Kärlek och anarki

 

Film d'amore e d'anarchia - Ovvero 

"Stamattina alle 10 in via dei Fiori nella nota casa di tolleranza..." 

(Lina Wertmüller)

Det finns inget mer att säga. Det finns inget mer att göra. Ibland längtar jag efter röda naglar och en cigarett. 

Vi trängs och kramas och marken är torr och luften är fuktig. Det svenska politiska haveriet är ett faktum. Gamla ideologiskt stadiga partier svajar som rön för vinden och vi kan forfarande inte ”knäcka gängen” om vi inte tar hand om barnen och varandra först. Och jag struntar högaktningsfullt i stadsmänniskors behov av egen bil och bensin och bostadsägares behov av städhjälp och bidrag till elkostnader, räntor och renoveringar. Betala själva om ni har inkomst. Visa lite kurage! Var lite solidariska mot miljön och era barn, ni som faktiskt har: spar. 

Den som någonsin varit i kontakt med en kommun på riktigt vill nog, under inga omständigheter, att en kommunal/regional lallare, som troligtvis halkat in på ett bananskal, ska ta hand om säkerheten kring lokala små kärnkraftsverk. Om man inte klarar av snöröjning, en bra trygg skola åt alla eller vettiga journalsystem så är i alla fall jag mycket tveksam om kärnkraft kan anförtros dem. SKR bör för övrig granskas och regleras av staten. Det finns väl heller ingen i Sverige som på allvar tror att Sverigedemokraterna vill Sverige något gott? Skrev om det 2015 i Stormtroopers och det som tydligen betraktas som en nyhet idag ”battlefield-gruppen” har ju diskuterats länge nu; hatet och alla fejkkonton. Nyheten är att vi accepterar detta och låter det fortgå och bråkar om el-och bensinpriser istället och samtidigt reser och konsumerar som att det inte fanns en morgondag, arktiska slukhål, torka, översvämningar, uppvärmda världshav och artdöd till trots. Elmarknaden reglerar sig själv på ett alldeles uppenbart lysande vis (?) och samtliga borgerliga partier stöttar idag helt ogenerat och öppet ett rasistiskt parti, alla utom Centerpartiet vars partiledare utsätts för reella mordhot. Samma ensamma parti i borgerligheten som inte tog emot mutor eller ”dolda givare” i Kalla faktas granskning i TV4 nyligen. Även om Mats Knutsson oemotsagd uttryckte i SVT att det var ”jämt (med mutor) mellan blocken”. 

Att Ulf Kristersson indirekt jobbar för att hindra våldsutsatta kvinnor från att lämna våldet, genom att själv roffa åt sig en lägenhet i Stockholm som var ämnad åt behövande, säger lika mycket om vem han är som hans handslag med Hédi Fried…

/Döden döden döden 

Sommarsäng

Nätterna ser så vackra ut på håll. Innan jag drar för gardinen om kvällen hinner jag tänka något i stil med, om jag ändå orkat gå ut skymningen. Dom andra, som jag inte känner, undrar om dom är där? Går någon för första gången intill någon annan. En hand, en höft, en kropp som snuddar en annan och vidröringen ger elektriska stötar som ger svindel och tankar om handsvett och oändlig sårbarhet, och känslan ger en slags nervös eufori som kan leda till nästan vad som helst. Tar dom varandras händer till sist? Går dom mot havet, och är då havet svart eller lyser det som eld eller är det svalt magiskt silvervitt i natt. Är vinden mild och doftar världen gott av natt och tång? Svischar, likt blixtar, plötsligt bilarna dunkadunkandes förbi och ersätts de sen av de morgonpiggas fågelsång? Lyssnar dom på varandra. På världen. Eller blev det inte mer än för en natt. Fastnade sanden överallt. Gick det att andas eller fastnade du med foten i en hög med alger, grus och fågelskit. Kunde ni skratta med varann? Men jag tror aldrig att jag befunnit mig riktigt där. Vid havet, sent en sensommarnatt.  Men jag tänker på er innan jag släcker min lampa, jag önskar er allt gott. Hoppas att du vågade ta handen, och att handen du tog var mild, stadig, varm och snäll.

Nu har dagen grytt. Fåglarna sjunger. Första kaffet smakade beskt. Himlen är ljusblå, rosa och månen är forfarande vit. Friskt daggigt fuktigt är det, innan staden vaknar till. Till ännu en dag av förnekelse, hetta, konsumtion, skratt, skrik, oro, kärlek, arbete, ensamhet och sorg. Jag tänker på skogen. 

Malmöfestivalen har drabbat staden. Sminkade uppklädda medelålders typer som går med mönstrade kjolar med ölburkar i handen, passerar långsamt, i bredd, och tittar slött på varandra och kanske på mig. Visst finns det förhoppningar i de nystrukna skjortorna och blusarna och duschkrämerna från Ica ändå. Ett par tandlösa själar sitter på en betongklump utanför Centralstationen och deras blickar ser vaknare ut än några andras jag under dagen sett. Barnen vill åka karuseller och deras fingrar dränkas i varmt sockervaddskladd. Själv vill jag bara fly fältet och vila intill någon sommaräng. 

/Döden döden döden 

Kreativa sorgeprocesser

Sån bullshit ändå.

Eller så är det något allvarligt fel på mig? Har verkligen inte känt någon skaparglädje i sorgen eller något kreativt flow över huvud taget. Bara en mental lealöshet. Försöker andas och stå ut. Det går sådär. 

/Döden döden döden 

Loïe Fuller

 Hela havet stormar 

(Foto: Frederick W Glasier?)