Vad vi behöver
Made for walkin’
(all over you)?
Det stormar utanför. Fönstren skallrar och stekpannorna vibrerade mot varandra på köksväggen, så jag trodde att det var kyrkklockorna som slog där ute i blåsten precis. Så hann flyktiga tankar om krig och tacksamhet swisha förbi och ”betalar man full hyra vid krig?” och lysande: ”jag orkar inte det (krig)” innan vardagstankar som ”varför är det bara jag som går ut med matsoporna hela tiden?” (även om andra här hemma säkert känner likadant), medan jag förbereder morgonens frukostdukning. Finns fördelar med att sova dålig.
Det låter som att balkongen ska blåsa av just nu. Intressant väder sa en meteorolog på tv och någon annan får en gammal pelargon i huvudet.
I den trånga båt vi sitter i just nu är det svårt att vara politisk eftersom varje tå tycks öm och tiden med covid har gjort oss mer sårbara, utsatta och ensamma; beroendet av andra människor har utan tvekan tydliggjorts, precis som saknaden. Jag älskar människorna i mitt liv. Den här sårbarheten öppnar upp för både solidaritet och rädsla, känslor som inte passar optimalt ihop med förvirringen och våra behov.
Hur har människorna det på Tonga? Och när, under vår livstid, har miljöpolitik varit viktigare än nu? Jag ville ju bara ta det lite lugnt. Vila. Dricka mitt kaffe. Läsa en bok. Inte kivas. Inte att fönstren ska blåsa in.
Men om vi ändå talar lite om politik så skrev Karin Petterson precis om Elina Pahnkes text om bell hooks och jag blev så glad eftersom det var en lysande text som jag glömt bort. Karins var också bra. Maria G Franckes svar förstod jag inte riktigt i sammanhanget, eller så läser vi text på helt olika sätt. Jag har knappt sovit på två dygn, så pardon my french - och jag kan givetvis ha helt fel. Kvinnor är nästan alltid utsatta, men det var väl egentligen inte där skon klämde? Elina Pahnke skriver i och för sig om medelklasskvinnor (stadsministern!?) men jag läste texten som exempel på ett samhälleligt och politiskt förlorat humanistiskt och medmänskligt perspektiv, när allt kommersialiserats och människor med makt/privilegier inte tycks bry sig, eller ser och förstår hur andra har det. Olika sorters skit och verkligheter, kanske man skull kunna säga? För Petterson och Pahnke fick ju rätt, medelklassens kvinnor speglade sig i texten och började radda upp böcker de läst, inte orättvisor och ojämlikhet. Så tolkar jag det, men ger G Francke rätt i ”Och: varför använda sitt utrymme i spalterna åt att klaga på vad som inte skrivs – i stället för att bara göra det, eller bereda platsen?”. Lite klassisk ändudå-retorik, relevant, även om K Petterson avslutade sin text med självkritik angående just detta. Kanske problemet är att det aldrig blir debatt om de andra frågorna (varför städar inte stadsministerns man och varför blev städbranschen inte bättre med RUT-bidraget t ex?), men vi nappar på det andra (skrev ju själv om skönhetstoket för inte så längesen och kände spontant att det är väl helt okej att ministern har städhjälp men varför har hon, hennes partner och Säpo sådan erbarmlig koll?). Det blir för mycket yta och navelskådande helt enkelt. Hos mig med bör tilläggas.
”Det vita medelklasskiktets feminism är en i grunden patriarkal rörelse, menar hooks, eftersom den inte gör upp med det rådande systemet. I samma sekund som kvinnosakskvinnorna utropade att de ville ha samma rättigheter som männen, avslöjade de sin klassposition. För svarta kvinnor i USA speglades inte drömmen om frihet i sina fäders eller bröders livssituation. De var omgivna av män som, likt dem själva, saknade politisk och ekonomisk makt. Föga förvånande resulterade därför de vita kvinnornas kamp i att svarta kvinnor började utföra det reproduktiva arbete medelklassen tidigare ägnat sig åt. De blev låsta till det hem som feminismen sade sig frigöra kvinnor ifrån.” Elina Pahnke, Sydsvenskan
När jag en gång började med bloggen så bar jag en rädsla för självupptagenhet så jag försökte skriva om annat jag såg. Ville också berätta om, och kanske processa svåra saker, utan att bli för självutlämnande eller utsätta mina barn eller mig själv för fara eller skada i ett land med nästan 20% Sverigedemokrater och godtycket som ledord inom stat, det privata, region och kommun (inte alla, men många). Därav under pseudonym. Kanske närde jag en dröm om meningsfullhet, försöka göra något litet, trots allt. Men jag har rullat min sten och aldrig riktigt kommit fram. Det blev mest någon slags dagbok ändå.
Nu går jag här hemma med julstöket bland påsar som inte sorterats färdigts än. Försöker identifiera mig med den speglande medelklasskvinnan, men det vill sig inte när jag hasar runt med dammråttorna släpandes efter tofflorna, märkt efter en månader i sorg och en månad med covid. Min hjärna fixar inte mer. Om ni ser en ekorre rusa runt bland träden, upp och ner och hit och dit så beskriver det mina tankars linjäritet, i kombination med en kropp som inte hänger med. Jag känner allt oftare: jag ger upp.
Kolla! Vet ni!?
Jag hade tagit bort det fula handfatet och hotell-glasskivan, men annars rätt perfekt.
Lite blommor, badskum och bra musik, och så några snittar och champagne…
Ibland räcker det med lite bra musik för att känna sig glamourös när man tar ett bad.
Om man nu haft ett badkar.
Så om man vill kakla om i rosa (eller citrongult eller himmelsblått) som Clara Cornet i Paris, så kan du ju använda ROT-bidraget till hantverkare (oftast importerad (det låter så hemskt) arbetskraft utan avtalsenlig lön precis som stadsministerns städbolag), detta från våra gemensamt inbetalda skattepengar för att snygga till det/höja värdet lite. Och pratar vi villaägarna, bidragskarusellen och elpriserna så var det ju fint att de får tillbaks (inte bidrag, utan ”kompensation”) från staten för att elbolagen went 🍌🍌🍌 med fakturorna i vinter. På grund av att marknaden verkligen inte klarar av att reglera sig själv, vad dom rackarna än påstår. Samma bidragsberoende villaägare som glatt röstar på partier som vill ha en fri marknad, behöver alltså ”kompensation” för att klara av den fria marknaden. Exakt samma människor som gärna skuldbelägger människor som har det svårt, på riktigt. Detta är inte villaägarnas fel, men ett strukturellt, politiskt och moraliskt moras.
”Jag har i många år sagt att om vi bygger kablar till kontinenten så för vi in höga elpriser i Sverige så det är snarare hon* som håller med mig. Jag är stor vän av frihandel och det är självklart att man som energibolag ska få handla med omvärlden. Men man ska inte använda skattepengar för att lägga ut kablar för att få upp de svenska elpriserna till kontinentens prisnivå. Det får kraftföretagen göra. Det gynnar kraftföretagen men missgynnar elkonsumenter och företag.” SSABs ordförande Lennart Evrell (från Göran Greiders text i Dala-Demokraten, länk ovan). *Noshi Dadgostar
Nu, alla kära vänner och fina familj, jag tycker verkligen inte att att era elräkningar var något ni förtjänade, det är sannerligen vansinne alltsammans, men jag tycker att kritiken ska ligga på elbolagen. Inte att staten ska gå in och täcka över idiotin (då förändras inget mer än det akuta just nu, men så är det ju valår i år förstås). Ju högre förbrukning desto högre bidrag. Största villan vann. Som vanligt. Pensionärer, ensamstående, sjuka och studenter eller arbetslösa med minimala marginaler i äldre hus är kantänkas lite mer drabbade och oroligare, än säg Persbrandt och Lundell just nu. Men då säger den som får maxat bidrag: ja, men man måste jobba och tjäna pengar och ha pengar på banken för oförutsedda utgifter till den som inte klarar ut det, men det här kravet gäller som vanligt enbart fattiglappen. Så politiken handlar om att överkompensera över- och medelklassens behov av minimalt motstånd eller hotet mot easy livin’ och komfortlivet. Det är så det går skam på torra land. Här kommer jag tillbaka till de politiska perspektiven som Pahnke/hooks skrev om. Vem/vilka/vad jobbar politikerna egentligen för? Över- och medelklass med ägd bostad och så elbolagen, som skrattar hela vägen till banken, medan landets välfärd rasar ihop. Eller är jag orättvis nu? Kanske det. Men ingen pratar om vem som städar hos vem och varför. Ingen bryr sig om hur byggfirmans arbetare har det.
En reboot?
Tänker på alla vänner som reser, människor jag älskar och håller av. Man ska inte resa under pandemier och inte heller av miljöskäl, men det enda som stoppar oss från (miljöanpassat) resande idag är brist på tid, pengar eller någon slags miljömedvetens moral. Jag förstår behovet, och ibland är det ju kris och viktig och kär familj att återse. Jag lägger inte detta på individen, utan det globala samfundet. Res mina kära. Ingen klimatkompensation i världen hjälper miljön, så rösta på förändringar och framtiden istället. Ta en sista sil innan rehabiliteringen (tittar på drabbande Dopesick just nu…). Dra en repa till Djakarta, Long Island eller Paris. Sen är det nog försent. Nä, kan man resonera så? Jag kan inte annat än se att våra liv i överflöd är en slags missbruk. En resa, skiva, mobil eller ett gymkort, levainbröd, hemma-spa eller ett par boots till bara, snälla, sen är det slut. Lovar och svär.
Jag måste knåda om min egen hjärna, behöver en reboot, jag känner det tydligt och klart. Orkar inte. Jag har själv en gammal flygbiljett till Paris som aldrig tycks kunna bli använd. Vem är jag i denna soppa. Inte Greta Thunberg i alla fall.
Vi är många som älskar att resa. Moi aussi. Här Bowie på turné Denis O’Regan
Någon skriver, jag gör vad som helst bara vi räddar vården. Vården kan enbart räddas om kollektivtrafiken fungerar och människor kan vara hemma från jobbet om dom är sjuka. Allt hör alltid ihop. Finns inga genvägar. Vi smittas för att vi andas och lever nära varann. Tyvärr är vi dumma i huvudet så vi klarar inte ut det här utan ett bättre utbildningssystem heller. Kanske var coviden sista spiken i min mentala kista ändå. Alla slemhostare på trånga bussar och tåg. All falsk trygghet med vaccinet, motsägelsefullheten, min längtan efter vänner, fest, resor och glamour. Jag när och bär den i mitt eget bröst, men det som räknas är något annat. Jag vet ju det trots allt, men vet inte riktigt vad. Är det kärlek, vänskap, kunskap eller poesi? Jag gör ju inte vad som helst för att rädda världen. Jag finner ingen råd. Det finns nog inte heller någon nåd.
Hela mitt liv har jag tänkt, det ena behöver inte utesluta det andra. Det har varit min devis, men jag har haft fel. Jag tycker att rosa är fint men jag behöver inte några rosa skor (just nu). Jag kan titta på bilder och prata med fåglarna. Är det att ge upp, eller att åldras en smula?
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar