Nej. Nej. Nej.

 Asymmetri. 

🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤 🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤🖤

Jag kommer inte att överleva det här. Kan rent fysiskt inte andas av och till. ”Ångest” förklarar mannen när jag försöker kippa efter luft. Andningen skriker hest. Drar in luften. Lägger mig på golvet. Det kommer i vågor. Attacker. 

Kan jag intellektualisera bort smärtan genom att skriva om den? 

Varje gång DNs notiser ploppar på skärmen tror jag att det handlar om min brors död. Dagens huvudnyhet. Varje dag. Resten av livet. 

Ber min man leta efter gamla sömntabletter. Finns det någonting ångestdämpande? Ingenting. Somnar ändå. Sov första natten, inte andra. Det var skönt att lägga ut ett inlägg på Facebook. Tvekade, men kände att min bror får inte gömmas, glömmas bort. Han var så älskad. Dela smärtan. Förverkliga det overkliga. Dela. Dela. Dela. Alla så oändligt gulliga. 

När dödsbudet kom. Via mobilsvar…. Troligtvis av misstag. Så bröt jag ihop. En ambulansläkare ringer. Jag hör att hon är ledsen och skakad och hon berättar tydligt vad som hänt min lillebror. Min älskade lillebror.  Förstår ingenting. Allting var så bra. Allting skulle bli så bra. Ingen förstår någonting. Hans älskade lilla dotter. Jag vill stjäla henne till mig och en skriva en vacker sagobok. Linda in henne i en bubbla av något varmt och gott. Den här världen är ju för  svår. Åh, hans nya fina tjej! Alla vi andra som står förvirrat, övergivet kvar. 

Yngsta dottern gråter och gråter. Kommer upp gång på gång och gråter. Lägger sig i famnen: ”Det värsta är att jag inte kan säga till honom hur mycket jag saknar honom”. 

Min lillebror är död. Outhärdligt. Han var min livboj, den som kunde dra in mig mot land när jag höll på att drunkna i oförstånd. Den enda jag skulle orka prata med om det tragiska, och som skulle förstå kring det svåra som precis har hänt. Vi skulle ha gråtit tillsammans han och jag. 

Han var Ross och jag Monica. ”Han var allas favorit, men du var mormors flicka” sa en av hans gamla flickvänner till mig. Så var det nog. Men han var mitt pansarskydd och min spegel, så det var okej. En bra och snäll spegel. Den enda fina spegeln utan villkor eller krav jag haft. 

När jag var liten bad jag till Gud att ta mig före min lillebror och min mormor. Sen började jag be för mina barn. Ibland tänker jag att Gud är arg på mig. Att jag gjort något och borde vara och göra bättre på något sätt. Det har varit så tungt och svårt så länge, men detta är jag osäker på om jag klarar av. Tippar jag över nu? 

Nej, jag kan inte intellektualisera bort något. Huden under ögonen är irriterad och svider efter dagarnas och nattens, morgonens tårar. Inget spelar någon roll. 

Jag vill ha min lillebror, en kopp kaffe och en liten spinnande hoprullad katt vid min sida. Jag vill att allt ska vara som innan någon ringde och förklarade vad som hänt. Jag vill ha min bror åter. 

Han reser sig ut havet likt en fransk housestjärna och vi skrattade åt det. Vi skrattade och grät tillsammans och han var min bästa vän. 

/Döden döden döden