Look at us now

…oh, there's just an empty space

Tuija Lindström (och Jesper Örtman): ”Med guide på stranden”, ur serien ”Look at us”, 2000. 

Sorry borry, för uruselt språk, men tiden är knapp, tankarna många och fladdrar förbi, på tok för fort. 

En dotter bakar. Ständiga avbrott. Livet är kort. 

Jag for till Landskrona för att titta på Tuija Lindström-utställningen och lyssna på ett samtal. Det var en fin försommarvarm afton med solen över strandlekande tonåringar och ensamvandrare med hundar, de gröna bladens skuggor fladdrade vid mina skitiga skor.  Det var ett stillsamt, intressant och avspänt samtal mellan ”Niclas Östlind (fil dr i fotografi) och Jenny Källman (fotograf och konstnär) samtalar med utställningens curator Mia Bengtsson Plynning kring Tuija Lindströms gärning som professor vid Högskolan för Fotografi och Film, nuvarande HDK-Valand – Högskolan för konst och design.”

Själv vill jag bara förstå exakt vad i bilderna i serien Look at us now som gör dem så iögonenfallande fantastiska; lågmälda men extatiska i sin perfekta (chilliga) komposition. De chockar mig. Kan inte sätta fingret exakt på vad som gör dessa bättre än allt annat, typ.  Eftersom jag precis skrivit lite om att fotografera med f***** så undrade jag om samtalet även skulle glida över till vår samtid och den som nämndes ”som Tuija nog tyckt väldigt mycket om var, ta da: Arvida Byström. Ja, kanske det!? Jag ska i alla fall försöka åka förbi Dunkers och kolla in hennes utställning,  som enligt Dennis Dahlström ”Speglar samtiden på ett sjukt träffsäkert sätt”. Precis som att sex, pengar och kulturarv är lättaste vägen till mer pengar och kulturell status. Rikemansbarn som provocerar.  Ja ja… Intet nytt under solen. Allt handlar om cash och kontext, I guess.  

Arvida Byström , intervju i Nöjesguiden 2013:

Hanna Antonsson, dotter till fotograf/konstnär Lotta Antonsson? Orkar inte bry mig. Konst förutsätter arv eller sisu, helt klart. Men rättvist är det inte.  

/Döden döden döden  

Lite blandat och hjärtat dunkar på

 

Det finns få saker som gör mig mer rörd än när människor enas för att slåss för sina, eller andras, rättigheter.  Själv står jag extremt sällan på barrikaderna och det kanske är dåligt av mig. Kände hur som helst exakt samma rörelse, i dubbel bemärkelse, när jag tittade på Disco-dokumentärserien på SVT Play som filmen Pride (som vi ser 16:e december varje år): 

1. Rock the boat 

2. Aint' no stoppin' us now

3. Stayin’ alive

Hur är det möjligt att inte vilja dra en sula på parketten nör man lyssnar på det här? 

Tittar på ABBA-dokumentären med teensen, ena dottern:

- Vad har hon (Agneta) för shampoo?  

- Timotej, det fanns bara det shampoot på den tiden, svarar jag… 

 - Jag vill ha det i så fall, suckar hon. 

❤️🙌🕺🏽💃🏼🪩✊❣️

USP

(Uniqe selling point) 

Vem är du då? 

Grete Stern 

Alla är sjuka och trötta och dagarna går. Försöker konstruera berättelser efter teman. Det går inte jättebra. Jag är tom och jag hatar teman. Jag är också outsägligt trött och sliten och min foundation helt slut. Jag avskyr att tävla i fotografi. Skickar pliktskyldigt in någon bild, anstränger mig inte. Det kanske är dumt. Allt känns alltid som efterkonstruktioner, och jag har aldrig gått någon konstskola eller på universitet, där man får möjlighet att undersöka olika berättelser och värka fram idéer kopplade till banala erfarenheter som sedan (helst) ska gestaltas som unika. Det banala är allmängiltigt, så kanske därför intressant? Tolkningen, ”analysen”. Det är inget fel med det, men jag blir bara generad. Jag vet fortfarande inte vem jag är. Jag ”undersöker” vem jag är var dag.  Och det kan se rätt olika ut, beroende på dagsform, helt klart. Kanske borde jag undersöka mitt utanförskap, precis som alla andra? 

Nä, jag blir galen på min oförmåga att välja berättelsen om mig. Det finns massor. Ingen. Men jag vägrar sätta på mig någon etikett. Det är dumt, jag vet. I samband med en utställning jag blivit utvald till stod det i och för sig om mig att läsa att jag varit hjärndöd, brain dead. Tänker på det ibland. Kanske ändå en very uniqe selling point… 

Sonia Hedstrand skriver ju allra vassast just nu. Att hon vågar veva så hårt, jag blir upprymd, lite glad.  Jag undrar när hon ska börja skriva om kvinnorna som fotograferar med f***** bara. Det intresserar mig. Det porrigt plastiga, hårda och nakna som … Är det frigörelsen? Upplever inte någon kvinnlig blick där.  Är för trög… Snälla, förklara för mig. Titta på mig och min rosa mus. Nu fick jag ställa ut. (Förlåt!). Jag kommer nog på något, men min känsla, den som gnager i min arma själ, är att berättelsen, avsändaren och paketeringen är viktigare än själva konsten. Och att en kropp alltid är en kropp och det rimmar fortfarande på…  rosenknopp... Sockertopp… ) Så jag protesterar lite här. Jag kan såklart ha fel -  jag gillar också fina paket. 

Blommorna kommer år efter år.  Det är underbart, men roar mig inte just nu. Att varje år fånga nya tussilagos och lägga ut på Instagram, det finns en stor gemenskap där. Bland villaägarna i alla fall. Nu kommer rapsen, grillen, duvan, måsarna och kaffet det har sakta kallnat i min hand. 

För vems berättelse är egentligen intressant? 

/Döden döden döden