Vardagsvänligheten

Ett vi. 

Händer vid vattnet. 

Jag har ledsnat på att fotografera. Jag vet inte varför. Det går säkert över, men jag är helt enkelt för nere, för trött, just nu. Det kanske är dags för lera eller rentav vuxenbalett? 

Bilden ovan tog jag sommarlovets sista skälvande dag. Det var milt och varmt och gräddigt vitt. Det låg förväntan och avsked i luften. En sista ledighetens suck. Det var så där varmt som det sällan blir i Sverige, när vinden bara är stilla mjuk och varm och solen vilar bakom dis och lätta moln. Du skulle kunna gå naken utan att känna mer än behag och havet möta din kropp på samma sätt. Utan motstånd. Bli ett. Att bara vara vid vatten är en lycka i sig. Och fågeln kom och kameran var med och barnen gick bestämt åt ett annat håll. Snabbt, snabbt, snabbt fick det gå. Och människorna höll på med sitt och jag med mitt och alla hade det nog ganska bra. Vi hörde liksom ihop. 

Har lite texter som ligger och skräpar, som avklippta julpappersrester och skräp ligger de bland ”utkast” och väntar på upplösning/fullbordan/radering. Ofärdiga och obrukbara. Ork int’ mer. Orden vill sig inte längre. Tiden, livet, så knappt. En text i oktober handlade i alla fall om vardagsvänligheten, tillsammans med bilden ovan. Vänligheten jag tror på allra mest. Läste sen en fin text på Aftonbladet som handlade om precis det jag skrivit om och blev så glad. Jag borde skärpa  mig och skriva klart någon gång.

Min övertygelse är att enbart genom omtanke och generositet tillsammans med ansvarstagande och pliktkänsla kan vi klara oss. Och enbart genom att tänka på ett oss, ett vi. I vi:et ingår alltet. Att välja förhållningssätt och orka fortsätta tro på något är utmaningen idag. Det känns ju så hopplöst nattsvart ibland. Vi kan alla konstatera att världen, som vi en gång kände den, inte existerar och det är, om inte förvirrande, så vansinnigt frustrerande att man bara vill lägga sig under sitt täcke och ge upp. Hur bemöter vi ondska, dumhet, trasiga själar och ekosystem? 

Idag enas vi inte längre kring lägereldstv:n, i kyrkan, inte heller kring begrepp som solidaritet eller våra barns framtid, utan runt våra gemensamma döda, på sociala medier. Det enda rummet utan konflikt, förutom gulliga barn/djur, Mustiga Mauri och David Sundin eventuellt. Detta, dödens faktum, finns det få möjligheter att argumentera kring, även om man kan välja att vägra tro på döden, det står ju var och en fritt.  Så när någon kändis, släkting eller vän dör kan vi alla gemensamt enas kring förlusten, vi har sorgen gemensamt i alla fall. Övriga rummen på sociala medier är för farliga, för trånga, skapar polemik, så det blir lättare att titta på recept, kläder, tokiga frisyrer, reor, resa bort eller gå till gymmet, än att samtala. Än att läsa eller lyssna på hur andra har det eller skåda ut över nejden, för det har vi sällan ro till. Nu utgår jag, helt orättvist, från mig själv. Ni andra kanske känner livet och lever i samklang med djur och natur utan ständiga impulser från den digitala världen. Själv håller jag på att få krupp. 

”I am more and more convinced that in the life of civilizations as in the lives of individuals too much matter that cannot be digested, too much experience that has not been imagined and probed and understood, ends in total rejection of everything — ends in anomie. The structures break down and there is nothing to “hold onto.” It is understandable that at such times religious fanatics arise and the fundamentalists rise up in fury. Hatred rather than love dominates. How does one handle it? The greatest danger, as I see it in myself, is the danger of withdrawal into private worlds. We have to keep the channels in ourselves open to pain. At the same time it is essential that true joys be experienced, that the sunrise not leave us unmoved, for civilization depends on the true joys, all those that have nothing to do with money or affluence — nature, the arts, human love. Maybe that is why the pandas in the London Zoo brought me back to poetry for the first time in two years.” (May Sarton, från The Marginalian) 

Ju äldre vi blir desto fler förluster,  mer artros, sämre syn och större inkomstklyftor och den eviga kampen är att hitta ett sätt att hantera livet i det nattsvarta. Jag har personligen drabbats av saker som i mörka stunder kan få mig att dränkas i en slags svärta som nog tagit livet av mig om inte världen ständigt varit så vacker och att människan i grunden oftast är så mjuk, rolig och god. Om inte konsten funnits. Om inte de enklaste saker gjort mig så glad: Eye of the Tiger är väl ändå lite pampigt bra?  Om inte dotterns hand varit så mjuk. Om inte humorn hade funnits, busschauffören varit vänlig, om himlen inte varit så vackert blå, vart hade vi/jag varit då? Om inte Överlevnadsinstinktiv ironi (A. Lokko om Terry Hall) och Nick Caves konstnärliga sorgeprocesser funnits så vackert formulerade. Så vi nosar upp oss bäst vi kan mot mörkret, drar en sula på parketten och åren går. Åh, vad fint Alex Schulman skrev om det. Vi bara är och finns i vår mänskliga vanlighet, som alla andra, med våra små mänskliga tillkortakommanden att luta oss gemensamt emot; vår rörande mänskliga futtighet, och storslagenhet. Och död. Och livet just nu, och här. 

Från och om krigets Ukraina, Halyna Kruk i DN idag:

”…Och det är något med känslorna:

– Jag har tänkt mycket på detta, men på något sätt vill jag inte vara utan den här erfarenheten. Det är förunderligt starkt, livet i Ukraina är svårt och farligt, och det är omöjligt att koncentrera sig på något. I krig blir allt som sker på något vis lika viktigt, ingenting sorteras – samtidigt som allt är oförutsägbart och oberäkneligt. Och känslorna är liksom upphöjda: man blir plötsligt lycklig över att ha överlevt, över att en familjemedlem lever.”

Känner ofta att jag lever i ett slags, inte krigs-, men kristillstånd som är fullkomligt utmattande, men också skimrande intensivt. Bakom varje hörn kan nästa tragedi lura, samtidigt som varje fläck av skönhet berör. Ständigt på helspänn, på tårna, på nålar. Vad/vem ska gå sönder nu? Där motståndaren inte skyr några medel och det enda du kan försvara dig med är någon slags vänlighet och förlåtelse (förståelse?) även om hjärnan krullar ihop sig av vanmakt och faktiskt, rädsla. Det är svårt att leva. Men att inte göra det är värre. Och i detta känna tacksamheten. Samtidigt undrar jag hur man släpper och förlåter oförätter och grymheter utan självutplåning, och utan att själv smittas av det osunda, gå sönder. Hur tänker du där, Nick Cave, för jag undrar så?

För oss, vi som lever kvar och har några dagar kvar. Vad ska vi göra med dessa timmar, dagar, månader och kanske år? Vad är vi skyldiga varandra, våra medmänniskor, oss själva och världens alla kommande barn? Vad är min plikt mer än att försöka vara lite snäll?

“The main thing is this — when you get up in the morning you must take your heart in your two hands. You must do this every morning.” Sen kan det ju gå åt pipsvängen ändå, men vi måste försöka så gott vi kan ändå. Vi måste tro på något större och bättre och varann. 

God jul och gott nytt år ❤️

Döden döden döden 

Tillägg: 12 januari, jag upprepar: vi, vi, vi, vi, vi, vi, kära Aftonbladet Kultur. Vi. Vi fucking människor ska banne mig hålla ihop.

Du hade ju

älskat detta. 

Du killen, med chillen och kollen.

Lillebror.

❤️

Lösningsfokus

Ordning och reda 

Ok, nu har gnällfisarna vunnit valet och har majoritet i riksdagen så vi kan fortsätta köra borgerligt budget och sälja ut landet fullständigt, utan att blinka. Skolor, vårdcentraler, järnvägar, militär, kärnkraft, post, el, it-teknik och skydd. Anything goes. Ja, jag säger då det. Straff, flyktingar och vatten kan väl ändå (äntligen!) läggas på entreprenad? Ägare utomlands. Ansvar? Ingen aning! Nu kör vi ända in i kaklet! Visar vart skåpet ska stå. Kanske en mindfulness övning till och en kul komiker på stan kan lätta upp lite? Lite vapen i skolorna ökar tryggheten? Huvudsaken är att man är positiv och lösningsfokuserad, tänker jag.  

Kommer att bli kanon! 

/Döden döden döden 

Sundbyberg

Upplösning. 

Sorterar tvätt. Tittar på en fransk film med gäster med tokiga skratt, hjälper barn att översätta Tiktok-recept och en chill-lista på Spotify spelar Joel-musik i bakgrunden. Lördag. Det är grått ute. Kollar gamla foton, dricker snart kallt kaffe och bilder från nästan ett år sedan skymtar förbi. 

Ett äpple som spricker. Ett barn som duschar och livet fortsätter obehagligt nog. 

Det var så viktigt att tömma hans älskade hem. Fort, fort, fort skulle det gå. Slängas, säljas. Bort, bort bort. Begrep aldrig varför det var så bråttom att sopa igen alla spår. Fanns säkert starka skäl. Hans hem som han varit så otroligt förtjust i att göra till sitt. Men han finns kvar. Ändå. Kanske solrosor, småfåglar och hans mjuka sätt och vassa, kloka, humoristiska tankar rispats, ärrats, in i oss. I Sundbyberg. Han hade fått spader av den borgerliga regeringens utskottsutnämningar. Innan han dog fanns ännu en slags hopp.

Jag behöver titta på bilderna från hans lägenhet. Han hade lagt ner sin själ i sitt hem. Sakta, bit för för bit. Så vuxen, denne älskade lillebror och oktoberman. 

/Döden döden döden 

la belle indifférence

Allt känns bara sorgligt, 

skrev en recensent i DN om Weils. 

Form: Malmsten Hellberg. Foto: Jenny Källman.

(Fuga, är ett oftast klassiskt musikstycke där kompositören ″leker″ med olika variationer av en melodislinga genom att på olika sätt repetera den igenom två eller flera stämmor. Även tempot eller rytmen kan vara varierad, vilket gör en fuga ofta är olämplig som dansmusik. Den hade en höjdpunkt under barocken. Wikipedia) 

fuguetillstånd, dissociativ fugue

fugue [fjuːɡ], dissociative fugue [dɪˈsəʊʃɪˌeɪtɪv fjuːɡ], psychogenic fugue [ˌsaɪkəʊˈdʒenɪk fjuːɡ].

Latin: dis- 'åtskils' och sociare 'förena', här i betydelsen skilja en sida av personligheten från en annan så att de får var sitt medvetande, under ett tillstånd av dissociativ. Fugue är franska och betyder här 'flykt'.

Även: dissociativ fuga.

Minnesförlust i kombination med "flyktbeteende". Personer som drabbas kan plötsligt befinna sig långt borta från hemmet och kan inte förklara hur de har kommit dit där de är eller vem de är. Kallas också ambulatorisk automatism. 

Relaterade sökord: amnesi, dissociativt syndrom, epilepsi.

(psykologiguiden.se)

Övergivenheten

Min syster har en fågel. 

Vilhelm Hammershøj

Vad motiverar dig frågade en ledsen man mig i vintras och frågan fick mig att studsa till. Mänskligheten är en bajskorv skrev han en annan gång. Vad svarade jag på det? Jag vågar inte svara Gud, men kan svara Nick Caves ord. Konsten. Varje gång jag ber Gud om svar om vad i hela friden jag ska göra med mitt liv så rungar  svaret: konsten, vännen. Konsten. Alltid. Men jag orkar inte. Begriper det inte, jag har varit trött i 14 år nu och det blir aldrig bättre. Bara sämre. Hur är det möjligt?  Jag försöker och jag vill något mer och annorlunda, men hjärnan och orken driver mig till vansinne och saknas mig helt. 

Det blir svårare och svårare att skriva. Jag skäms över mina oförmågor. Över att det aldrig blir något bra med mig. Jag försöker förklara för D att jag jag är en enkel själ som blir glad över det lilla/stora: ljuset, kaffet, barnen som är sams, dofter, ljud, vänliga leenden och fåglar som rör sig över havet som tjoar och gör sig till. 

Men jag skriver avvaktande. Eftersom han är en man och för att jag känner hans familj och även om de kanske skilt sig så var det hans fru jag lärde känna först, utanför dagiset våra barn gick på. Våra barn som också blev bästa vänner. Pluppen blinkar grönt, online, jag ser att han är där. Jag tänker: måste fråga: läget? Jag hör av mig i morgon, tänkte jag, varje dag. Du hade också haft en Herman Hesse-fas som ung.  Han frågade om jag ville veta vad som hänt, något om nära döden, och jag svarade att jag orkar inte mer, det räcker med död för mig. Han hade börjat fotografera sa han, inspirerad av mig. 

Mitt sista samtal med min lillebror var jobbigt. Jag var upprörd över sjukvården och malde väl på, men min lillebror var tillfreds med livet, som mamma sa: han älskade sin dotter, sin flickvän och sin lägenhet. Sitt liv. Han var lycklig. På en bra plats i livet. Han vårdade sina blommor, det fanns en framtid i hans bröst. 

När döden är ett faktum finns inga mera sen. Inga fler morgnar. Varken framtid, ångest, kärlek, apati, barn eller avgrundsdjup sorg. 

Hur reparerar jag alla skador. Hur blir jag en bättre människa. Hur hjälpa en människa i nöd när man själv håller på att drunkna? Livet är inte rättvist. Hur får man olyckliga människor att stå ut? Varför är det så svårt? 

Jag går ner till parken när jag orkar. Tvingar mig ut till dahliorna. Tränar på kameran jag köpte 2017 som jag fortfarande inte har en aning om hur den fungerar, men har efter fem år listat ut att vrider jag en ratt åt höger och den andra åt vänster och använder blixten blir det mäktigt fint. Skäms över detta. Att inget jag kan, men bilderna blir fina ibland. Simmar. Handlar mat. Diskar. Längtar efter tystnad, och efter att sätta mig ner och tänka en enda lång sammansatt tanke en endaste gång. 

Skivan D precis gett ut med sitt band har använt mina Ribersborgsfåglar. I ett annan liv hade jag kunnat göra något med mina bilder. I detta liv orkar jag ingenting. Men jag får motion och tar mina bilder och det gör mig glad ibland. Jag leker en slags existensberättigande. 

Jag undrar över fågeltemat. I tyskan finns ett uttryck om fåglar. Min lillebror skrev ett vykort till vår Österrikiske morfar där berättade han lite om sig själv och avslutade med: ”och min syster har en fågel” och det var tydligen hysteriskt kul. På tyska. 

Kan det ha varit den tama fågeln Teo som blev uppäten av grannens katt Jumjum? Tankarna fladdrar förvirrat omkring. Oh, våra små liv. 

Jag är så ledsen över detta David. Att jag inte var ett bättre stöd för dig. Nu är jag ledsen över dina allra närmsta fina, så övergivna, och över världen som står utan dig. 

Tomrummet expanderar sakta men säkert. 

🖤

/Döden döden döden

Snäll musik

 

 /Döden döden döden 

Diggi loo diggi ley

Alla tittar på mig (med den arga lilla blicken).

Elsa Schiaparelli och Salvador Dali gjorde smycken ☝🏽ihop. 

Det finns så mycket stort och smått att skriva om. 

Så tar väl något smått: det guldiga prasslet, eller att bli cancelled i dubbel bemärkelse.  

Går från S:t Knut (för människor som inte bor i Malmö kan vi säga att detta är Malmös Portland, ett hipsterparadis med prunkade gårdar, lagom chill och sköna barer, antikvariat, gott kaffe, hemmagjort, loppisar och mediavänligt folk som bor flott; det är ofattbart mysigt med andra ord). Inte stenhårda, men också av många älskade, Möllan, som ligger tvärsöver gatan), men ska inte trötta ut er med Malmös demografi nu.  

Nå, vi korsar alltså S:t Knut och Möllan, jag och en vän med varsitt barn och det spöregnar så jag plockar fram min finfina, flera år gamla, guldponcho från Monki och barnen skäms ihjäl. Barn ska skämmas över sina föräldrar, det är en slags naturlag och allt annat är fel, så det bjuder jag glatt på. Vad som sedan händer är mer intressant: alla sura blickar från osminkade mammor med fjällräven-ryggor och tatueringar och pappor i sandaler på cyklar med keps/skägg.  Alltså arga/föraktfulla blickar på grund av ett ovanligt festligt regnplagg? (hade iofs ett par gamla guldskor på mig också, men…)  - Nej, jag gick inte långsamt på någon cykelbana eller något annat lika regelvidrigt. Och jag har också fjällräven-grejer, no worries folks, men min poncho väcker alltså en slags anstöt i denna, på låtsats, toleranta progressiva värld. Så när vi väntar vid ett övergångsställe med de upprört lidande barnen säger jag det jag alltid sagt och känt: hade jag varit transa hade det varit mer socialt accepterad i mina kretsar, än om jag, en medelålders kvinna, klär mig i guld. Då vrålar barnen att jag uttrycker mig transfobt och är allmänt fruktansvärd och jag känner mig hundra år efter och samtidigt helt uppgiven och en miljon år före. Vad kallar jag män som gillar att klä sig i könskodade kvinnokläder då och då? Brad Pitt klär sig också i kjol idag men känns inte som en transperson för det. Får inget riktigt svar där och då, någon mumlar: kanske dragqueen? Frågar dottern senare och hon säger att transa får man bara inte säga, men du får säga trans, mamma. Tack. Då vet jag! 

  

När de män jag känt som klätt sig i kvinnokläder kallat alla sina nära och kära, kvinnor/män/whatever: ” - Hallå din gamla transa!” så är det bara omskolning som gäller nu: - Hallå din gamla trans(person)! Så jag lär mig att just jag inte får klä mig som jag vill och mitt lingo är stenålders oacceptabelt (förlåt!!!) och utöver detta uttrycker jag mig alltså transfobt, för att jag är okunnig kring vad jag exakt får kalla män som klär sig i tjusiga "kvinnoaktiga" kreationer (samtidigt som jag uttrycker en önskan om att våga klä mig mer, uttrycksfullt glänsande och vackert. Förstå att få gå i mantel till vardags och till fest…). Liten Elsa Sciaparelli-blus till lunchen hade ju inte suttit fel. Så barnen som drillats i HBTQI-glosor/flaggor, mångfald och älskar drag queens klarar inte av att alla får klä sig som de vill, inte hundra procent tolerant säger jag.  Eller så gäller restriktionerna enbart korpulenta medelålders filurer...? 

Ja, jag vet att jag är gammal och omodern när jag ifrågasätter problemen med att inte få uttrycka sig fritt om det på något vis eventuellt skulle kunna kan såra någon annan. Självklart vill jag inte göra någon ledsen, men hjälp mig istället? Summan blir att jag och säkert andra med mig blir osäkra och tystnar, och det är då jag känner att det kanske finns något mer bakom detta än unga människors rättvisepatos, behov av olika sorters revolt och öppna klara blickar. Viktiga samtal försvinner. Hämmas. Det är komplicerat att bli äldre också. Att inte hänga med. Samtidigt, hur ska vi kunna prata om aborträtt, samtycke eller rättvisa löner om hela mänskligheten måste beskrivas in i minsta detalj först? Språket hänger inte med tiden, men samtalen bör ju inte dö heller. Kön må vara flytande, men ojämlika löner och döende hav fakta. Eller känner jag mig bara okunnig, oinbjuden och på något vis exkluderad, eller beror det på att den exakta definitionen av (köns)tillhörighet har blivit viktigare än det allmängiltigt mänskliga. Jag har säkert fel i allt. 

Men frågan är varför det blir så petigt och laddat med de specifika orden, maten och ytan istället för att låta även mammor glänsa lite, även om jag erkänner att ord är viktiga och många förändringar är bra och självklara i efterhand. Hur kunde vi ens säga si eller så bara för en 20 år sedan. Ofattbart. Lika obegripligt  som att kvinnors och arbetares rättigheter urholkas för var dag och att människor ens överväger att rösta på ett alternativ som ger farliga rasister och tokstollar mer makt och inflytande. Men om ord förbjuds eller bara får uttalas av vissa, hur ska vi kunna uttrycka oss då? Vem är det som bestämmer över det gemensamma språket? Jag vill ha frihet, jämlikhet och inte en antiintellektuell cancelkultur och kunna gå omkring i guldponcho utan att väcka ont blod i folk.  

När de som utstrålar jag är bättre än dig, jag är en solidarisk typ, med sina hövdinghjälmar (snygg och bra, men hey, 3600 kronor för en cykelhjälm är inte för alla) på axlarna och doft av gårdagens naturviner/kompisens mikrobryggda öl och långkok i andedräkten, cyklandes på sina svindyra cyklar, med tatueringar, munderingar och en livsstil och mat som kostar mer än många får i månadslön (förlåt, jag raljerar och generaliserar), bligar surt på mig och min billiga prassliga guldponcho, tänker jag att tolerans är något vi borde prata lite mer om allesammans.  Även vi som gillar guld och glitter måste få vara med, eller är det bara resterna av en slags småstadsmentalitet som smyger sig in i blicken hos de människor som inte vågar bejaka sin inre skata? Hur är man funtad då, tänker jag.

Ett av mina barn hävdar att det luktar gul fjällräven-ryggsäck om vissa människor. 

Kanske mer mentol över denna?

 

/Döden döden döden 

Long march, short song

Killing me softly 

Livets olidliga skönhet. 

I skvalpet mellan politisk cynism, kändisskvaller, sensomrig festyra (för di andre iaf) - och allmänt vemod, hinner en förvirrad människa som mig ändå reflektera över att Affleck verkligen inte ser pigg och kry ut på sin smekmånad i Paris, men att tv-serien City on a hill (oh, Jackie Rohr!) är tillbaka med en ny säsong. Det är på den nivån jag befinner mig. En hjärna helt utan kontroll. 

Ser en film, läser en text, hör en strof och tankarna fladdrar förbi och försvinner, likt blixtar som lyser upp natthimlen några sekunder lika snabbt. Återstår regnet. Mörkret. Morgonen. En regnbåge blir två och sen är de borta. Jag är i nuet, i bortet och dået samtidigt. Vill allt, förmår intet. Sekund för sekund ser jag livets storhet. Och förgänglighet. 

Ser About a boy med barnen och gråter en skvätt.  Efteråt spelar vi Roberta Flack för barnen och jag har glömt bort berättelsen om låten.  Sen spelar vi denna. Och jag gråter diskret en skvätt till. 

I ain't got no home, ain't got no shoes

Ain't got no money, ain't got no class

Ain't got no skirts, ain't got no sweater

Ain't got no perfume, ain't got no bed

Ain't got no mind

Ain't got no mother, ain't got no culture

Ain't got no friends, ain't got no schooling

Ain't got no love, ain't got no name

Ain't got no ticket, ain't got no token

Ain't got no God

And what have I got?

Why am I alive anyway?

Yeah, what have I got

Nobody can take away?

Got my hair, got my head

Got my brains, got my ears

Got my eyes, got my nose

Got my mouth, I got my smile

I got my tongue, got my chin

Got my neck, got my boobs

Got my heart, got my soul

Got my back, I got my sex

I got my arms, got my hands

Got my fingers, got my legs

Got my feet, got my toes

Got my liver, got my blood

I've got life, I've got my freedom

I've got the life

I've got the life

And I'm gonna keep it

I've got the life

And nobody's gonna take it away

I've got the life

Tacksam och livrädd. 

/Döden döden döden 

Kärlek och anarki

 

Film d'amore e d'anarchia - Ovvero 

"Stamattina alle 10 in via dei Fiori nella nota casa di tolleranza..." 

(Lina Wertmüller)

Det finns inget mer att säga. Det finns inget mer att göra. Ibland längtar jag efter röda naglar och en cigarett. 

Vi trängs och kramas och marken är torr och luften är fuktig. Det svenska politiska haveriet är ett faktum. Gamla ideologiskt stadiga partier svajar som rön för vinden och vi kan forfarande inte ”knäcka gängen” om vi inte tar hand om barnen och varandra först. Och jag struntar högaktningsfullt i stadsmänniskors behov av egen bil och bensin och bostadsägares behov av städhjälp och bidrag till elkostnader, räntor och renoveringar. Betala själva om ni har inkomst. Visa lite kurage! Var lite solidariska mot miljön och era barn, ni som faktiskt har: spar. 

Den som någonsin varit i kontakt med en kommun på riktigt vill nog, under inga omständigheter, att en kommunal/regional lallare, som troligtvis halkat in på ett bananskal, ska ta hand om säkerheten kring lokala små kärnkraftsverk. Om man inte klarar av snöröjning, en bra trygg skola åt alla eller vettiga journalsystem så är i alla fall jag mycket tveksam om kärnkraft kan anförtros dem. SKR bör för övrig granskas och regleras av staten. Det finns väl heller ingen i Sverige som på allvar tror att Sverigedemokraterna vill Sverige något gott? Skrev om det 2015 i Stormtroopers och det som tydligen betraktas som en nyhet idag ”battlefield-gruppen” har ju diskuterats länge nu; hatet och alla fejkkonton. Nyheten är att vi accepterar detta och låter det fortgå och bråkar om el-och bensinpriser istället och samtidigt reser och konsumerar som att det inte fanns en morgondag, arktiska slukhål, torka, översvämningar, uppvärmda världshav och artdöd till trots. Elmarknaden reglerar sig själv på ett alldeles uppenbart lysande vis (?) och samtliga borgerliga partier stöttar idag helt ogenerat och öppet ett rasistiskt parti, alla utom Centerpartiet vars partiledare utsätts för reella mordhot. Samma ensamma parti i borgerligheten som inte tog emot mutor eller ”dolda givare” i Kalla faktas granskning i TV4 nyligen. Även om Mats Knutsson oemotsagd uttryckte i SVT att det var ”jämt (med mutor) mellan blocken”. 

Att Ulf Kristersson indirekt jobbar för att hindra våldsutsatta kvinnor från att lämna våldet, genom att själv roffa åt sig en lägenhet i Stockholm som var ämnad åt behövande, säger lika mycket om vem han är som hans handslag med Hédi Fried…

/Döden döden döden 

Sommarsäng

Nätterna ser så vackra ut på håll. Innan jag drar för gardinen om kvällen hinner jag tänka något i stil med, om jag ändå orkat gå ut skymningen. Dom andra, som jag inte känner, undrar om dom är där? Går någon för första gången intill någon annan. En hand, en höft, en kropp som snuddar en annan och vidröringen ger elektriska stötar som ger svindel och tankar om handsvett och oändlig sårbarhet, och känslan ger en slags nervös eufori som kan leda till nästan vad som helst. Tar dom varandras händer till sist? Går dom mot havet, och är då havet svart eller lyser det som eld eller är det svalt magiskt silvervitt i natt. Är vinden mild och doftar världen gott av natt och tång? Svischar, likt blixtar, plötsligt bilarna dunkadunkandes förbi och ersätts de sen av de morgonpiggas fågelsång? Lyssnar dom på varandra. På världen. Eller blev det inte mer än för en natt. Fastnade sanden överallt. Gick det att andas eller fastnade du med foten i en hög med alger, grus och fågelskit. Kunde ni skratta med varann? Men jag tror aldrig att jag befunnit mig riktigt där. Vid havet, sent en sensommarnatt.  Men jag tänker på er innan jag släcker min lampa, jag önskar er allt gott. Hoppas att du vågade ta handen, och att handen du tog var mild, stadig, varm och snäll.

Nu har dagen grytt. Fåglarna sjunger. Första kaffet smakade beskt. Himlen är ljusblå, rosa och månen är forfarande vit. Friskt daggigt fuktigt är det, innan staden vaknar till. Till ännu en dag av förnekelse, hetta, konsumtion, skratt, skrik, oro, kärlek, arbete, ensamhet och sorg. Jag tänker på skogen. 

Malmöfestivalen har drabbat staden. Sminkade uppklädda medelålders typer som går med mönstrade kjolar med ölburkar i handen, passerar långsamt, i bredd, och tittar slött på varandra och kanske på mig. Visst finns det förhoppningar i de nystrukna skjortorna och blusarna och duschkrämerna från Ica ändå. Ett par tandlösa själar sitter på en betongklump utanför Centralstationen och deras blickar ser vaknare ut än några andras jag under dagen sett. Barnen vill åka karuseller och deras fingrar dränkas i varmt sockervaddskladd. Själv vill jag bara fly fältet och vila intill någon sommaräng. 

/Döden döden döden 

Kreativa sorgeprocesser

Sån bullshit ändå.

Eller så är det något allvarligt fel på mig? Har verkligen inte känt någon skaparglädje i sorgen eller något kreativt flow över huvud taget. Bara en mental lealöshet. Försöker andas och stå ut. Det går sådär. 

/Döden döden döden 

Loïe Fuller

 Hela havet stormar 

(Foto: Frederick W Glasier?) 

Sommar B:na.

Kärlek och anarki 

Biten (av en hund) 

Bruten (tå) 

Bajs (tre meters djupt, orenat toalettavloppsvatten, d.v.s. Malmö kanal, gled dotterns fina mobil i) 

Blod (i örat, smäll i huvudet, ont i nacke, rygg, ögon, huvud, öra) 

Den ogenerade kapitalistiska entreprenörsandan i tv-serien KÄRLEK & ANARKI, som är så knäpp och rolig och ändå så ömt på pricken att man sätter i halsen, känner man igen från den vinsthungriga skolan och vården. Dess uselhet och rovgirighet överlever bara på grund av personalen som nog oftast vill göra rätt och gott, fast dom inte får. 

/Döden döden döden 

Ackumulation

”Det är så här det ser ut”

Sommaren är alltid en lång farsartad fasa. Den börjar innan sommarlovet då aktivetetsmängden eskalerar på en inhumant vis för familjen. Alla familjer, I guess. Vården, skolan och aktiviteter som ska maxa allt, så att de ska kunna tas ledigt sen. I samma veva ska det letas avslutningskläder, och eftersom jag vet hur det var förra sommaren har jag tjatat hela våren men en kan inte bestämma sig innan en annan har bestämt sig och det blir en meltdown om det blir fel. Så jag springer på vidriga köpcentrum, med vidrig och alltför hög musik och letar skosnören eftersom de gamla ”har blåst bort” och köper en klänning och en hoddie jag tycker är rätt så ful och jag ser på kassörskorna sätt att jag beter mig märkligt, och själv vill jag bara lägga mig ner och dö.  Fast jag egentligen bara vill orka andas och tänka och sova lite och kanske läsa en bra bok. Varva ner. 

Sen börjar sommarlovet. Frukost, lunch och middag. Kläder tvättas. Disken diskas och helt plötslig har någon startat ett honungsbakprojekt som flyter ut över möbler, golv och vett. Ont i knäet. Ont i handleden.  Yrsel. Barn som behöver vila, olika aktiviteter, kompisar, glass och en känsla av lov. Någon vägrar bada fast väggarna rinner av svett. En annan vill gå på stan och hjärnan skriker no, no, no så jag skriver till myndigheter och sjukvården att jag orkar faktiskt inte mer. Det har jag gjort sedan vi flyttade in till stan, och alla virrar på huvudet och säger att vad tråkigt, vi tar det sen. Vi har så många olika förvaltningar och myndigheter och så många kockar vilket tyvärr resulterat att ingen har något helhetsansvar eller grepp idag. Och jag blir stressad och olycklig av detta och försöker tänka att nog alla ändå menar väl. ”Det är så här det ser ut” säger en annan och vi suckar och mitt hjärta slår och skuttar och minnet har helt ramlat bort. Det är ensamt att sakna minnet av allt som nyss varit. Åren, dagarna och namnen, händelserna som försvunnit. Viktiga och oviktiga grejer borta, huller om buller. Min gamla hörselnedsättning räddar mig hjälpligt.  Det vill säga ett liv av att låtsats att jag förstått (d.v.s. hört), även om jag ser på vissa att de bara ser en person som de uppfattar som helt väck. Vilket iofs också är helt rätt. Försöker vara positiv. Försöker be om råd och stöd. 

Vi åker ut på landet som snart inte kommer att finnas kvar. För oss i vart fall. Någon lagom rik och händig kommer att ta över mormors lilla hus. Jag har packat ner två barn och kläder och ogräset har växt någon meter högt. Jag börjar andas ut. Sätter de yngre i arbete och på en kaffekopp, när jag packat upp. Handlar på Coop och drar in en lättnadens suck och känner doft av trädgård och fuktig jord i värme och… ser gladorna sväva över villaträdgårdarnas stilla värld och tänker på små rädda möss. 

Ett samtal om skärmbegränsningar resulterar i att barnen drar ut på cykeltur. Med hjälmar, kex och EN mobil med gps , - max en halvtimme, barn. Det känns helt underbart! Sen ska vi äta och lägga upp en plan. Dom skickar foton på kossor och ber om att få cykla lite, lite till. Javisst. Känner mig glad och generös. Hör av er om exakt si, och då. Barnens sommarkroppar. Inget vatten eller solkräm, jag säger: nu är det dags att vända hem. Då dör mobilen, kontakten bryts och den frimodiga moderns lycka bryts till skräck. Tittar på deras skärmdumpade gps-karta och bilderna av kor. Dom har cyklat långt och vad som är cykelväg för dem är inte detsamma som för dig eller mig. Och jag ju vill ge dem frihet att växa, cykla, vara barn, hitta egna vägar fram, och samtidigt aldrig släppa taget och det är svårare än man kan tro. Min man på väg utomlands och jag vill bara hitta barnen och inte hamna i ett evighetssamtal kring vems felet är, eller oroa någon och verka hysterisk i onödan, så jag försöker få tag på polisen som mest nog jobbar med ressugna svenskars pass (kontoret på torget är obemannat och på 11414 är det omöjligt att komma fram trots min röst meddelar ”försvunna barn”. Så cyklar snabbt, snabbt till polisens obemannade kontor och bultar på fönsterrutor och hoppas in i det sista på någon arbetsför polisperson, stolpar sen in på kommunens lilla kontor. Den rediga kvinnan säger ”stackars, stackars dig” (som inte har bil!).  Jag cyklar snabbt snabbt hem till stugan igen. Det rör sig om ett par timmar sammanlagt, känns som en evighet. Barnen har cyklat hem. Polisen ringer upp (mailat dem då man inte kan sitta i telefonkö med barn på eventuell landsvägsvift/kidnappning/påkörning). Hon säger: - ring 112 nästa gång och skaffa barnen en powerbank.  I hettan, på smala krökta asfaltsvägar utan vägrenar eller vittnen har de trampat fram, men lyckats shoppa dryck och glass och bränt sina armar och då, när stråtrövarna är hemma, faller modern, jag, mentalt helt ihop. Och jag gläds över att dom har sett kossor, rört sig och varit farliga som ju barn ändå alltid är och ska vara (i lagoma doser) men hjärnans trasighet och själens ensamhet så var det något som brast. Kanske bidrog det faktum att jag precis då läser en deckare om barn som försvunnit efter en cykeltur på Gotland. Kanske lite… Kanske av stress och sorg och den absoluta omöjligheten till ensamhet (återhämtning) bidrar. Kanske, kanske, kanske, jag inte inte orkar mer?  Så jag skriver någon förvaltningschef, jag bryter tån, jag sitter med 1177 och vikarier som pratar kyligt myndighetsspråk som är så platt och dumt att hjärnan krullar sig, men jag tänker att det är hennes enda sätt och skydd mot att göra något endaste pyttigt fel. Så hellre göra inget än att göra gott eller försöka hjälpa till. Det är sorgliga tider vi lever i. Så någonstans förstår jag att alla måste resa, äta och dricka massor mellan sommarhus, konserter, villaliv, klippor, hav, båtar, vinflaskor, ruiner och skoskav vid en sommarsjö. Hela tiden, oavbrutet. En slags överlevnadsmekanism. Det är faktiskt för jobbigt att ta in tiden vi lever i för en tänkande människa. Då är det skönare att ägna sig åt sitt, medan andra drunknar. Helt enkelt välja, att titta bort. 

Det gör allt så komplicerat. Världen är så vacker. Nästan alla vill väl väl på något vis, leva och göra gott?  Och samtligt marscherar vi rakt in i ett moraliskt dunkel, och jag tror att många tänker att det kan inte fortsätta så här, någon måste göra något? Fast det bara fortsätter, och det bara förvärras och jag tänker lite slött att om det är så här illa så måste någon annan stor och klok säga stopp.  Det finns ju pengar till vaccin, att rädda banker och företag, det finns resurser till krig och städ- och bolåneränterabatt? Räcker inte medlen då till allmän välfärd, vård, bevarande av skog och natur, skola, vatten, bostad och mat åt alla då? Naturligtvis vill vi hjälpa den som är skadad eller svag. Väl? Visst vill vi att allt ska gå bra i längden också? Inte vill vi ha torka, svält och krig? 

Så veckorna och pengarna rasslar bort. Frukost, lunch och middag och så alla mutorna (jag menar belöningarna, givetvis!), aktiviter, fikor, kollo, födelsedagspresenter och när vi står på köpcentret och jag har två barn, ett barn på ridläger (tre-timmar-om-dagen-svindyrt) och det andra med på födelsedagsshoppning och jag får stressflipp (min hjärna är på riktigt helt jävla paj) och min fina utbrister: - mamma , du ser helt sjukt manisk ut! Så har hon givetvis helt rätt. Min arga konstiga röst. Min trasiga skalle. Jag skäms så förskräckligt. För jag ska rodda kalas, presenter, städning, dukning,  packa inför kollo osv osv och jag sover inget och jag skriver förvaltningschefen igen att jag är orolig över min hälsa, hon som verkar väldigt snäll, som ändå säger vi tar det med någon annan, sen.  Och det enda jag hade behövt är återhämtning, men vi får alltså ta det sen. I nästa liv? 

Och tån hade ju gått av och ser ut som en prinskorv, men Capio vill inte titta på den utan jag ska ignorera smärtan och köra på Alvedon. Jag är van vid att ignorera smärtan, så det får gå bra. Läkaren skriver i journaler  att ”patienten ter sig stressad”. Jo, men visst! I hear ya. 

Så barnen är på kollo och jag orkar inte röra mig ur fläcken. Ett steg i taget. Helt förstörd. Orkar absolut ingenting. Allt gör ont. Så fort jag känner mig det minsta bättre väller sorgen över min lillebror över mig. Tror att den är det sundaste, sannaste och verkligaste i mitt liv just nu. Samtidigt funderar jag över om jag ska medicinera bort sorgen för att orka fortsätta detta vansinneslopp. 

Så som mitt liv är just nu är det kanske ändå en skänk från ovan det där minnet som slutat fungera. Eftersom i morgon är en annan dag och då är alla sorger borta igen. 

/Döden döden döden 

Vart är vi på väg?

 

Vaknar 02. Tar en melatonintablett och försöker somna om, utan framgång. Så trött att jag förlägger allt. Små kvitton. Stora kvitton. Viktiga kvitton. Kaffeskopan. Glasögonen. Väskan. Snurrar runt, runt, runt. Det var något annat viktigt jag glömt, men glömt bort vad det var. Googlar tecken på demens.  Går ut på gatan med en dotter, vi ska till doktorn men måste fråga henne ”vart är vi på väg?”.  Jag har sannerligen ingen susning. 

Att jag tappar språket, inte bara orken/kvittona/åren. Att jag aldrig får vila. Alla andra åker bort, jag åker till. Till saker som gör mig trött.  Vill bara gråta. Pratar med min lillebror. Han lever kvar. När insikten når mig slår jag bort den. Att jag måste sitta med 1177 hela dagarna gör mig galen. Försöker göra rätt. Känner ilskan och sorgen bubbla i mig. Frustrationen och oron (lärare och elever dödas i skolor, skolor segregeras, länder i ruiner, du googlar resor till Medelhavet fast du inte ska, ingen vanlig människa har råd att bo,  rika blir rikare, sjukvården till barnen i spillror, psykiatrin famlar i mörkret, allt måste vara så stort och flott, samtidigt skrumpnar vårblommorna ner och ersätts av sommartjockt och valpar föds och någon dör). 

Ser det ljusa. Jag gör ju det. Skrattar så att jag håller på att kissa på mig. Försöker förmå dottern att skratta med och känna livet förlängas flera timmar av det som spritter till i själen av ett rejält flabb. Våga flamsa och göra fel, kära barn. Livet är så hemskt ändå. Låt oss skratta, låt oss glädjas över varje vackert fluffigt moln. 

/Döden döden döden 

När texterna ligger för länge blir de grammatiskt inkorrekta. 

Råttans vår

Drömmer om råttor. Påsken passerade. Sprang som en skållad. Först Uppsala med H för att hänga med mormor. Vi träffade Joels J o J och morfar och sen ett dygn i Sthlm. Bodde på hotel, våning -2 och i tvätteriet, i källaren, stod en mördartyp och min vän K skrev att det nog kunde vara Sthlms traffickingcentrum. Fick fantasin att skena. H bjöd på sällskap, promenad, middag, vin och böcker. Gick St Eriksgatan fram, älskar forfarande Sthlm. Köpte blommor. Såg ”schnitzel och billig öl” och himlen och solnedgången smeka även Babels torn. 

Efter frukosten tog jag gröna linjen till Joel och satt och hulkade så diskret jag kunde. Alla hus och människor och så vattnet och ljuset och relationer som finnits på gröna linjen mot säg Farsta strand. 

Citronfjärilar och påfågelsögon fladdrade ystert omkring och solen värmde och dagen gick. Det är ingen lek. Jag skulle vilja bosätta mig där. I ett tält i någon dunge. Allt annat känns som ett svek. Som storasyster hade jag ett uppdrag, det var en slags beskyddarverksamhet. Jag misslyckades med det. Satte i kungsängsliljan i jorden, som upplänning han ändå är (inte var), så solrosen från J och så annat från mor och mig… Till exempel en kruka förgätmigej. K kom med bulle och en termos kaffe och sin gladhjärtade hund. Solen och fåglarna sjöng men fläcken snö låg ännu kvar. 

Hemma i Malmö. Hinner ta mig en dusch och packa, lasta om. Vi tar oss till Tomelilla, letar efter ved och dammar och svabbar av. Sanerar efter en råtta som levt dött och hittar spår och jag längtar efter klorin.  Coop på torget lever ännu kvar. Bo Olsson säljer låtsatsved gjord på rester och sågspån/flis, och känner en doft av Ikea och björk och huset blir sakta varmt. 

Vi äter kött och grönt och fisk och sill och dricker lite rött och rosé och bubbel och gullvivan har på några ställen tittat fram.  Vi rostar bröd och dricker kaffe och jag längtar hela tiden ut. Några ägg, choklad och mormors påskakakor och sen far vi hem.  Vi äter grillad korv i Vellinge och jag blir lätt biten av en gullig hund.  Jag får antibiotika och stelkrampsspruta och innan dess hinner dörrlåset paja ihop, så MKB-Peter kommer och jag springer efter första bästa buss. Av antibiotikan kan man få ”svart och hårig tunga” det var mig något helt nytt.  Jag drömmer om råttor men jag har sovit gott.

En sten

Taget med en väldigt gammal mobiltelefon. 

Vid vår egen sten.  Vid vägens ände. 

Kan ni tro.

Med västlig sol och östlig himmel, 

ett barn som aldrig velat posera. 

 

Synvillor

Diane Arbus, Untitled (6), 1970–71. © The Estate of Diane Arbus.

I onsdags var jag på Louisianas Arbus-utställning. Solskenet är så disigt på vägen dit att skeppen ser ut att sväva bland molnen, från tågfönstret sett. 

Bilderna är fina. Älskar många av dem. Vi är ju formade av allt tidigare fotografi. Dom där blickarna.  Skärpan. Rörelser och ljus. Allt det jag älskar med fotografi. Någon slags början. Efter visningen är det en film med ett gammalt artist talk med Arbus och hon fnissar och skrattar mycket. Känner nästan ett obehag men tänker inte gå in mer på det. Det som spritter i mig är glädje, i att det (människor/motiv/bilder) inte behöver vara perfekta för att bli alldeles storartat konstnärligt hänförande ändå. Den digitala fotovärlden känns alltmer som kitsch. 

Det är lugnt på Louisiana även om det är knökfullt i restaurangen och jag tittar på instagramfolket som har råd med frukost och rosé. Och havet, det är genomskinligt klart.  Promenerar. Tittar på tyger, tavlor, nyförvärv och folk. Människor är nästan alltid roligast att studera.  Jag älskar oss människor. Vi är så dumma, rörande och fina på en och samma gång.  Vi är så små och ändå känner vi oss som i centrum av allt. Någon med pärlor på sina glasögon, en annan i hatt. 

Under mossa och morän

Det har varit en skimrande, om våren, hoppfull helg. Hanterbar blåst och milt och klart utan att bli för mycket åt något håll. Fint. Nu dundrade nog ett militärt flyg förbi. 

I fredags hamnade jag på gamla begravningsplatsen i centrala Malmö, och det skulle jag inte gjort. Hjärtat fullständigt tillintetgörs på några sekunder. Min bror ligger under alla världars jord. Under alla blomsterknoppar, björklöv, krattat grus och alla tallars barr. Under mossa och morän. Han ska inte vara där.  Han ska vara här. Han ska vara med J och med F och vara chill, rolig, ifrågasättande, kritisk, snäll och kär. Han ska titta på mig med sin frustrerade, oroliga, lite ledsna blick som säger saker jag inte vill veta av. Vi ska prata om jobbiga grejer, musik och litteratur. Garva och gnälla. Prata om våra föräldrar, partners, tv, politik och barn. Om varandras bekymmer och förhoppningar. Han ska försöka mästra mig om musik och jag himla med ögonen och vi båda säga: det blir bättre sen.

Jag får gömma mig för tårarna kommer och det stora hulkandet är så nära.  Vågorna. Stormarna, störtfloderna och dagarna i kav lugn. När får man kasta sig på marken och vråla: nejnejnej!! egentligen?  Nä, man ska visst försöka hålla ihop. Jag skyndar hem, sen till sjukhuset och tar mitt blodprov. Sen åter hem. Vila. Greja. Betala räkningarna. 

En fin person jag inte hört ifrån på länge hör av sig och frågar om hen får bjuda på lunch. Jag måste tacka nej, jag är ett sådant vrak. Jag kan gå sönder offentligt när som helst. 

/Döden döden döden 

Against Interpretation

… I’ve studied the way a con works more than anybody needs to. You watch the spectacle, but you’re not paying attention to what’s being marketed.”

Skriver Rachel Williams om Inventing Anna i Vanity Fair. 

Vi vill bli hänförda, duperade, förförda men blundar ibland för vem eller av vad. 

Vivian Maier

Som av en händelse snubblar jag över Susan Sontags text Against Interpretation från 1966 (DN) efter att ha skrivit en hastig ansökan till en sommarkurs på distans i fotografi, som jag ändå inte får gå pga att sjuka med förvärvade hjärnskador inte får förkovra sig. Men kan inte låta bli att söka trots allt.  Kommer inte heller att komma in, eller kunna tillgodogöra mig kursen eftersom mitt minne läcker som ett såll, men ändå.  Mitt liv håller liksom på att ta slut, precis som alla andras, men vi struntar i det nu.  Än går den gamla skutan, än skiner solen på alpens topp. 

Försöker beskriva att jag har ”ett stort behov av att utvecklas och kontextualisera mitt bildberättande.”. Utvecklas, givetvis, men det andra? Är det ändå inte djupt tragiskt eftersom det innebär att bilderna bara blir värda något utifrån kontext och inte som verk i sig. Eller är så dåliga att de behöver en förklarande översättning, ett budskap och undermening från mig? Betraktarens intelligens eller estetiska känslor underkänns. Sedan vill vi väl ändå samma sak, men konstnärligt uttryck, skolning, tidpunkt, slump, kontakter och begåvning varierar. 

Så 1966 kom Sontags text ut i en bok med samlade essäer och behandlar detta ämne utifrån litteratur- och konstkritik främst, och sökandet efter mening/undermening snarare än form, estetik och uttryck. Och jag kan lätt gå in och läsa vilken Artist statement som helst och alla kommer att skriva samma text men med olika ord kring det undersökande, personliga, om makt och strukturer, arv, natur, kultur, historia, utanförskap, identitet, våld, och sexualitet och så vidare och så vidare. Här, en bild av *** det betyder *** och ***… man kommer att använd sig av ord som praktik, narrativ, tonalitet, undersökande osv.  Eller vara övertydlig och gräll, tekniskt maxad och provokativ. Har den fotografiska bilden nått vägs ände? Den får inte finnas i sin egen rätt, utan ett färdigformulerat budskap och berättelse? Är alla bilder redan tagna, är alla himlar redan målade?  

Jag säger inte att sammanhang är fel, absolut inte, men det känns allt oftare som en (efter)konstruktion. Då skulle det enda intressanta fotografiet idag vara journalistiskt/dokumentärt. Kanske. 

Jag är och lyssnar på ett tal. På scenen en kvinna i tårar och svart och jag har kameran i väskan. Fotografer fotograferar och jag tänker, jag skulle lätt kunna ta den bästa bilden. Ljuset och vinkeln där jag står är perfekt.  Men kameran ligger kvar i väskan.  Det är ju sjukt att tänka så. Kanske handlar det bara om en sista mental suck hos en som egentligen givit upp. 

Jag tittar efter gamla tavlor på auktionssajter och det gör ont i mig. All konst som ingen vill ha. Som någon lagt möda på och sin kärlek i. Alla sånger som aldrig kommer att bli sjungna mer. Ja, vi ska ju alla dö.

Läser nu på morgonen Marianne Lindberg De Geers sågning av de kvinnliga skulptriserna i Expressen och återigen slungas jag in i konstens premisser. Kontext före konst, som Sontag skriver om. Läste ingen Susans text, eller ansågs hon ha fel? 

Fick svara på en enkät från en medlemsförening som jobbar med fotografi och jag svarade så sanningsenligt och tydligt jag orkade, man tyar ju oftast inte det, men skrev i alla fall till dem att det är dumt att utestänga människor utan fotografisk utbildning. All form av konstnärlig exkludering är ju i sig okreativ och ofri i sin form (åberopar Joseph Beuys och tänker på Vivian Maier t ex, kära ***…).  Men klubbar för inbördes beundran är troligtvis gissningsvis enda vägen in. 

(På Vivian Maiers hemsida läser jag om Vivian Maier Scholarship Fund och tänker vad otroligt fint och om att det ska gå till kvinnliga (UNGA!) fotografer och kanske är det rätt, men skulle det finnas ett enda stipendium i världen att söka för självlärda medelålders kvinnor utan sociala färdigheter så borde det väl ändå varit här? Kan man ju få tycka i alla fall.) 

Andres Lokko skriver också om kritik. Och kanske, pga att musikkritikern inte bara jobbar med att formulera och beskriva det outsagda, utan det uttryckta (konsten!) så når det inte heller finrummen direkt. Jag åberopar Sontag igen. Det var en del eleganta och tänkvärda formuleringar där. Hos både Sontag och Lokko, men den senare är roligare såklart. 

Ja, livet forsätter. Månen har lyst starkt var natt. Sover dåligt.  Alltid är nån sjuk. Jag är deppig, men bara att tugga i sig. 

”One discovers the light in darkness, that is what darkness is for; but everything in our lives depends on how we bear the light. It is necessary, while in darkness, to know that there is a light somewhere, to know that in oneself, waiting to be found, there is a light.” (James Baldwin)

Ska vi låtsas det så länge, det insipprande ljuset kanske kommer, sen… 

/Döden döden döden

Mono no aware/awareness of impermanence

Alltings förgängligheten, eller kretsloppet. Jag vet inte längre vad jag tror på, eller vad jag ska göra för att göra mig själv eller någon annan lite glad. 

Läste om Duras i The Marginalian*: 

the novel’s protagonist-narrator receives a telegram from Saigon, carrying news that her younger brother has been killed at twenty-seven, she receives the news as a kind of mistake, a “momentary error” eclipsing theuniverse, filling her soul with outrage “on the scale of God.” She realizes with the stab of hindsight that her brother had always appeared immortal to her, purely by virtue of being her beloved brother.

Drömde om honom i natt. Eller rättare sagt, hans ställföreträdande kopia var där. Vi var på en fest. Havet och ljuset, måste varit en ljus sommarnatt, och jag tror att vi befann oss i en lägenhet i Helsingborg. Allt var ljust och vitt. Han, låtsats-Joel, stod vid diskbänken och pulade med någonting. Jag och en bekant jag aldrig träffar, men hon är en sådan där man alltid blir glad av att se, satt på golvet. Vi tittade på honom, sen varandra och började gråta båda två. Saknar honom så. 

Jag är i smärta. Sorg, det låter alldeles för lätt. 

/Döden döden döden 

 *I samband med texten om Warren Ellis Nina Simone’s gum . 

Det är som att tålamodet tryter nu.

Hjälp till självhjälp

Stulet från nätet,  minns ej från vem. förlåt. 

Det där farliga stadiet. Jag tänker att det är och har varit i mig länge. Att samhällets fullständiga moraliska kollaps sakta dränker mig. Hur länge kan man trampa vatten i stormigt hav? Hur länge kan en titta bort? 

Det finns ingenstans i Sverige, för en svensk medborgare, att vända sig vid kris. Du får hoppas på egna nätverk och kontakter. Kanske Facebook-vänner kan hjälpa dig ur en prekär vård- eller bostadssituation?  Det skulle kanske kunna vara Svenska kyrkan då, men annars står vi utan hjälp vad det gäller all vård, skola, socialpsykiatri, bostäder, missbruk, psykiatri, sociala myndigheter, våldsamma relationer,  - och samtliga kommunala verksamheter för funktionsvarierade och så vidare, och så vidare fullständigt icke-existerande. Allt ligger nere, men åt lite certifieringar och nya klistermärken finns det än lite resurser kvar.  Än så länge, och höll på att glömma, flåshurtiga konsultlöner, givetvis. Det som skapats är en rundgång av utbildad personal som inte får eller kan utföra sitt jobb på grund av lönsamhetskrav eller teknikalitet kring på vems ansvar uppdraget vilar 

Hur att hantera samhällets och det egna förfallet utan att slitas sönder mentalt är frågan jag brottas med dygnet runt. Att människor får vara sjuka i flera år utan rätt diagnos. Kan jag hitta leken med drömmarna om förändring inom mig igen, eller är det enda rimliga att ge upp, för sinnesfridens skull?  Mitt inre trots har burit mig genom livet och den imbecillas enkla glädje över livets dråpligheter. Att finna ljuset i mörkret har varit min grej. Hur mörkt det än har varit har jag ändå lyckats se den rosa strimman guld därborta. Gryningen. Skymningen. Månen. Molnen. Doften av död och liv i samma jord.  Glittret över sjön och trollen i skogen. Någon Sidney Sheldon-fantasi, en vacker sång eller en perfekt laxtartar. 

Begriper att det kan kännas som ett märkligt, högst privat, känsloläge, vilket det kanske också är, men det är inget nytt. Alls. Precis som att vissa grupper i samhället åt ett visst politiskt alltid älskar kärnkraft, militär- och polismakt a.k.a. ”ordning och reda”, och inte riktigt tror på det där med långsiktighet som miljön och en skola för alla och nästan alltid tar fula matbilder, för att nämna några enkla exempel. Så finns vi andra, som famlar efter lysknappen, förstånd och luft i detta nu. 

Jag har läst två böcker av vitryskan Svetlana Aleksijevitj, Bön för Tjernobyl och Kriget har inget kvinnligt ansikte. Jag kan ingenting om Ryssland eller Ukraina, mer än det lilla. Kan inte särkilt mycket om någonting, men jag begriper att vi måste vända om någon gång. Mot något förståndigare. När jag läste om Tjernobyl, mitt under pandemin, så slogs jag av att vi, vi som bor här i detta kalla förvirrat ängsliga lilla land, är precis lika fogligt naiva, annars är vi genant besvärliga foliehattar. Vi böjer oss och gör som dom säger (oftast från Stockholmshållet eller som i Ukraina, från Moskva). Vi hade ingen krisberedskap. Vi stöttar/stöttade inte vårdens personal. Vi visade inte heller någon solidaritet mot de sköraste.

Igår passerade bussen ställe efter ställe, fullknökat med folk och mat och dryck på vart bord, och jag erfor en mildare eufori för den festande skarans skull. Våren är här. Fåglarna kvittar och byxorna måste ha krympt, men någonstans går föräldrar med koliksjuka barn i minusgrader/torka och vet inte vart dom ska ta vägen. Hur kunde vi bli så bekväma att vi tror att vi har mer rätt än andra att ha det bra och bara stressar i väg på första bästa skid-/solsemester. Vi får resa, men vi måste dela med oss. Står inte ut med de rikas överflöd när psykiskt sjuka bor på gatan och pojkar skickas ut i krig. Är det att vara galen idag, att vilja väl? 

/Döden döden döden