infododen@gmail.com
Läser två texter om uppgivenheten och det är väl den som även drabbat mig. Som gör att det blivit så svårt att skriva något utan att framstå som komplett galen.
Nu kommer det (sekretessbelagda) elbidraget snart utbetalas till hela svenska folket så att de som inte drar ner på sin förbrukning ska kunna fortsätta slösa, istället för att till exempel kritisera det något rubbade systemet? Det är väl i och för sig ungefär samma kustnära (villa)människor som ska skyddas som tycker illa om vindkraft på grund av fult. Undrar om grevar och baroner slogs för samma estetiska värderingar kring väderkvarnar då det begav sig? Störde kanske ängs- och skogs horisonten dem med? Men gissar att de bet ihop eftersom mjöl kunde vara bra att ha. Precis som el.
Om jag ska vara helt ärlig så avskyr jag att bo i stan. Inte för att jag hatar stan eller städer, jag gillar städer helskarpt. Jag älskar stan jag bor i. Men att bo i en stad utan tillgång till land tycker jag är fruktansvärt. Min värld, min själ, den krymper. Min hjärnas syre fattas mig. Kollektivtrafiken är i princip omöjligt dyr så skog och hav kan du glömma, och bor du i hyresrätt så är du inte bara korkad utan helt övergiven av allt och alla. Men jag älskar el. Elljusen är som den inre showartisten i mig, paljetthatten och den matchande flugan till. Det glittrar så vackert om natten. I städerna. Även om vi inte får se stjärnorna så ofta eller känna våren, hösten, vintern eller sommaren tränga in i varje por. Vi har våra små gatlyktor och skyltfönster i alla fall. I Malmö vårt glittrande hav.
Jag orkar inte glädjas eller förfasas över vintergäckens allt tidigare ankomst. I stan. Jag vill ha den i marken där jag bor. Men man kan inte få allt. Jag tror att det är det sorgliga med att ”bli vuxen”; att inse att man inte kan få och göra allt. Det är lite sorgligt, för i ungdomen bor en peppad nyliberal hur vänster du än må va, men insikten rymmer samtidigt ett visst lugn. Eller uppgivenhet kanske.
/Döden döden döden
