Ägd, kontrollförlust

(Oktoberord) 

Tre år av saknad. 

Det där med sorgen och det där med saknaden. Det har varit som ett sjukdomstillstånd, sedan kom dagarna och nätterna utan att falla i gråt eller avgrund. Jag trodde inte att jag skulle överleva. Världen darrade och det låg ett dis över allt. Dom andra och så jag. När jag blundade såg jag skuggorna av dig.

Att sorgen var så ensam kom som en chock. Som parallella autonoma sorgekroppar var vi in i förtvivlan ledsna, inte med varandra, utan sida vid sida. Så har det i alla fall varit för mig. Bevarandets, överlevarens stumma universum. Den enda jag vill prata om det här med är med dig. Den ende som skulle förstå. Jag går och tröskar mina tankar och frågor och de leder ingen vart. Det skeva eftermälet, berättelsen, som ibland skrämt slag på mig. Att ge upp sanningen för friden har tärt, men så får de bli. En biter ihop och pratar med sig själv. Jag vet. Jag visste. Du vet. Kände inte andra till? Berättade du bara för mig? Eller varierade berättelserna mycket? Jag svajar till. Skiftade sanningen, från person? Jag tvingar mig själv: förlora inte vad som faktiskt var. Vem han var. Så oändligt mycket mer, och alldeles för snäll. Men ibland så undrar jag varför han inte sa ifrån. Hallå. Hallå. Men så dyker en fågel, en tanke ett oväntat lyckokast upp. Ett barn blir till, ett annat dör. Han finns kvar. 

Lådorna är osorterade, även om det på ytan ser ordningsamt ut. Skarvarna skeva och den som snor berättelsen äger eftermälet oavsett sanningshalt. Så jag bevarar och begraver sanningen. Tänker ett par ord.  Tvingar mig att hålla mig fast vid den. Vem är jag på om inga riktiga minnen får finnas kvar? Är det en del av åldrandet. Hur gör man det värdigt och snyggt? När världen växer och krymper på samma gång. Att sanningen är oviktig gör fortfarande ont. 

Idag sken oktobersolen varmt och luften daggfrisk och klar. Vi är fattiga som kyrkråttor men ska ändå äta gott. Jag måste börja städa. Jag måste så väldigt mycket. Så jag andas in kvällen. Ser på himlen och torson och kanske blir det aldrig bättre än så här.

/Döden döden döden 

Skånsk vinter

Nu kommer ljuset igen

Men känner mig ful och sliten, ser botox och fillers överallt…  Blir min revolt fri ansiktsbehåring och gulaste tänder i ett race redan förlorat av mig? 

Rensade skräpmail och helt plötsligt dök det upp dels gulliga mail från läsare av blogginlägget De Aderton från 2017 NU (!?) men även mail från journalister och andra, som velat komma i kontakt med mig då. Jag har verkligen inte koll på det där med datan och internetet, men undrat någon gång varför ingen överhuvudtaget hörde av sig, förutom Matilda, innan knäcket, men där mina erfarenheter och min berättelse kanske inte riktigt passade in i den litterära och journalistiska idén/frågeställningen/berättelsen (inte bra tv nog?); allas gemensamma ansvar och frågorna kring vem och vilka som styr med mera. Ja ja….  Tusen år försent och nu styrs landet av människor som hatar gemensamt ansvar och kanske allt som är gemensamt (och framtiden troligtvis) och USAs befolkning har valt en president som vill ta över Gaza och Grönland med nasse-Elon som sidekick, och någon person som uppenbarligen inte är frisk i huvudet har fått vapenlicens och skjuter ihjäl helt oskyldiga människor (man ska givetvis inte skjuta på någon) på en skola i Örebro. Och nepobabies har avhandlats till leda och ingen förändring i sikte, bara fördjupad cementering av orättvisor och ojämlikhet. Det röstar vi för. Hurra. Ärvda olika sorters kapital är det enda som räknas. Allt är så ofattbart rubbat, tråkigt och kasst just nu. 

Jo, jag kan lyssna på småfåglarnas kvitter också och kaffet är gott (jag uppskattar dessa stunder av stilla själslig lyx) men hade gärna haft en kaka och mer sinnesro till. För hur kravlar man sig upp i någon slags normaltillstånd igen? 

Sedan försöker jag skärp mig. Tänker på vågen av unga som följde Greta, de som protesterar mot orättfärdiga krig. Jag vet ju att förändring är möjlig, men vi måste orka med det också. Tya kämpa. Problemet, som jag skyller på, är kanske att fienden, den som inte vill gott är i form an slajm full av smuts, en gegga helt omöjlig att kommunicera med. Hur ställer man om sig mentalt när inget är normalt längre? Man forsätter hoppas och tro. I guess. 

❤️

/Döden döden döden.