Texterna finns bara i mitt huvud, ett ständigt pågående samtal. Sen är de borta. Som dagarna. Som blommorna. Allt vissnar bort. Det gror just inga knoppar här.
"I longed to arrest all the beauty that came before me
and at length the longing has been satisfied."
Att skriva att somrarna är värst tillför intet nytt. Att stilla undra varför det alltid är samma människor som gillar krig som också vurmar för mer polismakt, ojämlikhet, hårda straff, billigare bensin och kärnkraft är skrämmande, något kittlande, att tänka på. Jag begriper att det finns behov av el och bränsle och någon slags polis och fredsbevarande styrkor, men inte varför dessa män (inte alla…) slåss så innerligt hårt för det allra farligaste, kortsiktigaste och skadligaste jämt? Nog finns det någon forskning kring detta fenomen? Nog finns det annat vi borde fokusera på? Men denna undran tillför inte universum något nytt. Bara sorg. Någon slags konservativt anabolt testosteron som krossar mänskligheten med den arge megalomanens humör.
Så jag går här i ruinerna av mitt liv och vattnar blommorna och ser barnen växa upp. Den lilla skärvan som är jag vet inte sin plats. Jag sörjer lillebror, men njuter av solen, kaffet, vänligheter, en mjuk kattass och livet varje dag. Det är så stört. Jag kan inte ens vara fullständigt olycklig trots att jag gått sönder för länge sen. Det är gåva, jag förstår det, att se det vackra och kunna njuta av doften av dagg. Där gror alltid en strimma hopp, fast mina drömmar de tynar sakta bort.
Kan inte skriva om lillebror utan att börja gråta. Det finns ingen preskriptionstid för sorg och saknad även om det finns en social förväntan kring det.
Gick i solen en förtrollad morgon och tänkte: han bor verkligen i mig. Tänkte att det var fantastiskt att ha haft en bror och en människa som ständigt överskattade mig. Så dumt och fint ändå!? Nog var han kritisk. Irriterad. Visst skämdes han ibland. Men han älskade verkligen mig. Hur jag kunnat gå över lik, till världens ände, för hans skull. Det står skrivet i var sten.
/Döden döden döden
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar