Anpassningsstörningarna

”Sällan lyfts det egna ansvaret och de egna valen fram. Men man kan, som en av mina närmaste bekanta när stressen började rendera alltmer kognitiv påverkan, välja att ta ett par rejäla kliv nedåt i karriärtrappan i stället för att passivt ”bli sjukskriven” och älta ”är-det-här-tacken-tankar”.” Hanne Kjöller, DN  2 mars 2023

Ja, vad ska man säga? Det finns en skärpa som glimrar vasst i mörkret och texterna är stundom briljant enkelt formulerade, träffsäkra och lättlästa. Ofta uttrycker Kjöller sig så ogenerat frankt att det blir på gränsen till det humoristiska och allt är säkert grundat i en nästan välmenande enkel livsfilosofi: du får vad du förtjänar. Eller: allt är möjligt bara du skärper dig. Hon kan ha både rätt och fel i samma text, men undrar inte ni, precis som jag, vem bekantingen som valde att downshifta är? Hur personen lever, bor, och lite om denne persons ekonomiska verklighet? Är det säg någon av Jenny Strömstedts kaliber eller en ensamstående mamma som jobbar som undersköterska med barn och bor i hyresrätt? Sånt kan ju ha viss betydelse för valmöjligheterna att gå ner i tid också. Den så kallade verkligheten.  

Den mer besuttna delen av befolkningen vars eviga mantra är att de med minst pengar ska rätta mun efter matsäcken gör mig vansinnig, och så har de mage att diskutera ordet hunger och havregryn på det. Själva klarar de i princip ingenting utan bidrag och lever en närmast parodiskt handikappanpassad tillvaro med hjälp och ekonomiskt stöd och bidrag till i princip allt från läxhjälp, barnpassning, matleveranser, bolåneräntor, städning och bygga på bostad och sommarstugor, och oftast behöver de inte ens lämna hemmet för att arbeta, men bidrag till bensin till bilen/bilarna och all el de förbrukar måste de ju ändå få. Och resa jorden runt hela tiden samtidigt (och kanske down shifta, medan de med lägst inkomster måste jobba tills de stupar). Men gud nåde att den als-sjuke ska få rätt till anpassningar i hemmet i tid. Det finns banne mig gränser för hur mycket eventuellt fusk i assistansbranschen vi kan tolerera trots allt. Hanne visade i alla fall på ödmjukhet och hederlighet när hon publicerade svaret på sin text om allt detta fuskande. Att vi fortsätter att ge till dem som har mest är obegripligt, men ännu svårare har jag att förstå hur de står ut med sig själva. 

Men det är intressant att vi uppgivet rycker på axlarna och i princip accepterar kriminellt usla arbetsförhållanden, fusk och slavlöner när det gäller bygg, service och städ (och skola, vård och omsorg och järnvägsunderhåll med mera), men ajabaja den som har behov av hjälp. Hur kunde vi bli så moraliskt korrupta så snabbt i Sverige, jag fattar det bara inte.  Vi har olika lagar i Sverige som säger att alla har rätt till ett drägligt liv, men det är tydligen oviktigt att följa dessa lagar så länge man kan skylla på fuskare istället för att hjälpa vanliga människor som av olika skäl kan ha det svårt att klara sig ekonomiskt eller praktiskt.  

Samtidigt jobbar SVT oförtrutet på med produktioner om adelns finstämda charm (och helt plötligt sitter du och tänker att det där med fideikomiss kanske inte är så pjåkigt ändå*) och ger luft åt kända människor som fattat moraliskt tveksamma beslut mer luft i rutan (Margaux och Persona non grata osv). Hanne Kjöller försvarar både vännen PM Nilssons ålafiske i DN och Lena Anderssons drapa i SvD mot mindre bemedlade människor på Twitter (se ovan) och vurmar samtidigt för att utbrända människor ska sänka sina krav:

”Det blir hon som ges valet att byta jobb, byta chef, gå ned i arbetstid, skilja sig, flytta till något mindre, sänka kraven hemma, kräva mer av barnen, göra upp med en orimlig och curlande mamma-roll, välja bort dyra utlandssemestrar och så vidare. Svårt? Säkert. Men alltså nödvändigt om man vill komma ur situationen.”

Jag får det inte riktigt att gå ihop.  

Psssst. 

”Men anpassningsstörning, får jag förklarat för mig, beskriver egentligen bara att det (för tillfället) finns ett glapp mellan förmåga och krav. Diagnosen säger inget om det är kraven som är för höga eller individens förmåga som är för låg. Lösningen ligger i att överbrygga det glappet oavsett vems ”felet” är.”  

Bil- och bostadsägarnas oförmåga att betala ränta, el, bensin och  renoveringar själva menar hon då? 

Jag vet, vissa har det kärvare än förr, d.v.s. en person med normalinkomst kanske inte ska kunna åka till Seychellerna under vintern och medelhavet under sommaren och någon liten norsk skidtur, tivoli och weekendresor eller ha allt i marmor i köket? Men ska verkligen bara de med allra mest pengar få mest bidrag till el och renoveringar? 

/Döden döden döden  

*  Jag tyckte i alla fall att Greve Hamilton verkade vara en mycket hyvens kille, men så tänkte jag ett varv till, för även om han en skön och seriös filur med hjärtat på rätta stället, så är frågan om det verkligen är SVTs jobb att berätta det för oss? Han hade väl kunnat bo i en vanlig i villa i Vellinge också utan att det skulle gått någon större nöd på honom?