I mörkret, ljus.

Das Auge der Liebe ('The Eye of Love'),

Efter värmeböljan, hösten? 

Plockat svamp. Massor av kantareller i vår bästa skog. Bussat runt till stränder mellan pizzerior och glassar. Låtit pengarna rinna mellan fingrarna. iPads och skärmar och stränder och mat. Vi försöker ”spela något roligt spel”, slutar alltid med bråk. Fåglarna i stan härjar runt i vanlig ordning och knarklangaren och hans missbrukande flickvän går med sina hundar hand i hand. Dottern vågar fortfarande, ett år senare, inte gå i trappen själv. Så det kan gå. 

Det är svårt att hitta tonen igen. Språket. Takten och så vidare. Kanske har det aldrig funnits något sådant som flyt och känsla här. Jag har tjatat om tröttheten. Jag är trött på den och det. Jag har sökt hjälp och bot och bättring men det är som att skrika i ett ljudisolerat rum. Kanske ska jag släppa tanken på att det finns hjälp att få. - Det är ändå omöjligt för folk att förstå, som någon sa häromdagen.  Vi bär våra liv i ensamhet. Och i detta får jag väl försöka hitta ett sätt överleva på… 

Ibland undrar jag hur och varför jag fortfarande står upp. Är det människans anpassningsbarhet, normaliseringsprocessen? Är jag rentav lite dum i huvudet? Men jag när mitt hopp och detta hopp hoppas så innerligt på att jag inte ska gå sönder, för mycket, bara.  

Ögonen svider. 

Hittar den här René Groebli-bilden från 1952 igår på Bildhalle och återigen har du gjort någon någon annan redan har gjort. Utan att veta om det. Sängar, lakan ljus och mörker. Någon du älskar. Lika vackert som banalt. Läste tidskriften Verk och jag tänkte, hon har stulit mina ord och hon gör det med hänvisning till konstens villkor. Eller inte. Vi inspireras skamlöst av varandra. Vi är så lika vi människor, och så olika. Ibland önskar jag att det hade varit lite lättare. Att jag varit lite tuffare. Och bättre bara. 

René Groebli