Vaknar 02. Tar en melatonintablett och försöker somna om, utan framgång. Så trött att jag förlägger allt. Små kvitton. Stora kvitton. Viktiga kvitton. Kaffeskopan. Glasögonen. Väskan. Snurrar runt, runt, runt. Det var något annat viktigt jag glömt, men glömt bort vad det var. Googlar tecken på demens. Går ut på gatan med en dotter, vi ska till doktorn men måste fråga henne ”vart är vi på väg?”. Jag har sannerligen ingen susning.
Att jag tappar språket, inte bara orken/kvittona/åren. Att jag aldrig får vila. Alla andra åker bort, jag åker till. Till saker som gör mig trött. Vill bara gråta. Pratar med min lillebror. Han lever kvar. När insikten når mig slår jag bort den. Att jag måste sitta med 1177 hela dagarna gör mig galen. Försöker göra rätt. Känner ilskan och sorgen bubbla i mig. Frustrationen och oron (lärare och elever dödas i skolor, skolor segregeras, länder i ruiner, du googlar resor till Medelhavet fast du inte ska, ingen vanlig människa har råd att bo, rika blir rikare, sjukvården till barnen i spillror, psykiatrin famlar i mörkret, allt måste vara så stort och flott, samtidigt skrumpnar vårblommorna ner och ersätts av sommartjockt och valpar föds och någon dör).
Ser det ljusa. Jag gör ju det. Skrattar så att jag håller på att kissa på mig. Försöker förmå dottern att skratta med och känna livet förlängas flera timmar av det som spritter till i själen av ett rejält flabb. Våga flamsa och göra fel, kära barn. Livet är så hemskt ändå. Låt oss skratta, låt oss glädjas över varje vackert fluffigt moln.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar