har vattnet blivit tillräckligt varmt för utomhusbad.
Regnet faller tungt i sjok från himlen, det doftar paradis och några småfåglar kvittar försiktigt från någonstans. Stänger fönstret om ljuvligheterna eftersom fläktarna tvärsöver gården ilar och skär i min hjärna. Måste skaffa hörselkåpor. Hur många år har jag inte dragit på det? Nästa månad. Då ska jag. Redan nu är pengarna slut. Fast vi behöver gå till frisören. De räknas som vuxna nu. Det är alltid något som behövs. måste has, göras. Något dyrt. Allt är dyrt. Så vansinnigt dyrt. Men gröt är billigt förstås.
Sommaren började bra, vanliga utmattningen från helvetet, men så är det ju vart år. Varje sommar. Varje höst. Varje lov. Varje jul. Varje födelsedag. Men vi överlevde, barnen gick ut sina läsår. Hon med dubbla diagnoser och skrattet från himmelen lämnade grundskolan med 335 (hjälp jag skrev 235 tidigare, tänk om hon sett…) meritpoäng och en genomlycklig och glad 9:ornas bal i en av mina gamla loppisklänningar. Just denna från Sopstationen, när det låg vid Carlsgatan till. Minns hur glad jag var när jag fann den. I polyester, med blommor på. Kvinnan som jobbade där blev så glad över min glädje över klänningen att hon lyckligt tjoade ut att det verkligen var rätt person till just denna klänning. Att jag förtjänade den. Klädminnen etsar sig fast lika starkt som dofter, texturer och människor ibland. I alla fall för mig. Jag hade så länge letat efter en bröllopsklänning med blommor på. Helt omöjligt just då. Nu förtiden är det ju blommor på allt. Då fanns det ränder, prickar, grafiska mönster, vad som helst, men inget vitt med blommor på. Tiden går och alla förändringar smyger sig på, liksom bakifrån, för att att sedan påstå att det alltid/aldrig varit si eller så, att hjärnan hittar på. Låter ju helknäppt att det inte fanns en vit klänning med vackra blommor på, men så var det sommaren 2011. Så det fick bli siden och vitt. Inte fy skam det heller.
… vi kämpade på bra i maj. Mannens cancerdiagnos och whiplashskada, andra diagnoser, barnens diagnoser; då spelar inte en trasig hjärna, hand och dålig balans så stor roll. Någon måste göra det som ingen annan vill eller kan. Jag tänker: i sommar ska jag vara förberedd på sommaren, stormen. Det ska vara anständigt hemma så att alla från norr som vill till Skåne ska kunna ha någonstans att sova och äta. Orka aktivera barnen lagom hela tiden. Röra mig. Röra oss. Göra fint. Lappa. Laga. Jag ska bara putsa ett fönster per dag (annars ramlar jag och slår ihjäl mig), rengöra toaletten ordentligt från grunden och be barnen hjälpa till med något rum, skafferiet? Och mannen. I små korta intervaller. Det klarar de kanske av? En 20 min varje dag gör ändå stor skillnad! Jag är så pepp så ni kan inte tro. Vill att barnen ska bada och äta också. Sliter, svettas på. Jag tror att jag alltid tänkt att kämpar jag bara klart, så får jag belöningen sen (ett städat hem, en vilopaus eller göra något jag själv tycker om: träffa en vän, fotografera, dricka kaffe, gå till en skog eller ett hav, bada eller läsa en bok. Orka läsa en hel morgontidning rentutav?). Mitt enorma behov av ensamhet och återhämtning har dock visat vara sig vara en fullständig omöjlighet. En olöslig ekvation. Jag blir alltid sjuk av detta; psykiskt och fysiskt nedbruten. Minns sommaren 2022, blev biten av en lekande hund, bröt och snedställde en tå och sedan skallskadan på det med pajad balans, öra och nacke, så himla sköj. 2023 en pajad tumme, sekundärt handled. I år skulle det inte bli så. Jag skulle vara förberedd. Sorterar en garderob. Tar ETT fönster. Går några ärenden. Handlar mat. Det är mer än jag förmår, skickar barnen till havet, och min belöning ska vara en dopp i havet med vila/bastu tänker jag, sen, ikväll. Så har en smurf glömt bikinitrostan, skickar fula sms: fuck you, jag tar livet av mig osv osv så jag sätter mig på bussen, lämnar trosan, får en kram och ett tack, känner mig lika dum som snäll. Borde satt ner foten. Sagt nej. Men det är svårt när hotet kan innebära en rymning som sommaren med polishelikopter över Ribersborg. Det är liksom inte så himla lätt. Att välja sina strider. Rymning, sitta i polisbil eller bli ännu tröttare. Då känns söndermalandet av mina kognitiva förmågor ändå som ett bättre alternativ. Kanske kan jag vila lite i morgon?
Så jag åker fram och tillbaka till havet. Den lilla plan jag haft försvann. Simmar och bastar och kroppen och jag för trött. Men bra för själen, tänker jag. Vaknar med lite smärta som sedan accelererar trots att jag gör som jag lärt mig att man ska: ignorera smärtan. Det blev inte jättebra. Så nu går jag med kryckor och har förskräckligt ont. Någon disk. Någon nervrotspåverkan. Och jag tänker: ge mig lite städhjälp någon gång. Någon? Nä. Såklart inte. Men det är ändå härligt att rut- och rotbidragen finns, men bara för dem som behöver det minst. Inte för sjuka, bara för rika. Det är lite lusigt. Eller kusligt, rentav.
Det där med hjärntröttheten är så hopplöst att förklara, vara i. Jag är en hyfsat bra person om jag får vila någon gång ibland. Synd bara att det tycks så fullständigt utom räckhåll för mig. En arg äldre dam ber mig skynda mig i kassan på Lidl. Min långsamhet provocerande henne enormt. Ju mer hon stressar mig, denna fräscha pensionär, desto svårare får jag att skynda mig. Hjärnan behöver tvärtom, lugn och ro. Jag fumlar på. Hon hade nog bråttom till golfen, bokklubben eller något. Hade hon varit snällare om jag suttit i rullstol? Är inte ens i närheten av något good enough. Inte i närheten av någon hjälp om jag inte organiserar hela arbetet själv. Drar i allt. Jag orkar inte det. Men måste. Orkar inte. Måste. Ju. Det. Ändå. Äldre blir arga på mig. Barnen tycker att jag beter mig dement och jag bara springer och letar efter min svans, eller mina glasögon. Köper födelsedagspresenter och betalar räkningar. Sitter med 1177.
Så jag dricker mitt kaffe. Skriver detta mög. Oroar mig över min cancer, är den tillbaka? Ska jag verkligen ha så här ont? Oroar mig över makens. I morgon ska vi fira födelsedag. Det är en jäkla press men väldigt, väldigt fint.
Så känner jag doften från livet i skogen, parkens träd (har ni också omfamnats av vindarna från lindarna och rosorna över stan, jag dånar, av och till) och havets tång och blommorna på balkongen prunkar på. Regnet är bara bra. Har fått en inbjudan till att ha en liten utställning i höst som gör mig så hjärtans glad. Katterna hoppar fram och tillbaka, lägger sig på rygg och sträcker ut armar och ben och visar sina lurviga magar och i DN är det en välformulerad debatt om fågelljud på film. Oväntat. Kul. Det finns helt klar prestige och känslor inbäddat här. Har inte hunnit lyssna på något Sommar i P1 än, men dotterns favorit, so far, är Birgitta Ohlsson, så börjar nog där. Hur underbart är ändå inte livet? Även om det också kan göra ont. I det lilla vilar jag.
