Freddie Burretti-kostym till 'Life on Mars?' 1972

På SVT play just nu.

God jul

Oh la la, nu ligger jag här i min kammare i min nybäddade säng med en kopp rykande kaffe och en spinnande katt på mitt bröst. Vinden slår igenom ventiler och fönster. Pengarna slut men barnen oväntat nöjda. Långkål, köttbullar, Janssons, sill och allt annat blev bra. Vi lyckades till och med spela ett spel utan handgemäng, måste säga att jag känner mig rätt nöjd.

Pee-Wee’s Playhouse Christmas Special

Från Lina Wolffs julnovell i SvD: 

”Har du upplevt det? sa Hieronymus, vad sa jag, att ljuden försvinner när du accepterar dem, nej sa jag, det har jag aldrig upplevt, men jag är ju överkänslig och då är det bara att bita ihop. Hieronymus lutade sig då fram över bordet, la sin hand på min och sa: Det är säkert sant att du är en mycket ljudkänslig person. Men precis som paranoida personer kan bli förföljda och hypokondriker svårt sjuka, så kan även ljudkänsliga människor blir utsatta för outhärdliga, högdecibelliga ljud.

Och han nöjde sig inte med att säga det, utan fortsatte: Ni ljudkänsliga är utan tvivel den privilegierade världens mest självklara och försvarslösa kanonmat. Ni kan aldrig vinna eftersom världen alltid har en oifrågasättbar rätt till sina ljud. Världen har rätt att snarka, leka fritt, prata högt i telefon med högtalaren på, gasa hutlöst, fylla kosmos med fläktar, ropa ut nästa station på en öronbedövande volym. Någonstans sitter ni ljudkänsliga i kulissen och darrar, jagade byten utan röst, med vaxbefläckade proppar långt instuckna i örongångarna och en enda lång våt dröm om tystnad.

Det blev faktiskt helt stilla runt bordet när han talat klart. MögJohan flackade oroligt med blicken, såg på mig som om han ville säga att du ska väl inte börja böla nu.”

Det är ett misslyckande att jag fortfarande inte lyckats förklara min trötthet, när jag ser utbrända och utmattade människor likt elitstränade Duracellkaniner hamra fram liv med fester, resor, kurser, jobb, sporter, dekorationer, nya fester, sociala sammanhang i en aldrig sinande ström. Mycket och allt. Hela tiden. Och själv ligger jag och skakar i min säng av utmattning och hittar varken ord eller kraft och har inte ens orkat fotografera en endaste bild, skriva en endaste julhälsning eller träffa en endaste människa. Att tröttheten innebär att undvika så mycket intryck, ljud, människor och aktiviter för att hjälpligt orka det mest basala, äta, sova (vill inte skriva dö) för mig. Men känner mig lyckligt nöjd över mina köttbullar och barn. Jag tar liten plats. 

Vi sket i gran i år, fast självklart ville jag ha en ändå. En stor och pampig Hollywood-gran. Tre mot en, betyder att en vinner i vårt hushåll. Det är märkligt, men annars känner sig den ensamme överkörd. Så vi körde inte över honom i år. Jag bara önskade att jag kunde tänka: - vad skönt, vi struntade i gran i år, och mena det. Nä, det blev en riktigt bra jul i år, utan gran, även om jag önskade mig en stor och ståtlig en. Man kan inte få allt en viktigt insikt för mig.  Jag har ju mina böcker. Mina barn. Och mycket mer. För det känner jag mig glad. Det ger mig lite ro. 

Kram och god jul! 

Texterna finns bara i mitt huvud, ett ständigt pågående samtal. Sen är de borta. Som dagarna. Som blommorna. Allt vissnar bort. Det gror just inga knoppar här. 

Julia Margaret Cameron

 "I longed to arrest all the beauty that came before me

and at length the longing has been satisfied."

Att skriva att somrarna är värst tillför intet nytt. Att stilla undra varför det alltid är samma människor som gillar krig som också vurmar för mer polismakt, ojämlikhet, hårda straff, billigare bensin och kärnkraft är skrämmande, något kittlande, att tänka på. Jag begriper att det finns behov av el och bränsle och någon slags polis och fredsbevarande styrkor, men inte varför dessa män (inte alla…) slåss så innerligt hårt för det allra farligaste, kortsiktigaste och skadligaste jämt? Nog finns det någon forskning kring detta fenomen? Nog finns det annat vi borde fokusera på? Men denna undran tillför inte universum något nytt. Bara sorg. Någon slags konservativt anabolt testosteron som krossar mänskligheten med den arge megalomanens humör.  

Så jag går här i ruinerna av mitt liv och vattnar blommorna och ser barnen växa upp. Den lilla skärvan som är jag vet inte sin plats. Jag sörjer lillebror, men njuter av solen, kaffet, vänligheter, en mjuk kattass och livet varje dag. Det är så stört. Jag kan inte ens vara fullständigt olycklig trots att jag gått sönder för länge sen. Det är gåva, jag förstår det, att se det vackra och kunna njuta av doften av dagg. Där gror alltid en strimma hopp, fast mina drömmar de tynar sakta bort. 

Kan inte skriva om lillebror utan att börja gråta. Det finns ingen preskriptionstid för sorg och saknad även om det finns en social förväntan kring det. 

Gick i solen en förtrollad morgon och tänkte: han bor verkligen i mig. Tänkte att det var fantastiskt att ha haft en bror och en människa som ständigt överskattade mig. Så dumt och fint ändå!? Nog var han kritisk. Irriterad. Visst skämdes han ibland. Men han älskade verkligen mig. Hur jag kunnat gå över lik, till världens ände, för hans skull. Det står skrivet i var sten. 

/Döden döden döden 

Fragment ur paradiset -

Jonas Mekas:

SVT Play:

”Dokumentär om den amerikanska avantgardefilmens gudfader Jonas Mekas (1922-2019) liv och gärning, vision och poetik. "I’m not interested in reality, I’m interested in poetry" säger Mekas som så gott som varje dag under 70 år filmade det han såg. Han var också skrivande poet, en hängiven beskyddare av analog film, grundare av tidningen ”Film Culture” och Anthology Film Archives i New York, och en föregångare som haft stor betydelse för filmare som Warhol, Walters, Scorsese och Jarmusch, vilket de själva vittnar om i filmen. En unik inblick i New Yorks sjudande konst- och filmscen som kommer nära mannen och konstnären Mekas. Amerikansk dokumentärfilm från 2023, av K.D. Davison.”

(Också en film om att vara man, människa och konstnär utan ett land)

Dear Memories – Magnumfotografen Thomas Hoepker

Fin dokumentär på SVT Play 

  

 

/Döden döden döden

Anpassningsstörningarna

”Sällan lyfts det egna ansvaret och de egna valen fram. Men man kan, som en av mina närmaste bekanta när stressen började rendera alltmer kognitiv påverkan, välja att ta ett par rejäla kliv nedåt i karriärtrappan i stället för att passivt ”bli sjukskriven” och älta ”är-det-här-tacken-tankar”.” Hanne Kjöller, DN  2 mars 2023

Ja, vad ska man säga? Det finns en skärpa som glimrar vasst i mörkret och texterna är stundom briljant enkelt formulerade, träffsäkra och lättlästa. Ofta uttrycker Kjöller sig så ogenerat frankt att det blir på gränsen till det humoristiska och allt är säkert grundat i en nästan välmenande enkel livsfilosofi: du får vad du förtjänar. Eller: allt är möjligt bara du skärper dig. Hon kan ha både rätt och fel i samma text, men undrar inte ni, precis som jag, vem bekantingen som valde att downshifta är? Hur personen lever, bor, och lite om denne persons ekonomiska verklighet? Är det säg någon av Jenny Strömstedts kaliber eller en ensamstående mamma som jobbar som undersköterska med barn och bor i hyresrätt? Sånt kan ju ha viss betydelse för valmöjligheterna att gå ner i tid också. Den så kallade verkligheten.  

Den mer besuttna delen av befolkningen vars eviga mantra är att de med minst pengar ska rätta mun efter matsäcken gör mig vansinnig, och så har de mage att diskutera ordet hunger och havregryn på det. Själva klarar de i princip ingenting utan bidrag och lever en närmast parodiskt handikappanpassad tillvaro med hjälp och ekonomiskt stöd och bidrag till i princip allt från läxhjälp, barnpassning, matleveranser, bolåneräntor, städning och bygga på bostad och sommarstugor, och oftast behöver de inte ens lämna hemmet för att arbeta, men bidrag till bensin till bilen/bilarna och all el de förbrukar måste de ju ändå få. Och resa jorden runt hela tiden samtidigt (och kanske down shifta, medan de med lägst inkomster måste jobba tills de stupar). Men gud nåde att den als-sjuke ska få rätt till anpassningar i hemmet i tid. Det finns banne mig gränser för hur mycket eventuellt fusk i assistansbranschen vi kan tolerera trots allt. Hanne visade i alla fall på ödmjukhet och hederlighet när hon publicerade svaret på sin text om allt detta fuskande. Att vi fortsätter att ge till dem som har mest är obegripligt, men ännu svårare har jag att förstå hur de står ut med sig själva. 

Men det är intressant att vi uppgivet rycker på axlarna och i princip accepterar kriminellt usla arbetsförhållanden, fusk och slavlöner när det gäller bygg, service och städ (och skola, vård och omsorg och järnvägsunderhåll med mera), men ajabaja den som har behov av hjälp. Hur kunde vi bli så moraliskt korrupta så snabbt i Sverige, jag fattar det bara inte.  Vi har olika lagar i Sverige som säger att alla har rätt till ett drägligt liv, men det är tydligen oviktigt att följa dessa lagar så länge man kan skylla på fuskare istället för att hjälpa vanliga människor som av olika skäl kan ha det svårt att klara sig ekonomiskt eller praktiskt.  

Samtidigt jobbar SVT oförtrutet på med produktioner om adelns finstämda charm (och helt plötligt sitter du och tänker att det där med fideikomiss kanske inte är så pjåkigt ändå*) och ger luft åt kända människor som fattat moraliskt tveksamma beslut mer luft i rutan (Margaux och Persona non grata osv). Hanne Kjöller försvarar både vännen PM Nilssons ålafiske i DN och Lena Anderssons drapa i SvD mot mindre bemedlade människor på Twitter (se ovan) och vurmar samtidigt för att utbrända människor ska sänka sina krav:

”Det blir hon som ges valet att byta jobb, byta chef, gå ned i arbetstid, skilja sig, flytta till något mindre, sänka kraven hemma, kräva mer av barnen, göra upp med en orimlig och curlande mamma-roll, välja bort dyra utlandssemestrar och så vidare. Svårt? Säkert. Men alltså nödvändigt om man vill komma ur situationen.”

Jag får det inte riktigt att gå ihop.  

Psssst. 

”Men anpassningsstörning, får jag förklarat för mig, beskriver egentligen bara att det (för tillfället) finns ett glapp mellan förmåga och krav. Diagnosen säger inget om det är kraven som är för höga eller individens förmåga som är för låg. Lösningen ligger i att överbrygga det glappet oavsett vems ”felet” är.”  

Bil- och bostadsägarnas oförmåga att betala ränta, el, bensin och  renoveringar själva menar hon då? 

Jag vet, vissa har det kärvare än förr, d.v.s. en person med normalinkomst kanske inte ska kunna åka till Seychellerna under vintern och medelhavet under sommaren och någon liten norsk skidtur, tivoli och weekendresor eller ha allt i marmor i köket? Men ska verkligen bara de med allra mest pengar få mest bidrag till el och renoveringar? 

/Döden döden döden  

*  Jag tyckte i alla fall att Greve Hamilton verkade vara en mycket hyvens kille, men så tänkte jag ett varv till, för även om han en skön och seriös filur med hjärtat på rätta stället, så är frågan om det verkligen är SVTs jobb att berätta det för oss? Han hade väl kunnat bo i en vanlig i villa i Vellinge också utan att det skulle gått någon större nöd på honom?

Åh.

 Livet är för kort.

Original: 

Je suis venu te dire que je m'en vais
Et tes larmes n'y pourront rien changer
Comme dit si bien Verlaine au vent mauvais
Je suis venu te dire que je m'en vais
Tu t'souviens des jours anciens et tu pleures
Tu suffoques, tu blêmis à present qu'a sonné l'heure
Des adieux à jamais (Ouais)
Je suis au regret
De te dire que je m'en vais
Oui je t'aimais, oui, mais

Je suis venu te dire que je m'en vais

Tes sanglots longs n'y pourront rien changer
Comme dit si bien Verlaine au vent mauvais
Je suis venu te dire que je m'en vais
Tu t'souviens des jours heureux et tu pleures
Tu sanglotes, tu gémis à présent qu'a sonné l'heure
Des adieux à jamais (ouais)
Je suis au regret
D'te dire que je m'en vais
Car tu m'en a trop fait

Je suis venu te dire que je m'en vais
Et tes larmes n'y pourront rien changer
Comme dit si bien Verlaine au vent mauvais
Je suis venu te dire que je m'en vais
Tu t'souviens des jours anciens et tu pleures
Tu suffoques, tu blêmis à présent qu'a sonné l'heure
Des adieux à jamais (ouais)
Je suis au regret
De te dire que je m'en vais
Oui, je t'aimais, oui, mais

Je suis venu te dire que je m'en vais
Tes sanglots longs n'y pourront rien changer
Comme dit si bien Verlaine au vent mauvais
Je suis venu te dire que je m'en vais
Tu t'souviens des jours heureux et tu pleures
Tu sanglotes, tu gémis à présent qu'a sonné l'heure
Des adieux à jamais
Oui, je suis au regret
De te dire que je m'en vais
Car tu m'en as trop fait…

https://www.maisongainsbourg.fr/en/experience 

https://www.vogue.fr/fashion-culture/fashion-exhibitions/articles/serge-gainsbourgs-house-is-being-turned-into-a-museum/62439

Allt jag inte mäktar med

Nu hörs morgonfåglarna genom fönstret och den mörka dagen gryr. Koltrasten först, sen tar skrikmåsarna över. Nu kurrar duvan. Om jag blundar kan jag låtsas att jag har en trädgård som doftar fuktig morgondagg och frodigt gräs under gammalt ris och löv. Att vårlökarna tittat fram och den lilla sköra blåsippan hittat sin plats. Att stryka handen över sparrisjorden… Ta bilen till byggvarukedjan och köpa jord och gödsel och bära naiva förhoppningar om plötslig händighet och handlingskraft. 

Har fått så fruktansvärt svårt att skriva. Vet inte vad det beror på men orsakerna går in i varandra; att aldrig få möjlighet till återhämtning, sorgen, stressen, åldern, oron, smällen i huvudet i somras: utmattning, utmattning, utmattning. Att inte fungera språkligt. Skammen över det och annat. Sedan kommer någon dag med syre. En annan dag med skönhet. Barnen mår bra. Kaffet smakar gott. Upp och hoppa. Jag har mitt i alltihop lätt för att känna glädje. Också. Allt flyter samman i ett överlevnadsläge. Bara gör.  

Sorgen är fortfarande alldeles för stark och stor och svart. Bor i mina värkande ögonlock, andningsorgan och bröst. En svart klump och en ständig värk. Motar bort för att orka, men skären stannar kvar i mig. 

Jag gick till Nationalmuseum istället för Skogskyrkogården. Tittade på grönskan. Paradise lost. Snön glittrade vit över Strandvägen. Tunna isflaken rasslade och gned sig vid Nybroviken. Snön droppade stilla från taken. I Malmö finns en annan självklarhet. Man kan älska så mycket. Vara hemma överallt och ingenstans. Just nu gör Stockholm alldeles för ont. Det har blivit de ljusa minnenas och dödens stad. NKs Parfym och fik luktar gott. Jag älskar Stockholm. Jag älskar Malmö. Malmö doftar regn och tång och trafik och någon slags enslighet och trots. Det byggs och byggs och ändå finns ingenstans för vanligt folk att bo. 

/Döden döden döden 

Hopp

Take a look at me now. 

Det tillfälliga och vackra och behovet av känslan av något bestående.  

Solnedgången, doften av vår, snö eller ålderns höst. Jord och duvans burr och snödroppen är banne mig ingen blyg viol. Stadig och skör med blicken mot marken i små gäng kräver dom lika tydligt som diskret: titta på oss. Och det gör vi, och vi ställer oss och beundrar, fotograferar eller plockar och sätter i en liten kopp. 

Molnen, månen, havet, stadsbussarna halvtomma och männen står ensamma och stirrar rakt ut i intet och väntar på ett annat liv. Eller en stöl. 
Den korpulena lilla flickan med för liten hatt och fluffig stil, rak i ryggen framåt, marsch. Man kan bli lycklig för mindre. Varje modig själ fyller oss fega med hopp.

Det levande och döda, är samma andas barn. 

/Döden döden döden 

Stepping up…

 “The perilous time for the most highly gifted is not youth,”

 “The perilous season is middle age, 

when a false wisdom tempts them to doubt the divine origin 

of the dreams of their youth .” Elizabeth Peabody

Läste jag precis.  Apropå gårdagens lilla text. 

Dags att satsa på att bli barnstjärna och börja leta efter en steppdanskurs igen.  Då. 

/Döden döden döden 

Neon

Vi har i alla fall lite lampor och arkitektur

Läser två texter om uppgivenheten och det är väl den som även drabbat mig. Som gör att det blivit så svårt att skriva något utan att framstå som komplett galen. 

Nu kommer det (sekretessbelagda) elbidraget snart utbetalas till hela svenska folket så att de som inte drar ner på sin förbrukning ska kunna fortsätta slösa, istället för att till exempel kritisera det något rubbade systemet? Det är väl i och för sig ungefär samma kustnära (villa)människor som ska skyddas som tycker illa om vindkraft på grund av fult. Undrar om grevar och baroner slogs för samma estetiska värderingar kring väderkvarnar då det begav sig? Störde kanske ängs- och skogs horisonten dem med? Men gissar att de bet ihop eftersom mjöl kunde vara bra att ha. Precis som el. 

Om jag ska vara helt ärlig så avskyr jag att bo i stan. Inte för att jag hatar stan eller städer, jag gillar städer helskarpt. Jag älskar stan jag bor i. Men att bo i en stad utan tillgång till land tycker jag är fruktansvärt. Min värld, min själ, den krymper. Min hjärnas syre fattas mig. Kollektivtrafiken är i princip omöjligt dyr så skog och hav kan du glömma, och bor du i hyresrätt så är du inte bara korkad utan  helt övergiven av allt och alla. Men jag älskar el. Elljusen är som den inre showartisten i mig, paljetthatten och den matchande flugan till. Det glittrar så vackert om natten. I städerna. Även om vi inte får se stjärnorna så ofta eller känna våren, hösten, vintern eller sommaren tränga in i varje por. Vi har våra små gatlyktor och skyltfönster i alla fall. I Malmö vårt glittrande hav. 

Jag orkar inte glädjas eller förfasas över vintergäckens allt tidigare ankomst. I stan. Jag vill ha den i marken där jag bor. Men man kan inte få allt.  Jag tror att det är det sorgliga med att ”bli vuxen”; att inse att man inte kan få och göra allt. Det är lite sorgligt, för i ungdomen bor en peppad nyliberal hur vänster du än må va, men insikten rymmer samtidigt ett visst lugn. Eller uppgivenhet kanske. 

/Döden döden döden 

Svårartad, byråkratisk misshandel

Det stormar på balkongen. Vinden låter vred. 

Så länge du ser fördelarna med (fungerande) sjukvård, skola, hemtjänst, postutdelning, kollektivtrafik, förskola, järnväg, grundforskning, psykiatri, snöröjning, polis, vägar, o dyl., eller har anhöriga med olika typer av behov/stöd så är det precis som Sven-Eric Liedman skriver i DN i sin fina text, dags att ersätta våra politiker, oavsett färg, och satsa på dem med långsiktiga idéer, politiska visioner och lösningar. Politiker som vill göra skillnad, långsiktigt och på riktigt, och som helst inte är gamla nazister och rasister. Majoriteten av oss skulle inte tveka en sekund om vi fick chansen att göra rätt och bättre, även om det skulle kosta på. 

Resursslöseriet

Personligen får jag allt mer ångest av digitaliseringen, i vården t ex, vilket villkorslöst tvingar in mig i destruktiva ”flöden”, d.v.s. mätbara NPM-system. Dessa system alienerar patienter/brukare och utförare av vård och är dessutom inte tillgängliga och säkra nog för alla. Men i vården finns legitimationskrav att ta hänsyn till, så förr eller senare brukar personalen protestera, byta arbetsplats eller larma media. Den funktionella dumheten tillåts inte ta över hela verksamheten i alla fall. Till skillnad från många kommuner, vissa myndigheter och regioner vars verksamhet vilar i händerna på tillfälliga lokala politikers nycker och personliga engagemang och personalens tystnad, samt tusentals administratörer. 

Det kan med andra ord gå till lite si och så, för här finns inte alltid legitimationskrav eller tjänstemannaansvar, vilket i längden bara tjänar den/de som vill styra. 

Verksamheter som lagt ner tillsynes oändliga resurser på digitaliseringsprojekt och system som bara mäter, men aldrig utför, och i och med NPM-ivern kräver extrem administration, och samtidigt underkänner sina anställdas kompetens genom att inte lita på deras utbildning, kunskap, erfarenhet, professionalitet, analys- och tankeförmåga. 

Samhället och politiker har sakta men säkert låtit stödverksamheterna bli större och mer prioriterade än själva kärnverksamheterna och det är inget mindre än en katastrof, och ett fruktansvärt resursslöseri. Dessutom stötande för alla som som studerat och vill jobba med att hjälpa andra människor på olika sätt. 

Här ett lite exempel från häromdagen: Säg att du jobbar som legitimerad sjukgymnast på en klinik som arbetar med barn med en specifik problematik och du frågar denne vad som skulle vara lämplig träning för ditt barn med denna problematik, och sjukgymnasten svarar: jag jobbar inte med sjukgymnastik, jag jobbar med bedömningar (i detta fall med fingrarna, utan mätinstrument). Om barn och föräldrar redan varit i kontakt med medicinsk klinik kring den fysiska skadan, kommen ur den sagda problematiken, men de på specialistkliniken inte har kompetens kring problematiken, utan bara skadan, så kvarstår orsaken till skadan, eller så återkommer eller förvärras den. Men kliniken för barnen med specifik problematik arbetar alltså varken rehabiliterande eller förebyggande utan bara med bedömningar, vilket i praktiken innebär att sagda klinik aldrig kommer att arbeta med barn med denna problematik och alla andra barn i regionen med samma problematik aldrig kommer att kunna få något sjukgymnastiskt stöd. Alltså står dessa barn helt utan förebyggande, stärkande, rehabiliterande insatser. Men någonstans kommer det att stå att en insats är gjord, d.v.s. en bedömning i detta fall, utan verklig insats har utförts. Vad själva bedömningen blev, fortfarande okänt, men återbesök om ett år. Föräldrarnas rekommendation är att leta rätt på ett gym, men om barnet inte vill ”spelar fysisk aktivitet ändå ingen roll”. Det finns inte heller några särskilda övningar att rekommendera. Barnet tittar, med höjda ögonbryn, snett leende och chockad min, på mig. 

Jag skulle kunna skriva en lång, oerhört frustrerande och anmärkningsvärt tråkig men också lite skrämmande bok, om hur barn tas om hand i svensk ickesjukvård idag, men ingen, utom detta hav andra föräldrar med liknande kafkaeska erfarenheter, skulle tro mig. 

Just denna arbetsplats och barnverksamhet har lämnats av en strid ström personal, varav en person sa: "Jag kan inte utföra mitt arbete eller stå bakom denna verksamhet idag. Min rekommendation är att ni söker er till en annan stad". 

Idag mestadels ung eller gammal personal. Resten har lämnat det sjunkande skeppet, ser till att bli med barn, eller skaffar sig skyndsamt annan utbildning. Vem som ska hjälpa barnen är det ingen som vet eller tar ansvar över. 

Att så många ändå väljer att fortsätta arbeta, och indirekt/direkt avskaffar sig själva och sin profession beror på att alla behöver en inkomst, men frågan är vad de behöver utbildning till om de mest ska sitta och säga att deras arbete och kunskap inte behövs? 

 

"…svårartad, byråkratisk misshandel" kallade Hanne Kjöller det allmänläkarna utsätts för (i DN) precis. 

/Döden döden döden