Det går en vind över vindens ängar

Kvinnlig revansch. 

Från Serien Kleo på Netflix. ☝🏽

Stränderna i Skåne är sköna och när Teslafolket har badat färdigt och plockat skogens guld återstår mest vågornas brus, måsar, trutar och lenaste sand, precis när sommarkortet tagit slut. Så du måste ha bil. Det har ju inte alla, snipp, snapp snut, så var kollektivtrafikssagan slut. Det är mycket få stränder och skogar som har bra kollektivtrafik till sig, det är nog uträknat så. För att hålla kreti och pleti borta i möjligaste mån. Vi lever i ett samhälle som låtsat vara solidariskt men gör allt för att öka klyftorna och försämra för dem som har det sämst. Kanske inga OS-guld, men att så snabbt som möjligt försämra möjligheterna för miljön, utsatta sjuka människor och unga - och samtidigt sälja ut välfärden till privata aktörer och agera uselt i regioner och kommuner, då är vi banne mig värda guld, och bäst! Ja, ja, så länge du äger ditt boende är du i alla fall hyfsat safe, om du inte är ensamstående, arbetslös eller pensionär med hög elförbrukning, det vill säga. 

Tittat på dokumentären om Anita Pallenberg och serien Kleo, rekommenderas! Även tittat på dokumentärerna om ett par svenska vissångare och det enda jag känner är: jävla karlar…

Foto Michael Cooper, filmen finns på SVT Play ☝🏽

Konst. Gemenskap. Andlighet. Naturen. Skriver de som vet.  

Sockernos för sockernos försvinner bort. De är med oss i fåglarna idag. Glöm aldrig döden. Tänker jag.

Vörda kretsloppet. 

Var så snäll du bara kan. 

/Döden döden döden 

The flow of everything

" ...Åtminstone är det så Marabouparkens utställning ”The flow of everything” tycks vilja operera. Här är det ingen historia som berättas, inget narrativ eller något content som framförs. Det är oerhört befriande.

På sistone verkar nästan alla estetiska diskussioner jag stött på och snart sagt varenda utställning jag sett handla om konstens innehåll, narrativ och levd erfarenhet. En sådan oerhörd fördumning av vad konst är."

(Tack Emet Brulin ❤️❤️) 

Blundar

 

Att vara hjärntrött i en högexplosiv familj med olika behovskrav utan någon som helst möjlighet till ensamhet/tystnad/återhämtning är inget annat än tortyr. Jag vill verkligen inte klaga, det finns så mycket vackert och fint, men det enda jag behöver är lite ensamhet - för att kunna andas, komma tillbaka för att orka städa, sköta ekonomin, administrationen, sjukvården för mig och barnen och tvätten och sorteringen, planeringen, träningen(!?). Allt som ska lagas. Gardinerna som måste upp, stolar lagas, sängar säljas. Skor att spraya. Blommor att vattna. Kläder och skor. Recept att hämta. Barns bankkort som spärrats av klantighet. Pengar som tar slut. Jord att slänga. Balkong att sanera. Det är som att alla andra är på semester. Själv löses jag upp i en sörja av stress, kognitiv malfunktion och ont. Svajar hit, än dit. Högarna växer inför hösten medan rösterna är så gälla att det skär i hela min kropp. Det hostas, skriks, harklas, Fortnite, HIMYM, det bara pågår. Tänk om jag älskat ljud, vad lycklig jag hade varit då! 

När en lämnar, knackar nästa på. Det går i ett, ett, ett. Ett elakt skämt? Sen i väg på korta små trevliga utflykter med två kids och vet att sedan måste det tvättas, packas om. Torkas. Skakas. Bäddas. In och ut, tvättas. Pratas. Jämföras. Petas i detaljer om vems skulden egentligen är. Vi skrattar ändå lite och ingen kan säga att jag inte gjorde mer än väl. Vinkar av den andre som återigen bara stannar hemma och gör mest ingenting (om jag varit själv hade kunnas andas (för att orka städa) lite grann, jag behöver så lite, ändå tillåts jag ej) samtidigt som min hjärna slutat fungera. Rösterna. Ljuden. Alla ljuden!  Bruset. Tv-jinglarnas oupphörliga skval, Och jag är redan trött, för nästa tvätt och högar av skit som jag måste plocka upp. Det roliga åka bortet innebär bara merjobb. Det ser ut som när jag lämnade när vi kommer hem. Mannens cancer behandlas med kräm och sol. Det var så klart en lättnad. Men för barnen är allt farligt ändå. Joel skulle absolut inte dö. Han skulle resa med F och de hade livet framför sig. Så röjet sparas vänligt åt mig.  

Men jag hade kunnat vara bosatt i Sudan eller Gaza eller någon annanstans där vattnet varit farligt och livet sannerligen vidrigt och skört. Så när jag ändå har lite kaffe, en snygg kimono och nyklippt hår borde jag ju ändå kunna bjuda på en tilltufsad kropp, knopp och själ. De ständiga avbrotten.  Just do it, liksom.  Bit ihop. Var glad. Jag kan (ju försöka) regera, som Olle ändå sjöng. Men jag tar nog bara en kaffe, och tyvärr inte en cigarett. 

/Döden döden döden 

Gasljus i GP.

Tydligen behöver Mikaela Blomqvist slå upp ”makt” för det är ett så ointressant begrepp för henne att hon knappt känner till det. Bra öppning, klassisk härskarteknik. Precis som att kalla elakheter för satir. Fattar du inte att jag skojade!?  Någon har ”fantasier” och det är ”konspirationer om makt”, och så vidare. Hade hon hoppat över förminskandena och inte låtsat om att hon vore helt utan makt, så hade hon eventuellt vunnit debatten elegant, men inte med gasljus över allt. Hon försöker sedan vidare rädda sig själv genom att angripa slöa recensenter i nästa text. Ja ja. 

Sofia Lilly Jönsson, vi som kan läsa förstår. Lyckligtvis helt utanför sfären och ambitioner,  kan jag säga som det är (i alla fall som jag uppfattar det).

/Döden döden döden 

Sommarstan

Ingen sa att de älskade mig

Okänd dam i vad jag skulle vilja påstå i nästan Ossian Theselius-färgskalan. 

Gjorde min väntan på bussen lite glad (I got style and the style I got is my own).  

På avstånd älskar jag nästan alla människor. 

När det gäller att fotografera dem handlar det om olika saker, men viktigast av allt för mig är kanske självaste hållningen.  Tidigare har jag tänkt att det är rörelser jag vill fånga, men det sitter till syvende og sist i hur allt bärs upp. Sedan älskar jag kläder. Hur tänker vi när vi klär oss varje morgon? Strategierna, hur ser de ut? Jag köper inte: viktigaste är att det är bekvämt/slitstark/funkar på jobbet osv. Det kan vara jättebekvämt och ekonomiskt, men det ligger alltid någon slags liten statement därunder och vilar.

Tänk om människor kunde säga: jag klär mig för att inte synas, för att jag vill känna mig fin, markera min rikedom, politiska hemvist, kriminella livsstil eller visa mina fasta lår, dölja mina tår. Jag klär mig i chinos för att min stilguru Janne på Dressman och min morfar hade alltid sådana på. För att jag lyssnar på trollrock och gillar nordiska barrträd mest av allt föredrar jag grönt och svart - och alltid väst och läderhatt. Om vi finge analysera tankens omedvetna, eller modemedvetna, tråd lite mer. Så roligt. 

Vi pratar om skönhet, jag och barnen och det ilar och skär. Det är komplicerat minst sagt. Det finns ett starkt intresse - och ointresse, samtidigt. Mormor såg ju ut som Taylor Swift när hon var ung. Jag tycker (givetvis) att kidsen är alldeles fantastiska vackra som dom är. Samtligt undslipper det mig att: det finns en status i att vara snygg; det gör livet enklare på många sätt. Varför ljuger jag inte!? Man behöver ju inte vara snygg om man är riktigt vass på något eller har god självkänsla eller är rolig för att få vissa fördelar, men live blir lättare om man har skrattgropar eller ögon att drunkna i. Tyckte att det var kul att att Myrna Lorentzon välformulerat beskrev medvetenhet kring sina snygghetsprivilegier i Aftonbladet kort därefter. Kanske är Myrna mest orolig över att förlora sina privilegier, men att vara medveten om dem är ett friskhetstecken oavsett vad. Skånsk semi-nepo också. Hon behöver bara jobba på att vara snäll eller rolig så är hon en livets vinnare, tänker jag. Men det kanske hon redan är? 

De som anser sig förtjänta av fördelar framför andra och förnekar sina privilegier är värsta sortens typer, därför så uppfriskande när Kevin Bacon, likt Myrna Lorentzon, står för hur gött det kan vara med privilegier, oavsett om det är gener, begåvning eller både och. 

Bacon utklädd: 

”Men den nyfunna friheten var inte som han trott. Snabbt upptäckte Bacon nackdelarna med att smälta in i mängden.

– Människor trängde sig förbi mig utan att vara artiga, säger han till Vanity Fair och fortsätter:

– Ingen sa att de älskade mig. Jag tvingades stå i kö för att köpa en kaffe eller vad som helst. Jag tänkte att det här suger. Jag vill gå tillbaka till att vara känd, säger han till tidningen.” 

/Döden döden döden