Blundar

 

Att vara hjärntrött i en högexplosiv familj med olika behovskrav utan någon som helst möjlighet till ensamhet/tystnad/återhämtning är inget annat än tortyr. Jag vill verkligen inte klaga, det finns så mycket vackert och fint, men det enda jag behöver är lite ensamhet - för att kunna andas, komma tillbaka för att orka städa, sköta ekonomin, administrationen, sjukvården för mig och barnen och tvätten och sorteringen, planeringen, träningen(!?). Allt som ska lagas. Gardinerna som måste upp, stolar lagas, sängar säljas. Skor att spraya. Blommor att vattna. Kläder och skor. Recept att hämta. Barns bankkort som spärrats av klantighet. Pengar som tar slut. Jord att slänga. Balkong att sanera. Det är som att alla andra är på semester. Själv löses jag upp i en sörja av stress, kognitiv malfunktion och ont. Svajar hit, än dit. Högarna växer inför hösten medan rösterna är så gälla att det skär i hela min kropp. Det hostas, skriks, harklas, Fortnite, HIMYM, det bara pågår. Tänk om jag älskat ljud, vad lycklig jag hade varit då! 

När en lämnar, knackar nästa på. Det går i ett, ett, ett. Ett elakt skämt? Sen i väg på korta små trevliga utflykter med två kids och vet att sedan måste det tvättas, packas om. Torkas. Skakas. Bäddas. In och ut, tvättas. Pratas. Jämföras. Petas i detaljer om vems skulden egentligen är. Vi skrattar ändå lite och ingen kan säga att jag inte gjorde mer än väl. Vinkar av den andre som återigen bara stannar hemma och gör mest ingenting (om jag varit själv hade kunnas andas (för att orka städa) lite grann, jag behöver så lite, ändå tillåts jag ej) samtidigt som min hjärna slutat fungera. Rösterna. Ljuden. Alla ljuden!  Bruset. Tv-jinglarnas oupphörliga skval, Och jag är redan trött, för nästa tvätt och högar av skit som jag måste plocka upp. Det roliga åka bortet innebär bara merjobb. Det ser ut som när jag lämnade när vi kommer hem. Mannens cancer behandlas med kräm och sol. Det var så klart en lättnad. Men för barnen är allt farligt ändå. Joel skulle absolut inte dö. Han skulle resa med F och de hade livet framför sig. Så röjet sparas vänligt åt mig.  

Men jag hade kunnat vara bosatt i Sudan eller Gaza eller någon annanstans där vattnet varit farligt och livet sannerligen vidrigt och skört. Så när jag ändå har lite kaffe, en snygg kimono och nyklippt hår borde jag ju ändå kunna bjuda på en tilltufsad kropp, knopp och själ. De ständiga avbrotten.  Just do it, liksom.  Bit ihop. Var glad. Jag kan (ju försöka) regera, som Olle ändå sjöng. Men jag tar nog bara en kaffe, och tyvärr inte en cigarett. 

/Döden döden döden