Ägd, kontrollförlust

(Oktoberord) 

Tre år av saknad. 

Det där med sorgen och det där med saknaden. Det har varit som ett sjukdomstillstånd, sedan kom dagarna och nätterna utan att falla i gråt eller avgrund. Jag trodde inte att jag skulle överleva. Världen darrade och det låg ett dis över allt. Dom andra och så jag. När jag blundade såg jag skuggorna av dig.

Att sorgen var så ensam kom som en chock. Som parallella autonoma sorgekroppar var vi in i förtvivlan ledsna, inte med varandra, utan sida vid sida. Så har det i alla fall varit för mig. Bevarandets, överlevarens stumma universum. Den enda jag vill prata om det här med är med dig. Den ende som skulle förstå. Jag går och tröskar mina tankar och frågor och de leder ingen vart. Det skeva eftermälet, berättelsen, som ibland skrämt slag på mig. Att ge upp sanningen för friden har tärt, men så får de bli. En biter ihop och pratar med sig själv. Jag vet. Jag visste. Du vet. Kände inte andra till? Berättade du bara för mig? Eller varierade berättelserna mycket? Jag svajar till. Skiftade sanningen, från person? Jag tvingar mig själv: förlora inte vad som faktiskt var. Vem han var. Så oändligt mycket mer, och alldeles för snäll. Men ibland så undrar jag varför han inte sa ifrån. Hallå. Hallå. Men så dyker en fågel, en tanke ett oväntat lyckokast upp. Ett barn blir till, ett annat dör. Han finns kvar. 

Lådorna är osorterade, även om det på ytan ser ordningsamt ut. Skarvarna skeva och den som snor berättelsen äger eftermälet oavsett sanningshalt. Så jag bevarar och begraver sanningen. Tänker ett par ord.  Tvingar mig att hålla mig fast vid den. Vem är jag på om inga riktiga minnen får finnas kvar? Är det en del av åldrandet. Hur gör man det värdigt och snyggt? När världen växer och krymper på samma gång. Att sanningen är oviktig gör fortfarande ont. 

Idag sken oktobersolen varmt och luften daggfrisk och klar. Vi är fattiga som kyrkråttor men ska ändå äta gott. Jag måste börja städa. Jag måste så väldigt mycket. Så jag andas in kvällen. Ser på himlen och torson och kanske blir det aldrig bättre än så här.

/Döden döden döden