… I’ve studied the way a con works more than anybody needs to. You watch the spectacle, but you’re not paying attention to what’s being marketed.”
Skriver Rachel Williams om Inventing Anna i Vanity Fair.
Vi vill bli hänförda, duperade, förförda men blundar ibland för vem eller av vad.
Vivian Maier
Som av en händelse snubblar jag över Susan Sontags text Against Interpretation från 1966 (DN) efter att ha skrivit en hastig ansökan till en sommarkurs på distans i fotografi, som jag ändå inte får gå pga att sjuka med förvärvade hjärnskador inte får förkovra sig. Men kan inte låta bli att söka trots allt. Kommer inte heller att komma in, eller kunna tillgodogöra mig kursen eftersom mitt minne läcker som ett såll, men ändå. Mitt liv håller liksom på att ta slut, precis som alla andras, men vi struntar i det nu. Än går den gamla skutan, än skiner solen på alpens topp.
Försöker beskriva att jag har ”ett stort behov av att utvecklas och kontextualisera mitt bildberättande.”. Utvecklas, givetvis, men det andra? Är det ändå inte djupt tragiskt eftersom det innebär att bilderna bara blir värda något utifrån kontext och inte som verk i sig. Eller är så dåliga att de behöver en förklarande översättning, ett budskap och undermening från mig? Betraktarens intelligens eller estetiska känslor underkänns. Sedan vill vi väl ändå samma sak, men konstnärligt uttryck, skolning, tidpunkt, slump, kontakter och begåvning varierar.
Så 1966 kom Sontags text ut i en bok med samlade essäer och behandlar detta ämne utifrån litteratur- och konstkritik främst, och sökandet efter mening/undermening snarare än form, estetik och uttryck. Och jag kan lätt gå in och läsa vilken Artist statement som helst och alla kommer att skriva samma text men med olika ord kring det undersökande, personliga, om makt och strukturer, arv, natur, kultur, historia, utanförskap, identitet, våld, och sexualitet och så vidare och så vidare. Här, en bild av *** det betyder *** och ***… man kommer att använd sig av ord som praktik, narrativ, tonalitet, undersökande osv. Eller vara övertydlig och gräll, tekniskt maxad och provokativ. Har den fotografiska bilden nått vägs ände? Den får inte finnas i sin egen rätt, utan ett färdigformulerat budskap och berättelse? Är alla bilder redan tagna, är alla himlar redan målade?
Jag säger inte att sammanhang är fel, absolut inte, men det känns allt oftare som en (efter)konstruktion. Då skulle det enda intressanta fotografiet idag vara journalistiskt/dokumentärt. Kanske.
Jag är och lyssnar på ett tal. På scenen en kvinna i tårar och svart och jag har kameran i väskan. Fotografer fotograferar och jag tänker, jag skulle lätt kunna ta den bästa bilden. Ljuset och vinkeln där jag står är perfekt. Men kameran ligger kvar i väskan. Det är ju sjukt att tänka så. Kanske handlar det bara om en sista mental suck hos en som egentligen givit upp.
Jag tittar efter gamla tavlor på auktionssajter och det gör ont i mig. All konst som ingen vill ha. Som någon lagt möda på och sin kärlek i. Alla sånger som aldrig kommer att bli sjungna mer. Ja, vi ska ju alla dö.
Läser nu på morgonen Marianne Lindberg De Geers sågning av de kvinnliga skulptriserna i Expressen och återigen slungas jag in i konstens premisser. Kontext före konst, som Sontag skriver om. Läste ingen Susans text, eller ansågs hon ha fel?
Fick svara på en enkät från en medlemsförening som jobbar med fotografi och jag svarade så sanningsenligt och tydligt jag orkade, man tyar ju oftast inte det, men skrev i alla fall till dem att det är dumt att utestänga människor utan fotografisk utbildning. All form av konstnärlig exkludering är ju i sig okreativ och ofri i sin form (åberopar Joseph Beuys och tänker på Vivian Maier t ex, kära ***…). Men klubbar för inbördes beundran är troligtvis gissningsvis enda vägen in.
(På Vivian Maiers hemsida läser jag om Vivian Maier Scholarship Fund och tänker vad otroligt fint och om att det ska gå till kvinnliga (UNGA!) fotografer och kanske är det rätt, men skulle det finnas ett enda stipendium i världen att söka för självlärda medelålders kvinnor utan sociala färdigheter så borde det väl ändå varit här? Kan man ju få tycka i alla fall.)
Andres Lokko skriver också om kritik. Och kanske, pga att musikkritikern inte bara jobbar med att formulera och beskriva det outsagda, utan det uttryckta (konsten!) så når det inte heller finrummen direkt. Jag åberopar Sontag igen. Det var en del eleganta och tänkvärda formuleringar där. Hos både Sontag och Lokko, men den senare är roligare såklart.
Ja, livet forsätter. Månen har lyst starkt var natt. Sover dåligt. Alltid är nån sjuk. Jag är deppig, men bara att tugga i sig.
Ska vi låtsas det så länge, det insipprande ljuset kanske kommer, sen…
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar