Idag kom första snön. Vi jublar. Den töar bort. Vi glädjer oss ändå.
Nu har jag gråtit i snart två månader. De nätter jag sovit dåligt gråter jag mindre på grund av utmattning, men när jag sovit gott sköljer sorgen och gråten över mig från morgon till kväll, och blir utmattad av det. Status quo. Det finns något friskt med sorgen och tårarna ändå, men att vara ledsen med krossat hjärta tär. Sorgens opålitlighet är komplicerad då den kan dyka upp när som helst. Allt påminner om dig, älskade bror. Har svårt att hitta någon ljusning. Inget kan få min lillebror åter.
Läste att transformering av smärtan till något vackert genomförs genom att inse att alla lider. Jag vet inte om jag kan det. Jag förstår att alla lider, men att förvandla det till skönhet vet jag inte om jag reder ut, men tanken kring detta är den enda vägen fram. Käre Nick Cave.
Ska få ställa ut bilder i en vacker miljö. Jag har extremt dåligt med pengar och kroppen och själen kippar efter andan och lusten och orken. Allt som behövs, saknas. Men jag ska göra mitt bästa. Givetvis. Gör. Gör. Gör. Just do it… Det reder sig!!
Livet har varit för tungt, för länge. Det har vilat ok, på ok på mina axlar och jag har burit mina ok så gott jag kunnat. Ibland har det gått bra, oftast har jag misslyckats. Det är svårt att vara ”nedsatt” och stark och klok samtidigt, men naturens skönhet har hela tiden varit gratis. På den, skönheten, har jag närt mig. På himlen, på havet, och på barnen. Gryningen och skymningen, förändringarnas ljus och mörker. Fåglarna. Löven. Elektriciteten. Hur vackert glittrar inte lamporna över svarta hav ändå? Känt sådan tacksamhet över den rosa himmelen, bussen som passerat och molnen som svävar fritt ovan oss.
Vi talar om sorgen. De djupa känslorna det saknas ord för. Lidandet som känns som ångest. Känns som en depression. Melankoli. Som gör fysiskt ont och gör det svårt att andas. Likt vågor. Ja, man talar om vågorna som håller på att dränka en, sköljer över dig likt en tsunami. Störtflod på störtflod. Om att försöka hålla balansen. Försöka bry sig om livet samtidigt.
Städar. Läser. Allt fladdrar. Tänker bra tankar, som försvinner. Autocorrect-funktionen löper amok. Dödar språket, flytet, avstavar, larvar sig enormt och hittar på. Som att livet inte vore svårt nog. Kan inte något fungera som det ska?
Längtar efter min bror så att jag vill dö. Avundas alla som inte känt honom hela sitt liv. Som inte knutit en plastblöja runt hans mage, nupit hans kinder, sett honom gråta, vara en pajas, klippt och färgat hans hår, delat föräldrar och erfarenheter, skivor och drömmar om ett annat, lite bättre och roligare framtida liv. Processerna som startat. Väckt förhoppningar om nya tider. Ett annat liv. Läkning.
Jag är avtrubbad. Numb. Kan inte hitta min kärna. Ett flygplan dundrar högt förbi. Jo, jag har städat. Dricker mitt kaffe. Läser någon bok. Tänker att jag ska försöka med någon bild, istället för att tänka och känna och överleva hela tiden: göra. Är bara så otroligt trött. Hittar inte mig själv. Inte orden. Inte lusten. Inte kraften. Inte bilden. Inte känslan. Inte tanken. Inte orken. Allt bara passerar som ett ogreppbart fluff. Finns jag ens. Säger samma saker om och om igen.
Att betrakta världen utifrån är jag van vid. Tänka att därinne sitter dom lyckade människorna i sina små kläder och har det bra… Jag vet att jag har fel, men utanförkänslan bär jag ändå. Men jag vet. Vi bär alla på vår smärta, vårt lidande, vår oro och sorg. Det är på hur vi bär detta vi skiljer oss åt.
Jag är inget offer. Jag är i ett förvirrat tillstånd av tacksamhet och allra djupaste sorg. Jag gråter. Jag lever.
Det blir inte bättre än så här.
/Döden döden döden
(Children, after all — like anyone we love — are mirrors for understanding ourselves, disquieting us most when they reflect what we most fear or struggle to comprehend in ourselves.)
For a long time I knelt there, holding her hand… Afterwards I stood by the open window and looked through the crevice of the curtain. The shouts, laughter, and cries of the two children had come up into the chamber from the open air, making a strange contrast with the death-bed scene. And now, through the crevice of the curtain, I saw my little Una of the golden locks, looking very beautiful, and so full of spirit and life that she was life itself. And then I looked at my poor dying mother, and seemed to see the whole of human existence at once, standing in the dusty midst of it. Oh, what a mockery, if what I saw were all, — let the interval between extreme youth and dying age be filled up with what happiness it might!
Från text om Nathaniel Hawthorne i The Marginalian.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar