Sommarstan

Ingen sa att de älskade mig

Okänd dam i vad jag skulle vilja påstå i nästan Ossian Theselius-färgskalan. 

Gjorde min väntan på bussen lite glad (I got style and the style I got is my own).  

På avstånd älskar jag nästan alla människor. 

När det gäller att fotografera dem handlar det om olika saker, men viktigast av allt för mig är kanske självaste hållningen.  Tidigare har jag tänkt att det är rörelser jag vill fånga, men det sitter till syvende og sist i hur allt bärs upp. Sedan älskar jag kläder. Hur tänker vi när vi klär oss varje morgon? Strategierna, hur ser de ut? Jag köper inte: viktigaste är att det är bekvämt/slitstark/funkar på jobbet osv. Det kan vara jättebekvämt och ekonomiskt, men det ligger alltid någon slags liten statement därunder och vilar.

Tänk om människor kunde säga: jag klär mig för att inte synas, för att jag vill känna mig fin, markera min rikedom, politiska hemvist, kriminella livsstil eller visa mina fasta lår, dölja mina tår. Jag klär mig i chinos för att min stilguru Janne på Dressman och min morfar hade alltid sådana på. För att jag lyssnar på trollrock och gillar nordiska barrträd mest av allt föredrar jag grönt och svart - och alltid väst och läderhatt. Om vi finge analysera tankens omedvetna, eller modemedvetna, tråd lite mer. Så roligt. 

Vi pratar om skönhet, jag och barnen och det ilar och skär. Det är komplicerat minst sagt. Det finns ett starkt intresse - och ointresse, samtidigt. Mormor såg ju ut som Taylor Swift när hon var ung. Jag tycker (givetvis) att kidsen är alldeles fantastiska vackra som dom är. Samtligt undslipper det mig att: det finns en status i att vara snygg; det gör livet enklare på många sätt. Varför ljuger jag inte!? Man behöver ju inte vara snygg om man är riktigt vass på något eller har god självkänsla eller är rolig för att få vissa fördelar, men live blir lättare om man har skrattgropar eller ögon att drunkna i. Tyckte att det var kul att att Myrna Lorentzon välformulerat beskrev medvetenhet kring sina snygghetsprivilegier i Aftonbladet kort därefter. Kanske är Myrna mest orolig över att förlora sina privilegier, men att vara medveten om dem är ett friskhetstecken oavsett vad. Skånsk semi-nepo också. Hon behöver bara jobba på att vara snäll eller rolig så är hon en livets vinnare, tänker jag. Men det kanske hon redan är? 

De som anser sig förtjänta av fördelar framför andra och förnekar sina privilegier är värsta sortens typer, därför så uppfriskande när Kevin Bacon, likt Myrna Lorentzon, står för hur gött det kan vara med privilegier, oavsett om det är gener, begåvning eller både och. 

Bacon utklädd: 

”Men den nyfunna friheten var inte som han trott. Snabbt upptäckte Bacon nackdelarna med att smälta in i mängden.

– Människor trängde sig förbi mig utan att vara artiga, säger han till Vanity Fair och fortsätter:

– Ingen sa att de älskade mig. Jag tvingades stå i kö för att köpa en kaffe eller vad som helst. Jag tänkte att det här suger. Jag vill gå tillbaka till att vara känd, säger han till tidningen.” 

/Döden döden döden