Malmö melankoli

A Festivus for the rest of us

En kylig natt och månen, dimhöljd i sin slöja. Allt gräddigt svart. Det är så vackert att man skulle kunna dö. Jag har stressat mellan reor och stela höfter. Billigt, ont, och vilka fynd (som jag vill skryta om). 

Jag är ju ett ingenting. Ingenting kan jag och det som funnits försvann. Mina barn skrattar och växer ikapp och ifrån. De väljer hur allting ska se ut. Jag swishar och drömmer om den tid som flytt. Ibland läser jag, oftast gäller det bara att stå ut.  I morse tänkte jag: jag älskar min liv (hur räligt det än är är jag allt ändå en lyckans ost).

När jag läste om romantiken så kände jag i mitt grumliga lilla vättehjärta att det är ju jag. Det som är min melodi. Det är svårt för en osäker ironiker, men till mitt och mina olycksbröders försvar: vi kunde inte bättre, det är bara för att orka, och för kunna stå ut. 

Malmö melankoli

…Hade jag velat döpa mina samlade Malmöbilder till. Men melankoli, detta vackra ord, är ju en djupare form svårmod än en ordinärt tung depression. Detta petande med ord. Kan det rent estetiska övertrumfa exaktheten någon gång ibland? För så sorglig är verkligen inte ensamheten eller Malmö, hela tiden. Himlen över havet ger mest en stillsam eufori. Sedan läser jag i DN Birnbaums recension av Romantiken på Nationalmuseum, nära dig:

”Renässansens filosofer lyfte fram melankolikern som lider av för mycket svart galla i kroppen. Den dunkla saften skapar tröghet och inre mörker, men kan också ge upphov till plötsliga blixtar av inspiration. Melankoli är en form av passivitet som möjliggör ögonblick av extas. På många sätt föregriper de analyserna romantikens tankar om geniets komplexa själsliv.”

Är det bara den dunkla saftens tröghet, men även plötsliga blixtar av inspiration? Melankolins passivitet som fladdrar mellan slöhet och extas över all världs skönhet? Är jag då äntligen i hamn…? Är... Äsch. Ork int mer. 

Konsten går runt, runt, runt och det är så utmattande ibland. Hör knappt något på ena örat. Fullständigt decimerad, märklig, tafatt, häften människa, hälften ingenting. Förlåt, vad sas? 

Några månader senare... Har fått hörapparat! Tjoho. Kriget i Gaza bara fortsätter  precis som debatten om Bogdan och konstnärlig forskning och Da Costas och Sveriges rättslöshet. Detta sunk som måste bort. 

Det är utmattande att allt redan är gjort. Att uppfinna hjulet om och om igen, som att alla barn gör sina egna misstag trots alla föräldrars, av egen dårskaps erfarenhet, kloka råd.  Att min bild redan fanns 1921, att andra imiterar det du gjort, men säljer det stort, som egetystat smör. Det är banne mig bara till att hålla tyst. Önska God Jul och gott nytt år. Någonstans fladdrar alltid någon kappa till, precis som ljuset och molnen och mörkret och konsten och människans längtan efter fred och kärlek och ett litet andetag till bara forsätter. Än så länge fortsätter det. Den där evigheten, som aldrig fanns. 

Nu vaknade det eviga bullret, nu tog den lilla, lilla tiden slut. Nu ska jag duka fram och tända ljus och försöka vara klok, tålmodig och snäll.  Familjen sover, andas, skrattar eller skriker och jag försöker räcka till. Det går så där. Och alla mammor som sliter sitt hår och hetsar varandra med sin duktighet och jag vill bara ropa: SLUTA NU med era granar, dukar, fester, girlanger, sprit och ljus, ert storslagna överdåd som spöar allt. Chilla. Men så går det ju inte till, alla måste ju ha egenkryddad sill (andas, bit ihop, allt blir bra osv.).

Jag saknar lillebror.  Hej du! Happy festivus for the rest of us. Jag hoppas att du har det bra. 

/Döden döden döden