Nätterna faller.
Meningslösheten består.
Skräcken med ett liv utan min bror (vapendragare, wingman, vittne följeslagare, ombud, förtrogne, rådgivare, stöttepelare, handen i blåsten och så vidare och så vidare…).
Som syster ville jag ge honom allt.
Försöker vara vänlig men vill bara skrika rakt ut. Har gått sönder. Pajat ihop totalt.
Herre Gud, min hud. Smärtan från gropen, den svarta urholkningen i mitt bröst, strålar ner i benen, ut i andningen. Jag begriper att detta kommer att vara ett permanent tillstånd. Resten av mitt liv.
Ibland går det bra. Oftast tänker jag: jag klarar inte det här.
Det har blivit för mycket nu.
Har tänkt på alla dem som förlorat föräldrar och läst om andra, vars barn gått bort. Sjukdomar och olyckor och krig. Försökt föreställa mig det obegripliga, fasorna. Den djupa smärtan som inte går att begripa. Har läst och hört om partners och vänners vänner som dött. Men ett syskon har varit utanför min föreställningsvärld. Syskon bara finns och är. Jag tog dig för given, älskade lillebror. Förlåt. Mitt livsvittne, min tålamodige.
På bussen väller sorgen fram. När gatorna och människoliven passerar som tillfälliga kulisser. Jag tittar upp, betraktar olika fönster. Små gardiner, stora schabrak till draperier, tyger på sniskan, papper som hänger tejpade, och så alla blommor, ljusstakar, persienner, plastleksaker, lampor, statyer, travar med böcker människor placerat där. Ömsom med omsorg, ömsom av slarv. Men vad vi människor ändå försöker. Letar efter något fint eller symmetri: blomma, lampa, blomma, lampa. Någon har placerat sitt egengjorda krus centralt. Att vi ändå alltid försöker även när vi gett upp om allt. Du köpte en gång en blomma som du ställde där. En blomma som sen bara fått dö, eller gro till ett träd. En kille står och plockar med sina blommor. Killen ovanför pillar med något annat. Som små dockskåpsfigurer står dom där i sina fönster under och över varann och plockar med sina små händer, på Nobelvägen, en grå oktobernatt. Nej, en vanlig förmiddag givetvis. Nya elbussen kränger sig stötvis vidare på sin evighetsrunda. Allt relaterar till dig.
På tåget igår. Någon jobbar vid det enorma ban- och vägbygget mellan Åkarp och Burlöv. Han står och ser trött ut när han glor på en stor maskin, men han försöker, tänker jag. Tjejen i stolsraden bredvid putsar sina vita Fila-skor så det gnisslar i hela vagnen. Sen bättrar hon på sin make up. Hon har på sig en hobnob x Gina Tricot-pyjamas. Hon försöker verkligen. Jag ser det. Vi bara försöker och försöker och det är bara för att det är i livets och människans natur. Det rör mig djupt. Det är livets kärna, tänker jag. Att vi inte vill fatta alltings meningslöshet. Vi försöker skapa rum. Fånga dagen/natten/kärleken: livet. Vi gör oss fina. Vill hitta vår egen stil. Någon rånar en bank och hoppas att nästa krukväxt kanske ska få ett bättre liv. Det rör mig att världen är så vacker, att skymningshimlen strålar på oss med sitt milda guldskimrande ljus. Att blommorna är smycken, juvelerna på ängen och att livet fortsätter och tar slut. Ljus och mörker, vi kallar det visst fotosyntes.
Går längs Ribersborg i skymningen och det är så vackert och så fint. Fåglarna gör störtdykningar och deras speglingar i det stilla vattnet är ren och skär estetisk perfektion. Börjar gråta, knallar på. Skönheten är gratis och smärtan likaså, men kostar på.
Jag försöker. Överleva. Stå ut ett litet slag.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar