat, någon form av utjämning och revansch, i alla fall.
Kulturbarnet Unge tyckte att skönhet var precis lika orättvist som kulturbarnens förmodade räkmackor. Och där har han givetvis en stadig poäng, även om det inte handlar om samhällets strukturer, utan tur, på ett helt annat mer genetiskt halv-slumpmässigt vis. Till kulturbarnens lilla (enda?) försvar så måste det också vara knöligt att bära förväntningarnas tunga ok. Om pappa är chef på ett mediaföretag är det en sak, då är det till att glida om man kan, men är mamma en upplyft konstnär så förväntas du bära samma begåvningspotential och den bördan kan nog också kännas svår. Alla får ju dessvärre inte heller självkänslan med modersmjölken. Vissa skapanden föds ur ursinne, sorg, missbruk, utanförskap, självhat, psykisk sjukdom och andra mindre härliga känslor, men att ha möjligheter och tillåtas att skapa är ett privilegium i sig. Trots eventuella umbäranden. Det är inte alla förunnat. Bara detta faktum borde vara en fråga för den som tänker på rättvisa (sedan vill kanske/bör inte alla skapa konst, utan hellre böja verb, kroppslemmar, matematiska formler eller eller något annat spännande). Vissa unga lyser igenom med sin drivkraft, charm/skönhet och begåvning men de allra flesta kommer från en miljö som möjliggör/-gjort kreativitet. Däri ligger farorna med konsten och dess perspektiv. Kvinnorna måste vara vackra eller väldigt gay, männen kan vara bara män, men alla behöver rikedom/ett eget rum eller en sponsor/mentor/mecenat för att lyckas. Vad gör det med oss att nästa all konst skapas från ett fjärran, ovanperspektiv? Tillgångarna (till pengen, skönheten och kunskapen/kontakterna/rummen).
Vi kan ta exempelvis de kvinnliga surrealisterna som jag tycker så mycket om, som alla var modellvackra, och var tillsammans med erkända män eller uppväxta med föräldrar som kunde skicka dem ut i världen. Kanske en konstskola i Paris, dejta Man Ray, bo i studiomiljö. Om du följer länken och sedan klickar på namn efter namn så handlade det om förhållanden/sex, skönhet och förmögenheter. Är det det konst handlar om, egentligen? Är det konstens villkor. Orättvisans tunna lager på lager. Kvinnorna fick inte ens existera i sin egen rätt, men var de begåvade, snygga och rika så fick de vara med på ett hörn i alla fall.
Drömmen är en slags neural objektivitet, men den är givetvis omöjlig när det kommer till konst. MEN om alla fick möjlighet, utan tillgång till rätt dörrar, språk eller utseende att strålas av, så hade livet och konsten blivit lite mer intressant misstänker jag. Men, återigen, men, ibland står skönheten där, som en barriär. Det är inte bara jag som är en skata som förförs av skönhet, den glittrar ju så skönt och dant. Ser jag ens klart?
Och kvinnorna, de fotograferar lika bra som männen, men helst ska kvinnorna som får lov att vara med fotografera sig själva eller vänner nakna alternativt vältra sig i tjocka eller deformerade kroppar. Jag har aldrig gått igenom en kvinnlig fotografs bildhistoria utan att en glimt av att en tutte eller att en naken kropp slunkit med. Det måste såklart finnas någon som gjort det, men har fortfarande inte hittat henne. Hon som inte varit frigjord (ung) och snygg. Det stör mig. Samtidigt är ju kroppen all konsts urmoder, så varför retar jag mig? För att kvinnorna måst vara vackra/fula (enligt normen, eller väldigt utanför densamma) och klä av sig/någon för att få vara med, medan en kille kan fota närbilder på humlor och ingen ifrågasätter hans (konstnärliga) kompetens. Kanske är det där skon klämmer? Eller hyllar vi bara kvinnokroppen? Eller är skönhet och sex helt enkelt makt? Alla dessa trosor med unga flickors små konturer. Är det inte ett utstuderat enkelt, men (väldigt) tveksamt, sätt att få vara med?
Detta tror jag tvingar in många i ett trångt och hämmande estetiskt hörn. Man börjar fotografera abstraktioner och hittar (på) ett narrativ, för att slippa klä av någon (eller för att få göra det), eller letar efter, vad många uppfattar är freaks (det vill säga allt utanför normen), och det är ju i och för sig också en konst. Eller låtsat att det är betraktaren som har snuskig blick, och konstruerar en berättelse som motiverar kroppen utifrån ett konstnärligt perspektiv. Jag älskar kvinnokroppar, men är den ett måste/krav, är frågan. Så detta skaver i mig, även om mycket också är så väldigt, väldigt fint. Eller så har jag ingen aning alls? Tanken har krupit in i mig, måste jag fota naket (exotiskt eller vackert), eller hitta på något som berättar att den här bilden är en förstoring av en por som suttit på en kropp. Kanske en död kropp kan vara fantasieggande nog? Vad hände med att gräva där man står? Eller blir det per automatik hötorgskonst utan rätt kontext eller en lagom finstämd, provocerande eller skrämmande kropp?
Jag önskar bara att kvinnans med sina dallrigt veckiga ben och tunga överkropp också får flyta runt i något vatten och älskas just för den hon är. Kanske jag med. Jag. Vi. Kvinnan. Objekt. Från födelse till död. Utan att spela rollen som udda eller defekt i en konstnärlig kontext. En drottning med rullator i ett mindre samhälle, i ett land som hatar svaga, sjuka och äldre och bara tigger om snabba lösningar, sköna säljartyper och framtida misär. Hon som skiter i att jag står och väntar för att hon har sitt att pyssla med. Fanfar!
...
Solen värmer den fuktiga marken. Igår var vi inne då regnet lät oss ha en mellandag, i förrgår låg jag i solen mellan sekatör och kaffekopp. Det låg en doftstrimma gödsel över byn, och jag tänkte att livets mening allt ligger i jorden med knopparna och maskarna och vår döda gamla katt. Ser att vallmon, syrenen, tulpanerna och körsbären kommer fint i vår. Gullvivan är redan uppe med krokusen men löven från i höstas ligger prassligt envist kvar.
I stan känns årstider och blommorna på ett annat sätt.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar