En sten

Taget med en väldigt gammal mobiltelefon. 

Vid vår egen sten.  Vid vägens ände. 

Kan ni tro.

Med västlig sol och östlig himmel, 

ett barn som aldrig velat posera. 

 

Synvillor

Diane Arbus, Untitled (6), 1970–71. © The Estate of Diane Arbus.

I onsdags var jag på Louisianas Arbus-utställning. Solskenet är så disigt på vägen dit att skeppen ser ut att sväva bland molnen, från tågfönstret sett. 

Bilderna är fina. Älskar många av dem. Vi är ju formade av allt tidigare fotografi. Dom där blickarna.  Skärpan. Rörelser och ljus. Allt det jag älskar med fotografi. Någon slags början. Efter visningen är det en film med ett gammalt artist talk med Arbus och hon fnissar och skrattar mycket. Känner nästan ett obehag men tänker inte gå in mer på det. Det som spritter i mig är glädje, i att det (människor/motiv/bilder) inte behöver vara perfekta för att bli alldeles storartat konstnärligt hänförande ändå. Den digitala fotovärlden känns alltmer som kitsch. 

Det är lugnt på Louisiana även om det är knökfullt i restaurangen och jag tittar på instagramfolket som har råd med frukost och rosé. Och havet, det är genomskinligt klart.  Promenerar. Tittar på tyger, tavlor, nyförvärv och folk. Människor är nästan alltid roligast att studera.  Jag älskar oss människor. Vi är så dumma, rörande och fina på en och samma gång.  Vi är så små och ändå känner vi oss som i centrum av allt. Någon med pärlor på sina glasögon, en annan i hatt. 

Under mossa och morän

Det har varit en skimrande, om våren, hoppfull helg. Hanterbar blåst och milt och klart utan att bli för mycket åt något håll. Fint. Nu dundrade nog ett militärt flyg förbi. 

I fredags hamnade jag på gamla begravningsplatsen i centrala Malmö, och det skulle jag inte gjort. Hjärtat fullständigt tillintetgörs på några sekunder. Min bror ligger under alla världars jord. Under alla blomsterknoppar, björklöv, krattat grus och alla tallars barr. Under mossa och morän. Han ska inte vara där.  Han ska vara här. Han ska vara med J och med F och vara chill, rolig, ifrågasättande, kritisk, snäll och kär. Han ska titta på mig med sin frustrerade, oroliga, lite ledsna blick som säger saker jag inte vill veta av. Vi ska prata om jobbiga grejer, musik och litteratur. Garva och gnälla. Prata om våra föräldrar, partners, tv, politik och barn. Om varandras bekymmer och förhoppningar. Han ska försöka mästra mig om musik och jag himla med ögonen och vi båda säga: det blir bättre sen.

Jag får gömma mig för tårarna kommer och det stora hulkandet är så nära.  Vågorna. Stormarna, störtfloderna och dagarna i kav lugn. När får man kasta sig på marken och vråla: nejnejnej!! egentligen?  Nä, man ska visst försöka hålla ihop. Jag skyndar hem, sen till sjukhuset och tar mitt blodprov. Sen åter hem. Vila. Greja. Betala räkningarna. 

En fin person jag inte hört ifrån på länge hör av sig och frågar om hen får bjuda på lunch. Jag måste tacka nej, jag är ett sådant vrak. Jag kan gå sönder offentligt när som helst. 

/Döden döden döden 

Against Interpretation

… I’ve studied the way a con works more than anybody needs to. You watch the spectacle, but you’re not paying attention to what’s being marketed.”

Skriver Rachel Williams om Inventing Anna i Vanity Fair. 

Vi vill bli hänförda, duperade, förförda men blundar ibland för vem eller av vad. 

Vivian Maier

Som av en händelse snubblar jag över Susan Sontags text Against Interpretation från 1966 (DN) efter att ha skrivit en hastig ansökan till en sommarkurs på distans i fotografi, som jag ändå inte får gå pga att sjuka med förvärvade hjärnskador inte får förkovra sig. Men kan inte låta bli att söka trots allt.  Kommer inte heller att komma in, eller kunna tillgodogöra mig kursen eftersom mitt minne läcker som ett såll, men ändå.  Mitt liv håller liksom på att ta slut, precis som alla andras, men vi struntar i det nu.  Än går den gamla skutan, än skiner solen på alpens topp. 

Försöker beskriva att jag har ”ett stort behov av att utvecklas och kontextualisera mitt bildberättande.”. Utvecklas, givetvis, men det andra? Är det ändå inte djupt tragiskt eftersom det innebär att bilderna bara blir värda något utifrån kontext och inte som verk i sig. Eller är så dåliga att de behöver en förklarande översättning, ett budskap och undermening från mig? Betraktarens intelligens eller estetiska känslor underkänns. Sedan vill vi väl ändå samma sak, men konstnärligt uttryck, skolning, tidpunkt, slump, kontakter och begåvning varierar. 

Så 1966 kom Sontags text ut i en bok med samlade essäer och behandlar detta ämne utifrån litteratur- och konstkritik främst, och sökandet efter mening/undermening snarare än form, estetik och uttryck. Och jag kan lätt gå in och läsa vilken Artist statement som helst och alla kommer att skriva samma text men med olika ord kring det undersökande, personliga, om makt och strukturer, arv, natur, kultur, historia, utanförskap, identitet, våld, och sexualitet och så vidare och så vidare. Här, en bild av *** det betyder *** och ***… man kommer att använd sig av ord som praktik, narrativ, tonalitet, undersökande osv.  Eller vara övertydlig och gräll, tekniskt maxad och provokativ. Har den fotografiska bilden nått vägs ände? Den får inte finnas i sin egen rätt, utan ett färdigformulerat budskap och berättelse? Är alla bilder redan tagna, är alla himlar redan målade?  

Jag säger inte att sammanhang är fel, absolut inte, men det känns allt oftare som en (efter)konstruktion. Då skulle det enda intressanta fotografiet idag vara journalistiskt/dokumentärt. Kanske. 

Jag är och lyssnar på ett tal. På scenen en kvinna i tårar och svart och jag har kameran i väskan. Fotografer fotograferar och jag tänker, jag skulle lätt kunna ta den bästa bilden. Ljuset och vinkeln där jag står är perfekt.  Men kameran ligger kvar i väskan.  Det är ju sjukt att tänka så. Kanske handlar det bara om en sista mental suck hos en som egentligen givit upp. 

Jag tittar efter gamla tavlor på auktionssajter och det gör ont i mig. All konst som ingen vill ha. Som någon lagt möda på och sin kärlek i. Alla sånger som aldrig kommer att bli sjungna mer. Ja, vi ska ju alla dö.

Läser nu på morgonen Marianne Lindberg De Geers sågning av de kvinnliga skulptriserna i Expressen och återigen slungas jag in i konstens premisser. Kontext före konst, som Sontag skriver om. Läste ingen Susans text, eller ansågs hon ha fel? 

Fick svara på en enkät från en medlemsförening som jobbar med fotografi och jag svarade så sanningsenligt och tydligt jag orkade, man tyar ju oftast inte det, men skrev i alla fall till dem att det är dumt att utestänga människor utan fotografisk utbildning. All form av konstnärlig exkludering är ju i sig okreativ och ofri i sin form (åberopar Joseph Beuys och tänker på Vivian Maier t ex, kära ***…).  Men klubbar för inbördes beundran är troligtvis gissningsvis enda vägen in. 

(På Vivian Maiers hemsida läser jag om Vivian Maier Scholarship Fund och tänker vad otroligt fint och om att det ska gå till kvinnliga (UNGA!) fotografer och kanske är det rätt, men skulle det finnas ett enda stipendium i världen att söka för självlärda medelålders kvinnor utan sociala färdigheter så borde det väl ändå varit här? Kan man ju få tycka i alla fall.) 

Andres Lokko skriver också om kritik. Och kanske, pga att musikkritikern inte bara jobbar med att formulera och beskriva det outsagda, utan det uttryckta (konsten!) så når det inte heller finrummen direkt. Jag åberopar Sontag igen. Det var en del eleganta och tänkvärda formuleringar där. Hos både Sontag och Lokko, men den senare är roligare såklart. 

Ja, livet forsätter. Månen har lyst starkt var natt. Sover dåligt.  Alltid är nån sjuk. Jag är deppig, men bara att tugga i sig. 

”One discovers the light in darkness, that is what darkness is for; but everything in our lives depends on how we bear the light. It is necessary, while in darkness, to know that there is a light somewhere, to know that in oneself, waiting to be found, there is a light.” (James Baldwin)

Ska vi låtsas det så länge, det insipprande ljuset kanske kommer, sen… 

/Döden döden döden

Mono no aware/awareness of impermanence

Alltings förgängligheten, eller kretsloppet. Jag vet inte längre vad jag tror på, eller vad jag ska göra för att göra mig själv eller någon annan lite glad. 

Läste om Duras i The Marginalian*: 

the novel’s protagonist-narrator receives a telegram from Saigon, carrying news that her younger brother has been killed at twenty-seven, she receives the news as a kind of mistake, a “momentary error” eclipsing theuniverse, filling her soul with outrage “on the scale of God.” She realizes with the stab of hindsight that her brother had always appeared immortal to her, purely by virtue of being her beloved brother.

Drömde om honom i natt. Eller rättare sagt, hans ställföreträdande kopia var där. Vi var på en fest. Havet och ljuset, måste varit en ljus sommarnatt, och jag tror att vi befann oss i en lägenhet i Helsingborg. Allt var ljust och vitt. Han, låtsats-Joel, stod vid diskbänken och pulade med någonting. Jag och en bekant jag aldrig träffar, men hon är en sådan där man alltid blir glad av att se, satt på golvet. Vi tittade på honom, sen varandra och började gråta båda två. Saknar honom så. 

Jag är i smärta. Sorg, det låter alldeles för lätt. 

/Döden döden döden 

 *I samband med texten om Warren Ellis Nina Simone’s gum . 

Det är som att tålamodet tryter nu.

Hjälp till självhjälp

Stulet från nätet,  minns ej från vem. förlåt. 

Det där farliga stadiet. Jag tänker att det är och har varit i mig länge. Att samhällets fullständiga moraliska kollaps sakta dränker mig. Hur länge kan man trampa vatten i stormigt hav? Hur länge kan en titta bort? 

Det finns ingenstans i Sverige, för en svensk medborgare, att vända sig vid kris. Du får hoppas på egna nätverk och kontakter. Kanske Facebook-vänner kan hjälpa dig ur en prekär vård- eller bostadssituation?  Det skulle kanske kunna vara Svenska kyrkan då, men annars står vi utan hjälp vad det gäller all vård, skola, socialpsykiatri, bostäder, missbruk, psykiatri, sociala myndigheter, våldsamma relationer,  - och samtliga kommunala verksamheter för funktionsvarierade och så vidare, och så vidare fullständigt icke-existerande. Allt ligger nere, men åt lite certifieringar och nya klistermärken finns det än lite resurser kvar.  Än så länge, och höll på att glömma, flåshurtiga konsultlöner, givetvis. Det som skapats är en rundgång av utbildad personal som inte får eller kan utföra sitt jobb på grund av lönsamhetskrav eller teknikalitet kring på vems ansvar uppdraget vilar 

Hur att hantera samhällets och det egna förfallet utan att slitas sönder mentalt är frågan jag brottas med dygnet runt. Att människor får vara sjuka i flera år utan rätt diagnos. Kan jag hitta leken med drömmarna om förändring inom mig igen, eller är det enda rimliga att ge upp, för sinnesfridens skull?  Mitt inre trots har burit mig genom livet och den imbecillas enkla glädje över livets dråpligheter. Att finna ljuset i mörkret har varit min grej. Hur mörkt det än har varit har jag ändå lyckats se den rosa strimman guld därborta. Gryningen. Skymningen. Månen. Molnen. Doften av död och liv i samma jord.  Glittret över sjön och trollen i skogen. Någon Sidney Sheldon-fantasi, en vacker sång eller en perfekt laxtartar. 

Begriper att det kan kännas som ett märkligt, högst privat, känsloläge, vilket det kanske också är, men det är inget nytt. Alls. Precis som att vissa grupper i samhället åt ett visst politiskt alltid älskar kärnkraft, militär- och polismakt a.k.a. ”ordning och reda”, och inte riktigt tror på det där med långsiktighet som miljön och en skola för alla och nästan alltid tar fula matbilder, för att nämna några enkla exempel. Så finns vi andra, som famlar efter lysknappen, förstånd och luft i detta nu. 

Jag har läst två böcker av vitryskan Svetlana Aleksijevitj, Bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte. Jag kan ingenting om Ryssland eller Ukraina, mer än det lilla. Kan inte särkilt mycket om någonting, men jag begriper att vi måste vända om någon gång. Mot något förståndigare. När jag läste om Tjernobyl, mitt under pandemin, så slogs jag av att vi, vi som bor här i detta kalla förvirrat ängsliga lilla land, är precis lika fogligt naiva, annars är vi genant besvärliga foliehattar. Vi böjer oss och gör som dom säger (oftast från Stockholmshållet eller som i Ukraina, från Moskva). Vi hade ingen krisberedskap. Vi stöttar/stöttade inte vårdens personal. Vi visade inte heller någon solidaritet mot de sköraste.

Igår passerade bussen ställe efter ställe, fullknökat med folk och mat och dryck på vart bord, och jag erfor en mildare eufori för den festande skarans skull. Våren är här. Fåglarna kvittar och byxorna måste ha krympt, men någonstans går föräldrar med koliksjuka barn i minusgrader/torka och vet inte vart dom ska ta vägen. Hur kunde vi bli så bekväma att vi tror att vi har mer rätt än andra att ha det bra och bara stressar i väg på första bästa skid-/solsemester. Vi får resa, men vi måste dela med oss. Står inte ut med de rikas överflöd när psykiskt sjuka bor på gatan och pojkar skickas ut i krig. Är det att vara galen idag, att vilja väl? 

/Döden döden döden