Skrev så här tidigare, och jag hade fel om en sak:
”Har sällan känt så stor uppgivenhet kring människan som i pandemins spår. Malmö Stads skolor plockar russinen ur kakan och använder pandemin som svepskäl för att fortsätta slippa ha föräldrakontakt. Som föräldramötet i år, oktober 2021: någon slags digital informaton till samtliga föräldrar, till samtliga barn i årskurs sju. Vi föräldrar till barn i samma klass är nog så skyddade vi kan bli mot just varandras eventuella sjukdomar. Faktiskt. Busschaufförerna ska däremot köra fullastade bussar med nya människor ansikte mot ansikte var dag. Krogarna ska fyllas. Köpcentren likaså. Taxibilar som kör sjuka till behandling delas med med symptomfria människor som precis rumlat runt. Åh, vad jag bara vill att eländet ska ta slut, så jag slipper se mer av denna ogenomtänkta erbarmlighet.”
Helt underbart att slippa en massa frågor från frågvis förälder som bara vill fråga för att möjligheten finns. Gärna samma fråga om och om igen. Alla inblandade på skolan gav kort och gott den information som behövdes. Exemplariskt! Däremot saknar jag att träffa de andra föräldrarna. Få ansikten på de föräldrar som har barn i mina barns klasser. Skulle gärna vilja se mina barns klasskamrater också. Men får skriva om det en annan gång.
Angående Death of despair skrev Saga Cavallin om det omöjliga betygssystemet och Jan Björklunds försökskaniner i DN. Jag som äldre, med betyg 1-5 erkänner, jag hade ingen aning om att det var så överbedrövlig.
Mot samhällets infantilisering bör vi protestera. Problemet är att det bara blir svårare och svårare att nå fram. Den digitala muren är ogenomtränglig och studsar omkring mellan innehållslösa sidor och talsvar och anonyma människor utan efternamn och ansvar för då, nu och sen. Vi nöts sönder av floskler och kundundersökningar i väntan på ingenting.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar